Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Mats Hallberg

Den fule på Folkteatern – Trist absurdism om fixering vid utseende

by

Vi konfronteras med en tysk dramatiker och 70-talist som är prisbelönt och produktiv. Huruvida han spelats i Sverige tidigare framgår inte av pressinformationen.  Att von Mayenburg lär vara känd som vass gisslare av samtiden, får mig inte  att bli mer förlåtande till Den fule, en pjäs om skönhet, förtroendekapital och hybris. Av regissören har jag sett minst två uppsättningar på Göteborgs Stadsteater som jag tyckt om. Denna gången blir jag mest av allt uttråkad. Tar emot att avfärda en produktion som de inblandade jobbat med i månader. Vill helst slippa att dra fram argument och analyser om en absurd sörja, som målar in sig i ett hörn.

Tror det ligger stor sanning i talesättet att andelen minnen, vad man tar med sig från en konstnärlig upplevelse, är ett mått på hur väl avsändarna har lyckats. Satt för ett antal år sedan på Stockholm Stadsteater och vantrivdes, trots kända namn på scen. Den gången var manus också skrivet av en tysk samtida dramatiker. För att det tokiga temat ska funka för mig, måste det vara indränkt i en både tänkvärd och fyndig kontext. Ingen av parametrarna, framför allt inte den sistnämnda är tillräckligt genomarbetade i Den fule från 2007. Det handlar om vem chefen kommer skicka på en industrimässa för att sälja in företagets revolutionerande starkströmskontakt. Lette (Bejamin Moliner) som har bäst sakkunskap blir petad på grund av sitt ofördelaktiga ansikte. Och sedan är karusellen igång. Med skenande hastighet uppnås absurda incidenter. Roligast är definitivt ritualerna vid de simulerade ansiktsoperationerna, dess konsekvenser och hur resultaten betraktas av andra.

Den spartanska scenografin består främst av några bord och stolar, medan kostymdesignern sett till att kvartetten skådespelare oftast får bära röda klädesplagg. En gråaktig, nollställd upplaga av Lette, förekommer som levande porträtt på videoskärm. Såväl Pelle Grytt som Benjamin Moliner har drivor av repliker i tempo furioso. Absurdism framlockar ett forcerat spelsätt, där Grytt får vara överlägsen medan hans motpart mestadels agerar förnedrat offer. Låter det kul och som tacksamma roller? I längden blir det tyvärr tröttsamt och likgiltigt hur det ska sluta.

Dejmis Rustom Bustos gör assistenten genom att snyggt flyta ovanpå. Hans andra roll slår tyvärr över i farsartat groteskeri. Den som till viss del räddar, nästan styr upp, Folkteaterns märkliga uppsättning är Dasha Nikiforova. Hon tar hand om tre karaktärer, samtliga fullständigt orealistiska. Blir inte alls förvånad när jag läser, att hon gått ett flertal workshops i rörelsebaserad scenkonst. Nikiforova är obestridligt någon med stjärnstatus, behärskar fullständigt sina uttrycksmedel – blickar, spastiska lemmar, sarkastiska repliker, kroppens tyngdpunkt – och samspelet med övriga i ensemblen. Hon är den stora behållningen i en annars ganska undermålig produktion. Borde finnas åtskilliga andra goda exempel på scenkonst som på ett lyckat sätt behandlar ämnen som bekräftelse, tillit och yta; i motsats till Den fule som tog slut till tonerna av sönderspelade Hotel California.

Av Marius von Meyenburg

Översättare och dramaturg: Magnus Lindman

Regi: Nora Nilsson

Scenografi & kostymdesign: Jenny Nordberg

Mask och perukdesign: Susanne Åberg

Premiär 25/11 2017 , spelas på stora scen Folkteatern i Göteborg

spelas till och med 14/1

 

E.S.T Symphony i Göteborgs konserthus – Stark och sensibel samexistens

by

E.S.T Symphony

Göteborgs Konserthus 24/11 2017

Betyg: 5

Göteborgs Symfoniker

Dirigent och arrangemang: Hans Ek

Solister: Dan Berglund bas,  Magnus Öström trummor,  Helge Lien piano,  Marius Neset saxofon,  Magnus Broo trumpet och Johan Lindström pedal steel

Vet knappt i vilken ände jag ska börja, är fortfarande omtumlad. Esbjörn Svensson trio hade en gåtfull speciell kemi, blev en treenighet med så hög status att de hamnade på omslag till ansedda Down Beat två gånger. När de stod på topp omkom Esbjörn i en dykolycka 2008. Vill minnas att de den sommaren var kontrakterade för jazzfestivalen på Skeppsholmen. Då valde man som klen tröst för alla sörjande,  att istället spela musik av trion i högtalarna sist varje kväll. Överföra några av låtarna till storskalig  orkester var en idé gruppen hade, något som aldrig förverkligades. Utan främsta hjärnan bakom kompositionerna, gjordes ändå en skiva härförleden med Hans Ek som förlösande arrangör. Om jag inte missminner mig var arbetsprocessen en ingrediens i den upplysande och fina minnesfilm om pianogeniet som SVT sände härom året.

Jag lyssnade mest på E.S.T under deras första år tillsammans, hörde dem live i Mölndal. Ska inte skryta, men jag har pratat på tu man hand med Esbjörn, Magnus och Dan. Trots chocken blev lyckligtvis inte varken trumslagaren eller basisten kreativt lamslagna, utan de plöjde nya fåror på var sitt håll. Från scenen vid Götaplatsen agerar mannen med den yviga kalufsen (Öström) tacksam presentatör. Han gör bland annat reklam för nämnda skiva som spelades in ifjol i Berwaldhallen, tar initiativ till en himmelsk applåd för sin bortgångne barndomsvän och riktar innerligt tack till  solister och den eminenta orkestern.

Foto Bengt Andersson

Två nästan utsålda konserthus är ett strålande facit. Programmet varade i omkring 130 minuter inklusive paus. Redan i det melankoliska introt bränner det till, magmusklerna drar ihop sig. Harald Lien har egentligen ett omöjligt uppdrag, förekommer inte lika ofta som Esbjörn förmodligen skulle ha gjort. Men när han är i fokus tolkar han kongenialt ett halvdussin gånger. Varje gång starka känslor inombords.  Framgår tydligt vilka stilinnovatörer Esbjörn och trion var.

Måste betonas att arrangemangen är allt annat än inställsamma, har istället ofta vassa kanter, innehåller dissonanser och utmanande tonspråk. Även i passager från solisterna, slås jag av att musiken ibland befinner sig ljusår från bebop-puls.  Spännvidden är enorm, från mäktigt och tungfotat till eteriskt och sprudlande. När Johan Lindström kommer igång i ett furiöst utförligt solo, skymd bakom orkestern, tänkte jag på vad ovana öron i publiken (enligt min fördom till exempel äldre bildade damer) fick utstå. Lät som om det vore direktimporterat från Tonbruket.

Lät så fräscht när det vid ett tillfälle gavs utrymme för pianotriospel, att jag efteråt spekulerade i om det var blankt i partituret, för att framhäva improvisation som uttrycksmedel. Här och flera andra gånger jobbade Öström med smattrande polyrytmik. Blev salig av den slagverkstornado han bidrog till, vars övergång till unisont handklapp och stompigt blås var en fröjd. Och i Wonderland Suite bjöds på närmast hit-liknande, hypnotiskt up-tempo med Öström och Magnus Broo som frontfigurer. Den exceptionellt kapable trumpetaren har jag sett live  omgiven av bland andra E.S.T på 90-talet.

Blev informerad om att symfonikerna gillade att framföra Hans Eks arr på de flerskiktade låtar som tjusat lyssnare världen över. Kan inte nog understrykas vad stort som dirigenten åstadkommit. Är inte längre förvånad, bara imponerad över kunnandet hos olika sektionerna i Sveriges nationalorkester.

En delikatess i denna mycket vällagade anrättning, fick mig nästan kippa efter andan. Det var ett avsnitt featuring tenorsaxofonisten Marius Neset – ett av projektets stora utropstecken – uppbackad av Berglund, Öström och Lindström.

Många kulörer fick plats utan att trängas. Flera avdelningar hade genomgående en filmisk prägel, ett grundackord som kunde påminna om Michael Nyman. I en svit med drag av rekviem ( Viaticum Suite) hördes pregnant bassolo där Berglund raffinerat använde stråke. Resonansen från hans och alla andras instrument var perfekt. Tyvärr var jag tvungen att rusa iväg till nästa recensionsuppdrag, varför jag inte vet hur länge bifallet från den stående publiken pågick, eller om det blev extranummer. Har blivit upplyst om att en mycket belåten publik som bonus fick två extranummer. Attans att mitt schema var så tajt.

Program: E.S.T Prelude – From Gagarin´s Point of View – When God Created the Cofeebreak – Seven Days of Falling – Wonderful Suite -PAUS – Tuesday Wonderland – Dodge the Dodo (arr Esbjörn Svensson) –  Eighthundred Streets by Feet – Viaticum Suite – Behind the Yashmak

Foto från Berwaldhallen

17/11 Gunnel Backenroth

 

 

 

Cleo & Friends – Snyggt och slätstruket om vartannat

by

Artist: Cleo & Friends

Titel: utan titel (tredje skivan med bandet)

Betyg: 3

Producent: The Cleo Band (executive producer: Georg Wadenius)

Inspelad och mixad i Stureparken Studio Stockholm

Universal Music

Release december 2016

35:02

Inte konstigt att jag accepterade när förfrågan kom, fast albumet inte är sprillans färsk.  Gänget centrerat kring Jojje Wadenius har jag diggat live i olika konstellationer. Huvudpersonen själv har jag sett åtskilliga gånger, främst på 2000-talet, även om första gången bör ha varit redan 1972 i Scandinavium med Blood, Sweat & Tears. Som bekant har han haft en lång fantastisk karriär i USA, vilket resulterat i medverkan på fler inspelningar än jag varit medveten om. Har sålunda en hel del alster med gitarristen i skivhyllorna som sideman, bandmedlem (Made in Sweden) eller i eget namn (Georg Wadenius -78).

Andra halvan av 80-talet uppstod första upplagan av Cleo-bandet, döpt efter inledande låten på deras första skiva.  2013 tyckte Wadenius och hans kumpaner trumslagaren Per Lindvall och elbasisten Lars Larry Danielsson, att det var dags igen att gå in i studion, nu med Jesper Nordström på keyboards. Samarbetet vid låtskrivande, skivutgivning och turnéer gav mersmak. Därför gjordes ytterligare ett instrumentalalbum av dessa synnerligen duktiga musiker. Vad som ursprungligen var ett projekt startat av årets Guldkatten-vinnare (hederpris inom svensk jazz), ska numera betraktas som en grupp.

Tongångarna är välbekanta för oss som i omgångar blivit exalterade av fusion, med inslag av funkigt groove.  Ett aber är emellertid att vissa låter mest passerar förbi, inte har förmågan att göra något väsentligt avtryck. Mellow (Nordenström) innehåller visserligen en snygg suggestiv slinga, vilket gäller i än högre grad för Get 2 The Point (Danielsson) med Nils Landgren på trombon. I dessa melodier samverkar Yamaha-gitarren tjusigt med keyboards i tematiska figurer.  Gruppens gemensamma komposition Playing Tag har igenkännbart” up-tempo beat som toppas av saxhjälten Lou ”Blue” Marini ( ingick i Wadenius  lyckade liveband N.Y Connection som jag hörde i Göteborg för några år sedan), medan Don´t Jump är inkapslad i riff mycket typiska för genren. Kompet driver på när Wadenius elegant släpper loss och nynnar karaktäristiskt. I avslutande spår excellerar den danske basisten, när förvrängda ackord från gitarr och synt, kombineras med stråkar från Pedram Shahlai Orchestra.

Vad som mest fångar mina öron är ändå två ballader.  Den ljuvligt klingande Bambi (Nordström) med försiktigt skridande akustisk gitarr i förgrunden, jämte  Tak featuring Mathias Heise på kromatiskt munspel. Han spelar glimrande i laid back – stil liksom övriga musiker. Två stycken av sällsynt skönhet som tillfälligt omvandlar min skepsis till tacksamhet. Välgörande med några uppbromsande ädelstenar mitt i den robusta taktfasta spelskickligheten.

Kanske är jag en smula orättvis.  Det titellösa albumet innehåller trevliga nyanser och medryckande rytmer/ harmonier. Och Wadenius licks blir aldrig tröttsamma repetitioner, trots en framgångsrik karriär som varat omkring ett halvt sekel.  Men jag identifierar två huvudproblem. För det första är som sagts somligt av materialet för anonymt, inte minst för att man valt bort covers. För det andra hade jag säkerligen älskat en konsert med virtuoserna i Cleo-bandet. Då hade de tillförts energi från publiken, vilket de hade returnerat med välavvägda solon och inspirerande spelglädje. Att påståendet stämmer, inte minst vad beträffar det tajta rutinerade kompet, har jag upplevt flera gånger. Därför uppmanas ni att ta chansen att se och höra herrarna live.  Utan nämnda livedimension blir soundet alltför ofta kliniskt och blodfattigt.

 

 

 

Skivrecension: Chopin Impressions av Leszek Kulakowski – Udda idè en konstnärlig framgång

by

Artist: Leszek Kulakowski feat. Mikael Godée och Ebba Esterberg

Titel: Chopin Impressions

Betyg: 5

Producent: Leszek Kulakowski

Mix och mastering: Paul Rutschka

Inspelad juli 2017 i Nord Audio Project Studio, Sopot Polen

Release 12/10 2017

SOLITON

60:40

Polska Kulturdepartementet, Polska Institutet och Konstnärsnämnden i Sverige  är medfinansiärer.  Om skivutgivningen som därtill stöds av staden Stupsk och Radio Gdansk säger Ebba Westerberg: ”En viss igenkänning, men framför allt bär musiken iväg i nya banor. Både groovy, nutida och folkloristiskt.” Genom arrangemang av professor Kulakowski och Mikael Godée har åtta stycken av Chopin omformats för jazzkvintett. Under hösten har gruppen varit på turné i Sverige, Baltikum och Polen. I skrivande stund befinner de sig på Komeda Jazzfestival i Polen. Man har framträtt på festival i Stockholm och Trollhättan. (På grund av tågstrul lyckades jag endast höra sista fem minuterna av konserten i Trollhättan.)

Leszek Kulakowski är en entreprenör med  oerhörd kapacitet. Pianisten har skrivit enormt mycket musik för symfoniorkestrar, kammarensembler, storband och jazzgrupper. Han har i sann visionär anda startat jazzfakultet i Gdansk och grundat Komeda jazzfestival, vars konstnärlige ledare  han är. Mannen som beskrivits som ett kraftcentrum inom polsk jazz har tilldelats hedersam utmärkelse. Till sitt senaste projekt har han rekryterat Göteborgsbaserade Mikael Godée och Ebba Westerberg, vars gemensamma plattform är gruppen Corpo. I övrigt har jag hört dem var för sig  under lång tid.  Live ger de mig mervärde, skänker minnesvärda upplevelser genom subtilt och medryckande spel.

Chopin Impressions är så i bästa mening originellt utförd, att tonsättaren emellanåt försvinner för mig. Arrangemangen kan betraktas som lyrisk kammarjazz, fast den beskrivningen är allt annat än heltäckande. Inom flera av de längre stycken, som exempelvis Preludium C-Moll  Op.28, pågår uppseendeväckande omväxlande aktiviteter. Kortare utbrott i fri form stil binds ihop raffinerat av långsamt tema med slingrande sopransax i framkant. Dynamik är en  term jag använder kanske för ofta, fast här är det ånyo befogat. Hur kommer man på  att en sammanvävd innerlig pianotrio kan kompletteras med blåsinstrument och slagverk, för att utvinna kontraster och sväng ur en av pianomusikens absolut största? Tvekar inte att kalla kreatören Kulakowski (skivdebut -95) för  geni.

Att ta sig igenom albumet är ett äventyr. Första takterna frammanas på enbart kontrabas. I övrigt är kompet osedvanligt försynt. Fyller i och understödjer, framhäver melodiska figurer och bidrar till en helhet av berikande uttryck. Uppskattar mycket Tomasz Sowinskis sätt att använda vispar och cymbaler.  Enligt välunderrättad källa känner Chopin´s landsmän igen  tonsättningarna när de hör kvintetten leverera live, medan jag bara enstaka gånger märker, eller tänker på musikens ursprung, händer mest vid utbroderade pianosolon.  Är definitivt frågan om kammarjazz av ädlaste valör. Vad Ebba Westerberg tillför på percussion, är i sammanhanget  apart, men så sparsmakat tassande och elegant att det fungerar fint. Stommen i denna helrenovering av klassiska stycken från 1800-talet, består av teman spelade på piano och sopransaxofon. Samspelet  sömlöst på högsta nivå, långt ifrån det pompösa, istället en kombination av sprudlande lättsinne och eftertänksamhet. Vill särskilt framhålla bländande samspel i teman från Nocturne G-Moll Op.55 jämte Preludium C-Moll Op.28.  

I Mazurek A-Moll Op.17 släpper de i omgångar  kammarjazz-stilen, kastar loss lekfullt,  ger sig hän åt någon slags fartfylld bebop. Och i en  sekvens avhåller sig inte kvintetten från att visa upp en spräcklig atonal attityd.  Avslutande förföriska melodi, ett av tre preludium, har karaktären av spirituellt och lättsamt musicerande, med ljuvt flöjtspel i förgrunden. Får inte gå inflation i fullpoängare, men jag lyssnar och recenserar efter lustprincipen, därav mina ofta anmärkningsvärt höga betyg. Strunta i eventuell genreförvirring. Albumet är en raritet då det likt Emerson, Lake & Palmer på sin tid (Pictures At An Exhibition av Musorgskij), förmår att göra något nytt och livskraftigt av oantastliga verk ur musikhistorien.

Leszek Kulakowski – piano,  Mikael Godée – sopransaxofon och flöjt,  Ebba Westerberg – percussion,  Tomasz Sowinski – trummor samt Piotr Kulakowski kontabas

 

 

 

 

Svulstigt och spetsigt – Jill Johnson på The Theatre Gothia Towers

by

 Artist: Jill Johnson

Titel: That´s Life -hyllningsshow med 18 musiker + cirkusartister

The Theatre Gothia Towers Göteborg

4

Foto Mattias Maddoc Johansson

Premiär 8/11 2017 ,sista show 16/12

 

Regi, iscensättning & koreografi: Linda Hansson

Idé & manus: Mikael Gordon Solfors och Jill Johnson

Scenograf: Roland Söderberg

Video och ledinnehåll: Viktor Rundlöf

Ljusdesign: Palle Palmè

Ljud: Mattias Winther

Kostym: Lars Wallin

Cirkusartister: Joachim Assarsson och Karin Odermatt

Kompband: Stefan Brunzell (kapellmästare), Marcus Liliequist, Joakim Hemming, Martin Landström och Mattias Fjellström

Storbandet: Blåssektionerna i Bohuslän Big Band  (ensembleledare Jan Eliasson, för sättning se längst ner)

Arrangörer: Anders Berglund, Martin Landström, Samuel Olsson, Christer Olofsson, Niclas Rydh och Stefan Brunzell

 

Har inga skivor med Jill Johnson, däremot med Bohuslän Big Band. Har uppskattat SVT-serien från Nashville betitlad Jills veranda, liksom hennes medverkan i Så mycket bättre. Minns att jag var relativt nöjd med den countryälskande damens konsert på Götaplatsen för ett antal år sedan. Men det var först när jag tog del av ett klipp från den show hon tillägnar i vid mening The American Songbook, som jag insåg att That´s life kunde vara något för mig.  Bohuslän Big Band – ett storband med  toppstatus  vars karriär jag följt i närmare trettio år – var ju med även om jag upptäckte på plats att det ”bara” rörde sig om deras eminenta blåsare. Recensionen är således från lördagen 11/11 då jag satt tillsammans med omkring 1200 förväntansfulla människor, var av flertalet kostat på sig exklusivt mat- och dryckespaket. In bland matgästerna  kommer först engelsktalande blomsterbud i form av spexande cirkusartister. De åtföljs av kvällens stjärna och musikerna som paraderar in på två led. En kul effektfull entré som slår an en ton av glädjefyllda upptåg. Därpå stråkar och bildspel från Jills uppväxt, medan musikerna intar sina positioner på den vida välvda scenen.

Jill Johnsons show är en storslagen satsning, jämförelsen med internationella motsvarigheter stämmer säkert. Arton musiker, två nycirkuskonstnärer, påkostat pastellfärgat ljus, åtskilliga klädbyten för huvudpersonen,  kavalkad av porträttbilder,  extremt bred scen med rörliga moduler jämte ”piedestal-scen” mitt bland publiken och maffigt kristallklart ljud.  Förvisso det största hon gjort, vilket på sluttampen får henne att stolt utbrista i tacksamhet och uppmana var och en att ”hålla hårt i era drömmar”.  Avsteget från huvudspåret är dock inte så stort som det påstås. För några år sedan gjorde ju den genreöverskridande sångerskan från Ängelholm ett album med Anders Berglund, ett album vars motivation var att hylla  pappa, genom att lyfta fram den amerikanska låtskatt han omfamnade. På The Theatre hyllar hon ikoner som tagit sig igenom hennes filter. Följaktligen framförs självklara melodier signerade Frank Sinatra, Nat King Cole och Sammy Davis Jr. Av alla förebilder är det  Sinatra vi ges några biografiska detaljer om.  Hänget och artikulationen betonas. Repertoaren är omsorgsfullt ihopsatt, bjuder på flera välgörande överraskningar. Spännvidden är hisnande. Beyoncé och Aretha, Diana Ross och Nashville Cast, Elvis och Dolly Parton. Tror också att förbisedda Lena Horne förekom.

Foto Mattias Maddoc Johansson

Det låter bra, riktigt bra. Blir aldrig slätstruket eller ansträngt. Det är stompigt och ösigt med välplanerade nedgångar i tempo. Jill Johnson har en imponerande smäktande sångröst och går definitivt inte på halvfart. Ibland klarar Sveriges svar på Shania Twain, att förena uppenbara vokala färdigheter med känslomässigt djup. Och skånskan gillar att överskrida genrer, lika mycket som hon  ogillar att bli instoppad i fack.  Bandet som mest hör hemma i rock- och schlagersvängen anpassar sig förträffligt till de snygga arrangemangen, peppas till stordåd i den inspirerade omgivningen med skickliga blåsare. Åtminstone vi som går ofta på livemusik kräver mer än underhållning för stunden, vill ha godbitar att ta med hem. Vilken lycka  och lättnad då att önskan infrias flera gånger, framför allt i något oväntade låtval. Första fina solot levereras av Alberto Pinton på barytonsax Flöjt och luftiga gitarrackord gifte sig i Mr. Bojangles, vars utsmyckning i form av hattrick var en bonus.

Några gånger bryts mönstret av en artist med mottot att ta in sårbarheten på scen. Karaktären av bekymmerslös förströelse förbyts i  allvar, första gången när Time After Time (Cindy Lauper) framförs mitt i lokalen till ståbas och trumpet. Vågat att ge sig på  melodin som Miles odödliggjort, en bedrift trumpetaren Samuel Olsson lyckas briljant med.  Efter balladen passar Jill på att visa vördnad för låtskrivande hbtq-aktivisten, tillfogar att hon själv tidigt tog beslutet att uteslutande ägna sig åt musiken. Nämnde Olsson spelar lysande på flygelhorn i I Will Never Let You Know. Vidare hörs under en show som varar omkring 80 minuter, pregnanta läckra solon av bland andra Martin Svanström, Björn Cedergren – funkar förträffligt för Björn att ”imitera” Maceo Parker- och den yvige trumslagaren som jobbat med sångerskan tidigare.

Foto Mattias Maddoc Johansson

Spinning Wheel görs i en otroligt suggestiv version, med flådigt spel av gitarristen Mattias Fjellström och drivande trumpetstötar. Andra höjdpunkter:  Stevie Wonder´s medryckande gospelartade Don´t You Worry `bout A Thing, ett medley på Dolly Parton vars hit Jolene satt perfekt, soul/ funk -avdelningen där det blev ett j-a drag med kringvandrande musiker (kul att musikhistoriens första funklåt döptes om till Mama´s Got A Brand New Bag), ösigt värre även när storbandet triumferade i New York New York samt Jill inledningsvis på tu man hand med kapellmästaren i svävande sång (Fly Me To The Moon). Trumpetare, saxofonister och trombonister friskade sedan på för fullt  i denna storbandsklassiker, löste uppgiften så galant att de kan ses som värdiga arvtagare till Nelson Riddle Orchestra.

Delvis för att  slippa pauser vid klädbyten, delvis för att  bibringa fler dimensioner, förekom luftakrobatik, sketcher och nycirkus lite varstans i programmet. Paret som varit anlitade av berömda Cirque Du Soleil är också kända för  Vrickade Teatern. Tror de är medvetna om risken att hamna ur fokus, fast gymnastiska Karin Odermatt inhöstade rejäla applåder efter uppvisning  på hög höjd. Blev förstås tillräckligt med applåder för att genomföra ett inplanerat extranummer, vilket visade sig vara en finstämd  komposition av Bacharach/ David tillägnad Dionne Warwick.

Somligt kommer fastna i minnet i en fartfylld högteknologisk show med levande musik av yppersta snitt. Verkligen glädjande att  höger och vänster halva på scen lät som en sammansvetsad enhet. På papperet var det två aparta konstellationer med trumslagare  mitt emellan, vars gemensamma sound tillfredsställde den blandade publiken.  Kapellmästare och arrangörer förtjänar mycket kredd för vad de åstadkommit. Och ingen som ser den lyxiga produktionen, kommer ha anledning att vara besviken över Jill Johnsons insats, eller valet av favoritsånger hämtade från USA.

171106-Thats Life – Jill Johnson
Bild: Bo Håkansson, Bilduppdraget

 

Bohuslän Big Band: Trumpet & flygelhorn= Lennart Grahn, Robin Rydqvist, Samuel Olsson och Jan Eliasson / Saxofon & träblås = Mikael Karlsson, Alberto Pinton, Martin Svanström, Björn Cedergren och Joakim Rolandson/ Trombon = Christer Olofsson, Hanne Småvik, Niclas Rydh och Ingrid Utne

Foto Mattias Maddoc Johansson