Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Mats Hallberg

Skivrecension: Pictures in Mind av Hannah Svensson – Ny lyckad färdriktning med melankoliskt tema

by

Artwork Hannah Svensson

Artist Hannah Svensson
Titel Pictures in Mind
Betyg 4

Hannah Svensson (text & musik)
Producent: Hannah Svensson och Per Ödberg  – Staden vid havet och Malibu Song producerad av Hannah, Benjamin Önhed och Jens Classon

Mixad av Per Ödberg
Inspelad i Göteborg och Falkenberg
ESM records
43:59
Releasedatum: 14/9 2017
Kommande releasekonsert: 24/11 Palladium Malmö

Hannah är en 80-talist uppvuxen i Falkenberg, vars karriär jag haft viss koll på genom att ha sett henne live ett antal gånger. Hon har då uppträtt i Göteborg och Stockholm, förutom åtskilliga gånger på hemmaplan. Nya plattan,  den femte i ordningen, signalerar  nytt vägval. I pressmeddelandet formuleras det sålunda att jazzsångerskan gett sig ut på ett äventyr i singer/songwriter-traditionen.  Kärlek sägs varvas med sorgliga händelser och nostalgi. Vidare läser jag att ”de senaste fem åren varit en resa både geografiskt och personligt för Hannah/  Till varje låt finns dessutom ett konstverk målat av Hannah själv.” De kommer att ställa ut  på galleri Malmö.

Den välutbildade sångerskan har studerat på Högskolan för scen och musik i Göteborg, kompats av en mängd välkända jazzmusiker och under flera turnéer utgjort vokaltrio tillsammans med Vivian Buzek och Anna Pauline Andersson. Duon Two Generations – som släppt två trevliga album – består av Hannah och pappa Ewan Svensson, vars gitarrspel är synonymt med Falkenbergs jazzdagar där han under flera decennier varit kapellmästare.

På mitt kära Nefertiti hölls releasefesten för Pictures in Mind en regnig vardagskväll. Blev överraskad av hur aptitligt det lät, både avseende kompositionerna och framförandet. Av flera ytterst kompetenta musiker utkristalliserades en världsstjärna, det vill säga munspelaren Filip Jers vars insats på skivan tyvärr begränsas till ett enda bidrag. Varje tillfälle det sker är det en glädje att få ta del av  färsk musik med fräschör och egenart. Ett knippe av låtarna skulle passa idealiskt i vuxenradio, syftar främst på kanalen P4.

Även om albumet är lagom differentierat genom att innehålla flera schatteringar, står det stadigt sammanhållet. Tror att trygge norrlänningen Per Ödberg utgjort värdefullt bollplank, i egenskap av medproducent. Och hans gitarrspel, särskilt slide, är alldeles lysande rakt igenom.  Oavsett om musiken skrider långsamt  fram eller ökar tempot några snäpp, är den inbäddad i en aura av sparsmakad äkthet.  Arrangemangen är ljuvliga i sina varsamma uppbyggnad. Let Me Touch You respektive I Won´t Go illustrerar utomordentligt väl min ståndpunkt. Två ”catchy” sånger potenta nog att bli radiohits, liksom enda svenskspråkiga texten som fått titeln Staden Vid Havet. En annan melodi vars refräng absolut inte går att värja sig emot har döpts till Malibu Song. Och avslutande Night Bird med nämnde Jers som fyller i mellanrummen, är så betagande att den får mig att associera till Time After Time av Cindy Lauper.  Kompet ska berömmas extra, tillfogar kontinuerligt rätt uppbackning. Redan live noterade jag att Isac Cronholm är en ypperlig trumslagare. Bland många goda insatser i övrigt, av flera för mig okända instrumentalister, måste Dan Johansson berömmas stort för solot i snärtiga Catch The Stars.

Uppskattar mycket det vokala hantverket av flera skäl. Självklara beståndsdelar som tonhöjd och frasering sitter förstås som de ska. Vad jag finner mest sympatiskt är ändå, att det inkännande sångsättet utesluter all form av bländande uppvisning. Jämfört med de jazzstandards som Hannah gärna omfamnar, håller hon här hellre tillbaka än vräker på, för att sångerna känslomässigt ska nå lyssnarens hjärta.  Man inser att dessa intelligenta vispop-alster betyder mycket för upphovskvinnan. Funderar på vem den lovordade singer/ song-writern  liknar i sitt uttryck och vilka som influerat. Hittar ingen naturlig förebild, pusslar ihop en artist med bitar från Alisson Kraus, Rebecka Törnqvist och Gillian Welch.

Brukar sällan bry mig om kvalitet på texter, fast jag är en bokläsare som studerat litteraturvetenskap. Hannah Svenssons låttexter skäms inte för sig. Men vill ändå  hävda att inom detta område finns utvecklingspotential. Förvisso reflekterande och stundom poetiska, fast flera strofer är en aning abstrakta och somliga metaforer ganska slitna. Ska förvisso medges att enda svenskspråkiga stycket är ett guldkorn med ett flöde av flashbacks. Se ovan invändning som en randanmärkning, eftersom låtarna, sången och alla instrument klingar förträffligt. Med Pictures In Mind har den mångsidiga 31-åringen bevisat att hon behärskar konsten att skriva slagkraftiga och berörande melodier.

Pressfoto James Djordjevic      Medverkande: Hannah Svensson sång och piano, Per Ödberg gitarrer och slide, Benjamin Önhed gitarrer och bas (6, 9), Eric Oscarsson bas, Isac Cronholm trummor, Jens Classon trummor (6, 9), Håkan Broström sopransax (3), Dan Johansson trumpet (2), Filip Jers munspel (10), Jan Eriksson pedal steel (7, 10), och Erik Berggren banjo (4)

 

 

 

 

Bokrecension: Sceningång (Tre år på Göteborgs Stadsteater) – Fascinerande och inbjudande om konstnärlig arbetsplats

by

Sceningång   (Antologi tio delar)

Redaktör: Björn Sandmark

Bokförlaget Korpen

Release 30/9 2017

ISBN 978-91-88383-24-2

Foto Mats Johannesson

Jag var med i Stadsteaterns  foajébar när boken släpptes.  Björn Sandmark presenterade  tillsammans med två av sina medarbetare som medverkar, nämligen Ponus Stenshäll och Johan Gry. Hade ingen aning om antologins existens, fick veta genom tidningsannons. Förvånades över  att releasen inte rönte större uppmärksamhet , sade till Sandmark att den framstod som något internt.  I egenskap av recensent/ skribent, också före detta ombud och tidigare vanlig teaterbesökare; var jag förstås  oerhört nyfiken på innehållet.  Dragningskraften gjorde att jag nu slukat de flesta av texterna. Några har jag skummat och överkursen om tysk teater har fått anstå, inte minst för att författaren varnat för framtung inriktning.

Det ges en  mycket gedigen och inträngande  bild  av det konstnärliga arbetet på regionens ledande teaterhus, inklusive barn- och ungdomsscenen Backa Teater. Rekommenderar förvisso läsning i portioner, annars kan läsningen bli mastig.  Angående status  hajade jag till av en formulering som skissats på i teaterns styrelse. I vd:ns slutords framhålls att  man vill undersöka  förutsättningarna för att kunna  bli konstnärligt ledande nationellt.  För närvarande en orealistisk målsättning enligt mig, men kanske inte omöjlig.   Vad beträffar Göteborg/ Västra Götaland är regionen topprankad när det gäller symfonikerna (Sveriges nationalorkester),  filmfestivalen, Göteborgsoperan – åtskilliga uppsättningar håller världsklass – samt Bok- och biblioteksmässan.

Björn Sandmark rekryterades från stadens kulturförvaltning. Han är författare, översättare, gymnasielärare i språk, tidigare rektor och kulturjournalist.  Genom giftermål och studier, rektorstjänst vid Tyska skolan och  flera års jobb på plats; är den 57-årige mannen en  Tysklandskännare av rang.  Vissa saker  har vi gemensamt.   Han började läsa engelska på universitet samma år som undertecknad och då ingick en  föreläsningsserie om Hamlet . Vi båda har drabbats av Processen med Sven Wolter i huvudrollen.  Cirka fyrtio år senare  berörs vi  lika starkt av Svens sorti från tiljorna i Driving Miles, på samma scen i samma stad. Vidare  blev vi tagna av nye konstnärlige ledarens (Pontus Stenshäll)  första produktion Mephisto, vilket för Sandmark s del renderade i gråtattack.  Antydan till motsvarighet uppstod hos mig i slutscenen av Påklädaren, vars bärande roller innehades av återigen Sven Wolter, då tillsammans med Tomas von Brömsen. En oomtvistlig kvalitet med boken, är att antologins redaktör flera gånger lyfter fram dessa ”välsignade ögonblick”, korta stunder då skådespelare med Noréns vokabulär är fullständigt rena på scen. Ur ensemblen prisas bland andra Anna Bjelkerud, Emelie Strandberg, Carina Boberg, Ramtin Parvaneh och Eric Ericsson för några svindlande magic moments. Nästan varje exempel är hämtad från sådant jag sett, vilket givetvis ger  en extra lyster. På samma tema  levererar Mikael van Reis en skarpsinnig analys om Mikael Nyqvists finkalibrerade gärning, vars unika förmåga ju nådde publikens hjärtan.

Boken resonerar ingående om dramatik och scenkonst. Vi får veta att  scenrum med olika storlek och risktagande erfordras, i den ständiga jakten på ”så hög konstnärlig kvalitet och publikt tilltal som möjligt.”   Sammanställningen  rymmer flera hyperintressanta  berättelser  om arbetet bakom scen, av vilka jag främst fångas av utförlig intervju med en veteran i branschen vars yrke varit dekormålare, attributör och konstruktör. Hans positiva förhållningssätt: ”Hur gör vi?”, istället  för att avfärda förslag som icke genomförbara.  Nutid binds samman med historien på ett sensationellt sätt genom tidigare teaterchefen Mats Johansson.  Han ger en unik inblick i storhetstiden på 50-talet när hans föregångare Karin Kavli styrde i huset.

Kärnan utgörs av texter kring fem uppsättningar, varav jag recenserat fyra.  Kapitlen om Misfits (Backa Teater), Mephisto, Alexandras Odyssé, Fosterlandet samt kontroversiella Jihadisten ger fylliga upplysande infallsvinklar.  Självklart är det en bonus att ha sett nämnda föreställningar, men bidragen står på egna ben.   Läsaren får välbehövliga perspektiv från regissörer, manusförfattare, dramaturg, recensenter, minst ett manusutdrag och kommentarer från den ytterst ansvarige.  Mattias Andersson som nyligen tilldelades teatervärldens främsta pris för barn- och ungdomskultur, skriver om sin estetik, medan Pontus Stenshäll koncentrerar sig på beteenden och stilgrepp, makt och yta rörande Mephisto. Fastnar för hans tes om att teatern har ansvar för att spegla eller protestera mot samtiden.

Många fler uppsättningar  jag upplevt refereras till ur olika aspekter, till och med flera pjäser  jag lovordat i höst i Kulturbloggen plus Idioten på Dramaten. Sandmark betonar att han försöker se varje uppsättning vid tre olika tillfällen. De recensioner och essäer från kritiker som inkluderats ( i flera fall kollegor jag pratat  med, även om regeln är att undvika diskutera dagens ämne), är naturligt nog uppskattande och insiktsfulla utan att vara överdrivet devota. Sandmark ger sin uppfattning om kritikerns uppgift och har synpunkter på vår roll, delvis utifrån ett bistert debattinlägg signerat auktoriteten Leif Zern.   Det händer att jag citeras eller att teatern länkar, vilket onekligen känns hedrande. Fint  att jag fick kött på benen om ett nytt ansikte jag lyfte fram i våras, ett gripande flyktingöde vars studier vid Angereds Teaterskola blev avgörande.

Bland ett antal inifrånskildringar  utkristalliseras en med speciell nerv och driv. Det  är Johan Grys självbiografi om  hat som mobiliseras i skuggan av terrordåd.  Ramberättelsen handlar om den turbulenta och mödosamma processen från ax till limpa för  Jihadisten.  En recension bör inte ha längre format än så här för att vara hanterbar, får däremot gärna kryddas med större andel kontext och omdömen. Nöjer mig därför med  en slutkläm. Är ni mer än sporadiska teaterbesökare  och  i synnerhet frekventerar Göteborgs Stadsteater, uppmanas till läsning. Sceningång är i högsta grad varierad och berikande på ett tillgängligt språk. Som kuriosa kan fogas till, att  teatern två gånger efter millennieskiftet  besökt  min Seko-klubb. Antologin är tillägnad teaterns alla medarbetare på Götaplatsen och  Lindholmen (Hisingen).

Foto Ola Kjelbye  (vd Björn Sandmark)

 

 

 

 

 

Stockholm Jazzfestival dag 3

by

8/10 2017

Mats Eriksson med gäster – Jazzbrunch Mosebacke Etablissement

3

Minst lika regnigt i huvudstaden som dagen innan, fick bli tunnelbana till Slussen och promenad via de branta trapporna till Söders höjder. Jag och mitt fotograferande sällskap  blev placerade vid bord, där jag hade musikerna bakom mig och den vidunderliga utsikten snett framför mig.  Maten vi försåg oss med i omgångar smakade utsökt, vilket kockarna ska applåderas för. Lika delikat var livemusiken, som diskret pågick under vår sittning i mer än halvannan timme. Att jag ändå är relativt njugg, beror på att underhållningen bakom min rygg inte fäste tillräckligt.   Kan svaret vara manliga egenskapen att inte lyckas fokusera på flera saker samtidigt? Introducerade mig för Eriksson i pausen, en herre jag hört i egen trio på Nef, hos Simbi, Johan Björklunds Dynamic Flavours och Daniel Lemma. Visade sig att Eriksson numera bor i Stockholm, ofta lirar på Mosebacke inför ätande publik  samt att gästerna var liktydigt med  elitkompet Per-Ola Landin på bas och än mer rutinerade Jon Fält bakom trumsetet.

Visserligen skapligt med applåder och alldeles lagom volym, men en brist att inga presentationer gjordes, vilket signalerade att vi lyssnade på bakgrundsmusik.  Inledningen var spröd,  plockades angenämt med ackord medan kompet begåvat assisterade. Subtila rytmiska skiftningar förekom, vilket bidrog till vällustigt rullande sväng. En blues i John Lee Hooker -stil gav mer distinkt närvaro. Spelningen grävde försynt i flera genrer, melodi eller rytm framhävdes successivt under olika faser. Anser att den underhållande gitarristen har vissa gemensamma drag med en föregångare som Duke Robillard. För att återgå till repertoaren hördes såväl standards som visor, enligt förhandsreklamen fanns Sonny Boy Williamson och Chet Baker inlagda. Fält fyllde i med maracas och kantslag i ett trevligt stick. Sammanfattningsvis avspänt  med några temperaturhöjare. Fast jag erkänner att smaksinnet hade hos mig en dominant påverkan.

Foto Kenth Wångklev

Tess An´na Jess  – S:ta Clara Bierhaus

4

Utgör åhörare tillsammans med en alltför fåtalig skara på spelning med  unga kvinnor vars gemenskap uppstod på KMH. De har  sina rötter i USA, Norge respektive Island och har var för sig flera gig under festivalen.  Namn och sättning: Jessica Curran vid sångmikrofonen, Anna-Gréta Sigurdardóttir på piano samt Terese Lien Evenstad  som trakterar elförstärkt violin. Isländskan och norskan har jag stiftat bekantskap med som publik  tidigare i år, vilket de fick reda på. Vi erbjuds ett fyndigt varierat program, musikaliska förmågan går inte att ta miste på. Trion startar klämmigt med Gershwin om jag minns rätt. Noterar ett virtuost solo från Evenstad, vars instrument i mellanrummen omvandlas till komp genom pizzicatospel. Man har satt ihop en låtlista av standards, seriös pop och eget material. Fungerar utmärkt för dem att  lämna jazzidiomet. De bottnar i andra genomgående melankoliska strömningar. Dock är jag tveksam till om Curran sticker ut tillräckligt, vilket medför osäkerhet om korrekt betygssiffra.

Något som förenade trion på Musikhögskolan var intresset för Joni Mitchell, vilket vi fick ett par exempel på.  Habila tolkningar gjordes utan att vokalt nå upp till  Irma Schultz eller Vanessa Liftigs nivå. Anser att Curran utvann mer ur  originallåtar som The Tunnel, Richard Rodgers och covern på Cyrille Aimée i udda taktart.  Charmigt blev det när hon framförde Monicas vals på svenska, en bedrift i sig.  Sitta intill pianisten – som etablerat sig i Håkan Broströms magnifika New Places Orchestra – och studera fingersättning och välfunna löpningar var ett sant nöje. An´na tillhör i likhet med Tess  spjutspetsarna, i den våg av välutbildade eftertraktade tjejer vars avtryck på årets jazzfestivaler inger förhoppningar om framtiden.

The Be Bop Business – S:ta Clara Bierhaus

Hade tid för ett set innan X2000 skulle ta mig tillbaka till västkusten. Blev mycket positivt överraskad av ett team under briljante Ulf Adåkers ledning, vars mission är att förvalta arvet från det gyllene 50-talet. Kunnandet och spelglädjen lyste igenom!  Vilka distingerade herrar ingår då i denna kvintett? Jo, förutom stjärnan Adåker på trumpet och flygelhorn, ungtuppen Mårten Korkman på bas, gedigne tenorsaxofonisten Thomas Johansson, fine pianisten Christer Frössén samt Lars Åkesson på Gretsch-trummor. Den sist nämnde oldtimern (okänd för mig) var imponerande pådrivare med utvecklad rytmkänsla. I ett  set med pulserande tidlös musik som varade 53 minuter, fick vi vårt lystmäte av vital bebop. Den anmärkningsvärt lilla publiken, gavs ynnesten att berikas av samhållande och sprudlande budskapsliknande jazz. Tonsättare som togs i bruk var bland andra Jerome Kern, Ellington/ Strayhorn, Miles, Ornette Coleman och Gerry Mulligan. Gillade hur blåsarna hakade i varandra och engagemanget hos samtliga. I presentationerna hörde vi om halsbrytande modulationer, mycket trioler och tvåstämmiga arrangemang. Ryste allra mest av välbehag i News from Newport och Compulsion. 

Per-Erik Berglund, Jazz från 70-talets slut – fotoutställning på Galleri Darling

Letar mig fram till ett galleri några kvarter från Medborgarplatsen, där det på väggarna hänger ett drygt tjugotal fantastiska livefoton i svartvitt tagna i Stockholm. Motiv är inhemska storheter som Arne Domnérus, Sture Nordin och Nils Sandström, jämte internationella berömdheter såsom Sonny Rollins, Chet Baker och Dollar Brand. Får en pratstund med fotografen vars bilder fångat den tidens (snart fyrtio år sedan) stora namn i ”magic moments” utan att de poserar. För att inte missa tillfället berättade Berglund, att han lärde sig följa artistens rörelsemönster. Enda kvinna som inkluderats är Radka Toneff medan Ron Carter avviker genom att inte porträtteras in action. Var definitivt en utflykt jag hade behållning av. Hoppas fotografen lyckas sälja flertalet foton, även om de kostar en ansenlig slant.

 

 

 

 

 

Arkiverad under: Scen

Stockholm Jazzfestival dag 2

by

7/10 2017

Stackenäs/ Larsson/ Agnas/ Lund – Plugged Records

4

I det vita källarvalvet under den välförsedda skivbutiken anordnas regelbundet konserter av jazzig karaktär. Den relativt nya lokalen i Gamla Stan är ett jättelyft och ljudet högst tillfredsställande. Mina öron möter en ny konstellation med färsk skiva i bagaget.  Medlemmarna har lika stor förkärlek för experiment som tonalitet och är kända från andra grupper. Efter ett spräckligt intro  från saxofonisten Elin Larsson-Forkelid, infann sig en farhåga för att jag inte skulle hänga med. När första låten övergick i vilsamt läge, insåg jag att min oro var förhastad. Sol Sol som de döpt sig till, är en spännande kvartett. Alla har jag tidigare hört live.

Oväntade vändningar, egensinniga harmonier och djärva utflykter är deras grej. Mauritz Agnas spelar ett fräckt solo, annars är hans bas det  instrument som låter mest konventionellt. Anna ”Hurrakel” Lund bakom trummorna tillför energi och fantasi. Nämnda tenorsaxofonist hämtar en hel del idéer och ideal från frijazzscenen, kändes uppfriskande när hon tog i.. David Stackenäs laborerar med ackord och klanger, genom en arsenal av effektboxar kopplade till sin vita elgitarr, bitvis i samma anda som Robert Fripp. Ibland låter ljuden som om de kom från klaviaturinstrument. Kvartettens låtar var muntra och ösiga eller vackra och vilda. Extra guldstjärnor utdelas för  ett knippe låtar på upploppet: Valparaiso, Bambarock och långsamma Aura med pregnant gitarrsolo.

Foto Kenth Wångklev

 

Foto Kenth Wångeklev

Tonbruket – Studion Kulturhuset

5

En eklektisk supergrupp som länge varit kritikergunstlingar, gav stående publik en fokuserad och mycket generös konsert. De fyra sammansvetsade  musikerna förfogar över ett genuint självständigt tonspråk, vilket kan härbärgera allt ifrån kraftfullt och gnissligt till skevt och suggestivt. Man befinner sig närmare King Crimson än jazzens domäner, för att bara ta en referens.  Har hört dem ett antal gånger live och albumet Dig it to the end finns i skivsamlingen. Påstår att  konserten var den bästa jag hört med gruppen. Dagsformen var strålande, kanske  rent av på översta platån. Bandet vars beståndsdelar är initiativtagaren Dan Berglund på bas, Johan Lindström  gitarr/ pedal steel/ keyboards, Martin Hederos piano/ keyboards/ violin samt Anders Werlin på trummor och percussion; är förtjusta i blandningen orena ljud – skönt aviga melodier. Under konserten fäste jag mig allra mest vid den sistnämnde, en man makalös på rytmiska förskjutningar och stegringar.

Noterade ypperligt ljud från Anton Sundell,  några gånger till och med garnerat med knaster! En kombination av avskalat och smäktande tongångar hördes i början. När Lindström kom igång sittandes vid sin pedal steel, blev Hawaii-harmonierna påtagliga. Instrument turades om att hamna i förgrunden, förenades i sammanbindande öppna spjäll – sekvenser.  Oavbrutet fängslande oavsett vad än trumhinnorna tog emot, trots att de inte kunde avhålla sig från att skapa kakafoni. Stöket växlade över till hårdföra takter. Här hade den formidable Werlin definitivt momentum i stötiga sjok tillsammans med Tonbrukets basistklippa. I ett lyriskt färgat stycke lade Hederos nakna sofistikerade ackord, som påminde om J:son Lindh/ Schejas Europasvit. Var sparsamt med presentationer, fast de meddelade i alla fall att fullträffarna Sinkadus och Stetoskop framfördes. Tänker att vissa sekvenser skulle kunna kompletteras med en röst. Ibland gradvisa förändringar, ibland tvära kast. Man vet att låtarna, åtminstone live, är förunderligt oförutsägbara hos en kvartett som mixar fusion och psykedeliskt, balkanbrygd med symfonirock och konstmusik. Signifikativt är också en lyckad fusion av vinande, alternativt klangfylld diskant och tung atmosfärisk bas.  I en alltför utdragen (min enda randanmärkning) extraavdelning levererades en av deras medryckande hits.

OBS Konserten med stort K denna afton Al Di Meola World Sinfonia, blev inställd på grund av oförutsedda händelser

 

 

Stockholm Jazzfestival dag 1

by

6/10 2017

Foto Kenth Wångklev (från annat framträdande  tidigare i år)

Anna Louise & The Fellas – S:ta Clara Bierhaus

Efter inkvartering på fashionabla Scandic Grand Central åtföljd av god middag på Stockholm Fisk, styr jag stegen mot Gamla Stan. Festivalen smygstartar som vanligt på några ställen innan officiella invigningen. När jag nu för fjärde året i rad åker upp en helg för att bevaka, har jag valt att höra inledningen på Anna Louise Anderssons spelning. Den äger rum i det klaustrofobiska källarvalv som tillhör S:ta Clara Bierhaus. Vad som för mig var premiär, har för henne blivit tradition  på jazzfestivalen, det vill säga att framträda i intim miljö. Damen med utstrålning har bott och verkat/ studerat i metropolerna London, New York och Los Angeles. I masteclass fick hon utmärkta vitsord av självaste Cassandra Wilson. Sammanhang och stilar brukar skifta, för en vokalist som elegant behärskar att glida över oktaver,  hålla ut tonen när tillfälle uppstår Ackompanjerade gjorde hennes pianotrio under ledning av Arnold Rodriguez. Noterade deras ypperliga tajming och snygga stråk med pianot i framkant. Hann höra egen komposition, ledmotivet från Disney-filmen Arabian Nights, strålande version av Gershwin´s I Got Plenty Of Nothing samt Dylan i upphottat bossastuk.

 

Dianne Reeves – Stadsteaterns stora scen Kulturhuset

4

Invigningen förrättades av festivalchef Eric Birath och Kulturhusets Bosse Persson,  som hälsade ett fullsatt auditorium välkommen. Av någon  anledning hade man i år slopat att sammanföra inhemska musiker ( Stockholm Art Orchestra ihopsatt av utvald arrangör)  med internationella affischnamn, ett koncept vars utformning stavats succé två senaste årens öppningskonserter.  Bandet går på efter att ha presenterats.  Lirar uppknäppt på halvfart, publiken avvaktande tills den femfaldiga Grammy-vinnaren äntrar scen i svart vid klänning. Tror jag har hört henne på Skeppsholmen för cirka 15 år sedan. Minns med välbehag en subtil liveupptagning sänd i SVT en sommarkväll för några år sedan.  Då bör hennes långvariga samarbetspartner Romero Lubambo varit med, den följsamme gitarristen från Rio.

På festivalen i Stockholm imponerar kompet mest, vilket utgjordes av enastående Terreon ”Tank Gully vid trummorna och Reginald ”Swingdoom” Veal från New Orleans på mestadels elektrisk bas.   För att ge er vidden av deras avgörande insats, ska understrykas att de svängde kopiöst vare sig det rörde sig om spröd rytmik eller värsta tunggunget. Njöt verkligen av oavbrutet, pumpande anpassade basgångar. Pianisten föll förstås inte ur ramen. Att jag bedömde honom som beskedlig emellanåt, fick sin förklaring av Reeves. De hade nämligen träffats  för fyra dagar sedan och hade bara spelat ihop några få gånger. Hon gjorde fina duetter med sina instrumentalister. Så sympatiskt att de fick blomma ut både i taktfast rullande melodier och i intrikat samspel.  Man öppnar med hit av Fleetwood Mac som sömlöst övergick i up tempo-scat. Tidigt in i en kärleksspridande konsert som varade  ungefär hundra minuter, bevisade sålunda 60-åringen att röstimprovisationer är ett av hennes adelsmärken. Som förväntat satt sången perfekt  i ballader, bluesig gospel och tolkningar av standards. Underbar frasering i exempelvis Our Love Is Here To Stay. Och när Reeves framförde soft Bob Marley-låt toastade hon till och med.

Interaktivitet med publiken uppstod på uppmaning, inte bara sångövningar utan också viftande med tända mobiler. Vacker effektfull syn när jag vände mig om på fjärde bänk. En bonus att vi fick skratta, att Reeves och musikerna alstrade glädje. Extranumret var en otrolig energigivare vars febriga groove påminde om Muscle Shoals rytmsektion och the JB:s. Som framgått  odiskutabelt en succé, fast som musikalisk helhet föredrar jag ändå två senaste årens invigningar med Stockholm Art Orchestra som understödjande fundament.

Foto Patrik Sandberg

 

Benjamin Koppel/ Scott Colley/ Brian Blade Collective – Fasching

Hinner utan stress till andra set. Hejar på en musiker  och samtalar med festivalchefen. Den otroligt produktive basisten Scott Colley har jag hört live flera gånger med Joshua Redman. Detsamma gäller för trumfantomen Brian Blade vars prestation med Wayne Shorter på Konserthuset festivalen 2014 måste betecknas som exceptionell. Däremot är danske altsaxofonisten Koppel en ny bekantskap. Musiken har en touch av avantgarde över sig med skalor och snirklighet. Häpnadsväckande att den ändå känns lockande och ganska tillgänglig. Den fulltaliga publiken lyssnar andäktigt som en gemensam kropp. De spelar överlag originalkompositioner, fast det bejublade extranumret – där en otyglad slagverkskreatör gjorde oss saliga – identifierar jag som balladen Goodbye Porkpie Hat (Mingus). Tempo och centrum växlar raffinerat i deras noterade låtar, antingen man sträcker ut eller dyker ner i trixiga passager.

Trots att Koppel är 70-talist har han spelat med åtskilliga stora namn och firma Blade/ Koppel hänfördes jag av senast i Ystad härförleden. Hur beskriva det böljande krängande soundet? Exakt rytmik gifte sig med spretiga harmonier, frijazzinspirerat á la 60-tal, röjigt utan omedelbar dörröppnare, runda fylliga basgångar, fjäderlätt eller kaskadliknande trumspel och intensiva, alternativt lyriska, fraser på blåsinstrument. Ett set präglat av kontraster och hisnande samarbete, skönhet och utmanande crescendon.  Alltid stimulerande att höra de typiska, tunga, blixtrande attackerna från Blade och tydlig hetsig puls från hans vän på bas. Föll också för tolkningen av Black Is My True Love´s Hair, när jazzens formspråk rasande skickligt frigjordes.