Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Mats Hallberg

Dan Helgesen skivdebuterar i höst

by

I torsdags repriserades filmen om Esbjörn Svensson på SVT, en sevärd  berörande dokumentär. En av de röster som medverkar är ljudgeniet Åke Linton, vars betydelse för E.S.T och deras exceptionella genomslag internationellt,  gjorde att han brukade kallas deras  fjärde medlem. Göteborgsbaserade Linton  har genom åren naturligtvis odlat fler musikerkontakter. För några år sedan tog han initiativ till att spela in Dan Helgesen, en genrefri klaviaturspelare undertecknad uppskattat i flera sättningar. Det händer att Helgesen trakterar keyboards, fast hans specialitet är hammondorgel och då specifikt den berömda B3-modellen. Han vet verkligen hur man pressar fram rätt toner, ur ett instrument med osedvanligt stora valmöjligheter. Jag har hört honom med Emrik, Johan Johanssons  trio, i eget namn. och ska i sommar se honom framträda med  bluesbandet Sweet Little Angels. Andra frilansmusikern lirat med  är exempelvis Glen Hughes (Deep Purple), Stefan Andersson, Bronk, Mikael Rickfors, Mats Ronander samt Freda`.

Äntligen är debuten på gång med egenhändigt skrivna låtar, för en veteran som i tonåren var den yngste att ha gått på musiklinjen i Ljungskile. Vad som återstår innan utgivning på vinyl och i digitala kanaler är ett ett skivbolag i ryggen. Nämnde Linton har tillsammans med Charlie Storm producerat de sex låtar som kommer finnas på Hammond Explosion Agogo. Därutöver har paret mixat och mastrat. Inspelningarna har ägt rum i exklusiva Svenska Grammofonstudion  (en studio jag en gång besökt vid  skivsläpp). För er som i likhet med mig hört Dan lira live, kommer  plattan ge  fler perspektiv på hans musicerande. Vågar leverera denna teaser eftersom jag  fått förmånen att förhandslyssna via nätet. Recension, jämte uppgifter från kort telefonintervju, kommer  i höst,  Texten publiceras när skivan finns tillgänglig. Se min notis som en puff! Organisten knöt till sig några renommerade musiker för sitt projekt.     Bandet består av Lars Lade Källfält (trummor, Henrik Pilen Pilkvist (gitarr) och Mattias Grönros (bas).

Extra musiker: en slagverkare,  stråkkvartetten Wulfson Quartet (Sadness) samt på två spår en vokalist.  Mer info i samband med recensionen.

Foton Lida Mansouri, Uno Karlsson, Tina Lagus och Janne Kvarnström (den sistnämnde foton på gitarrist o trummis)

 

Välskriven och välbehövlig dokumentation- hög standard av Håkan Lahger & Lasse Ermalm

by

hög standard – Om Sonet, folkhemmet och starten på det svenska musikundret

Håkan Lahger & Lasse Ermalm

Leopard förlag

Utgivningsdatum: maj 2018

Recensionsdatum 14 juni

ISBN 9789173437769

 

Det är en konst att kunna berätta fängslande i skrift, inte minst när det handlar om att återge andras berättelser i form av omfattande intervjumaterial. Detta vet jag av egen erfarenhet. Håkan Lagher, som befunnit sig i musikskrivaryrket i närmare fyra decennier, behärskar till fullo konsten att vara klargörande och engagerande. På 80-talet läste jag honom när han var redaktör för tidningen Schlager. På senare år har jag haft stor behållning av  reportagebok om Bob Dylan samt hans  och formgivarpartnern Lasse Ermalms gedigna Proggen – om musikrörelsens uppgång och fall. Ermalm är en närmast legendarisk skivomslagsmakare. För drygt tio år sedan gavs duons praktverk om skivbolaget Metronome ut. Nu har jag som varit skivsamlare, frossat i en dokumentation om en oberoende svensk skivbolagsjätte vars  imponerande katalog jag inte känt till.

Boksläppet skedde i Göteborg på Pustervik 23/5 under återkommande programrubriken Talk is cheap i samarbete med Folkuniversitetet och Pustervik.  Vi var några få entusiaster som klev inomhus trots skönt försommarväder. Tre kortare panelsamtal genomfördes med nämnda författare jämte socialantropologen / dj:n Anna Gavanas och Louise Hammar – känd för stor erfarenhet av internationella  musikindustrin Värden, tillika kvällens intervjuare, hette Olav Fumarola Unsgaard. Ett självklart namn då han  bland annat jobbar som redaktör på Leopard förlag. Vad som yttrades från scen   spelades tack och lov in och blir en del av podden Musiken och livsfrågorna.

Boken är en sannsaga om tre ynglingar med jazzimport som ursprunglig drivkraft – stockholmarna Gunnar Bergström, Sven Lindholm och Dag Häggqvist. 1960 bildar de Sonet (ett skivbolag med det namnet  existerade redan i Danmark). De två först nämnda hade tidigare startat Scandinavian Record Company medan sextonåringen Häggqvist köper  Gazell. Några eskapader från Sven finns inte nedtecknade. Han förblir märkligt anonym.  Gunnar, ungdomsvännen från Hjorthagen, är å andra sidan en färgklick.  Omöjlig i studion där han jämt insisterade på fler tagningar, medan han hade god hand med artister, likt en A&R-man.  Dag gör stort avtryck i boken,  är sinnebilden för en entreprenör, utrustad med kulturhistoriska proportioner.  Anekdoter och kommentarer från honom ger boken värdefull input. Dag Häggqvist  har rekord i antalet besök på världsledande musikmässan Midem och fått hederspris på Grammisgala. Han är son till översättaren, hedonisten och litteraturvetaren Arne vars frustande frispråkiga memoarer Nästan hela sanningen finns i min ägo.

Man får en mycket god inblick i grundarnas affärer, olika personlighet och hur de framledes  blev en dominerande aktör. Sonet gick sina egna vägar, hade väderkorn för vad som slog. Få genrer var dem främmande utan att röd tråd kunde skönjas. Spännvidden var enorm, från ”Kvinnaböske” till J:son Lindh.  Men framför allt bekräftar läsningen att de med tiden skäggiga livsnjutarna, lät artister de trodde på få utvecklas självständigt, även om de  inte sålde nämnvärt inledningsvis.

Titeln på verket är förstås hämtad från en av Peps megahits och boken  är tillägnad Jerry Williams. Dessa portalfigurer ges rättmätigt generöst utrymme. 331 sidor  informativ text och rikt bildmaterial är uppdelad i 28 lödiga kapitel. Förutom Jerka och Peps möter vi bland andra Ola Håkansson och Alexander Bard, Lasse Tennander och Björn J:son Lindh, Tommy Körberg och Billy Bolero, svenskamerikanen Sam Charters och Thomas Johansson på EMA Telstar / Live Nation, Chris Blackwell på Island Records (Bob Marley) och Seymour Stein (Madonna och New Wave-scenen i N.Y.C) på Sire Records. Och när Depeche Mode hade det knaggligt sina första år stöttades de och deras manager av Sonet. Sonets man i London visar sig vara en excentriker som ger upphov till många mustiga anekdoter. I en mansdominerad värld representeras kvinnorna genom Py Bäckman, Sylvia Vrethammar samt fyra kontorister, tillika PR-proffs.

Onekligen frestande att grotta ner sig i detaljer, redovisa förhållanden jag inte känt till. Ska försöka avstå, så att musiknördar inte snuvas på konfekten. Sonet var inte bara ett fristående skivbolag med muskler och kontor i fyra nordiska huvudstäder jämte London och Paris. Man var också musikförlag, gav sig in i konstbranschen och satsade i slutet stort på  film. När bolagsjättar startade en våg av uppköp försökte Sonet stå emot. Mot bättre vetande bantade man inte sin alltför  kostnadsintensiva kostym, inte ens när  licenser från betydande etiketter förlorades. Lån från borgenärer i form av skivbransch och egen personal räckte inte för att rädda situationen. Tidigt 90-tal övertar Polygram (sedermera Universal) verksamheten.  Dock, ska man ta ”besserwissern” Bard på orden, behöver lovande artister även i dagens digitaliserade era, i lika stor uträckning omhändertagande skivbolag snarlika den humanism som präglade Sonet.

Efter läsningen är det inte utan att man undrar om författarna använt synonymlexikon. Språket är uppfinningsrikt och flyter fram smidigt. Radarparet är  goda stilister och attraktiv layout hjälper till.”I slutet av 1800-talet erövrade Christina Nilsson världen, i början av 1900-talet såg Jussi Björling  till att Sverige återigen hamnade på operans världskarta och i mitten av 1900-talet var det Birgit Nilssons namn som skanderades…” (sid 74-75). En randanmärkning är att några gånger är det svårt att härleda källor. Kommer uppgiften från den intervjuade eller från författarens egen research? Att minnesbilder från flera håll uppvisar bristande överensstämmelse, är både begripligt och logiskt, även om det kan framstå som förvirrande.

Enstaka förargliga korrekturfel har slunkit med, såsom Dag med liten begynnelsebokstav, fel efternamn på nuvarande partiledaren i (V) samt att engelska uttrycket ”mess” är oöversatt på ett ställe. Märk väl, bestående intryck är att dokumentationen framstår som en guldgruvan, för alla oss som hyser mer än ett genomsnittligt intresse för musik. Vi slukar sidorna, kan inte hejda oss när vi kommit in i biografierna med sina spännande förgreningar. Lahger & Ermalm har lyckats foga ihop en heltäckande version av Sonets spretande mångfald.   Vore ett  kul tidsfördriv att  leta efter  deras lätt identifierbara logga (en kornett) i skivsamlingen, för att se hur många av deras utgivningar jag äger. Den överskådliga, mycket läsvänliga presentation som fått heta hög standard rekommenderas varmt.

 

Clandestino – festival för världsmusik i Västsverige

by

CLANDESTINO

7-10/6 2018

Göteborg / Gerlesborg

Sudan Archives – foto från arrangörens facebooksida

Jag gillar festivaler. Kan då tyckas konstigt att jag  inte tidigare har besökt Clandestino, som i år arrangerades för sextonde gången. Har kanske berott på att den varit inriktad på att överraska, ge oss det annorlunda, vad vi inte känner till. Man får så att säga köpa grisen i säcken och som lockbete tillkommer några affischnamn. Denna gång fick jag möjlighet att bli ackrediterad, vilket gjorde att jag koncentrerade mig till Pustervik under två kvällar/ nätter. Har ju inga tidigare upplagor att jämföra med. Men biljettförsäljningen hade ett par problem att tampas med. Seun Kuti ställde med kort varsel in sin Europaturné. Det tropiska vädret avhöll spontanpublik att ta sig inomhus. I Pusterviks trånga övervåning var det klibbigt, på gränsen till bastuvärme. Festivalen har sitt namn efter ett uttryck som ska uttydas ungefär underjordiskt, gömt eller i skymundan. Konstnärlige ledaren Alexander Motturi grundade Clandestino då han var knuten till tidskriften Glänta och bevakade ett  utvisningsärende till Ghana. Som assisterande curatorer 2018 har också musikerna Josè Gonzalez, Mariam Wallentin och Andreas Werlin fungerat. Programmet har en ideologisk botten, innehåller inte bara liveakter utan samtal och dj-set. Artisterna är ofta aktivister eller ambassadörer på olika sätt. Efter min tid spenderad vid Järntorget i Göteborg, blir jag nyfiken på hur det går till när artister bokas. Hur gör arrangörer sina ofta esoteriska globala val?

FREDAG 8 juni Efter en arbetsvecka med fyra nätter på schemat sover jag ut. Vad jag först ser är extranumret av Stella Chiweshie från Zambia i Folkteaterns foajé. Hon spelar det slags tumpiano som kallas mbira, ett heligt instrument tidigare otillåtet för kvinnor att traktera. I sin musik inkorporerar hon funkig bas, västerländskt trumset och marimba.  Trots att bastoner mixades för högt var det mycket trivsamma minuter med allsång och fågelkvitter. Chiweshe som kämpar för kvinnors rättigheter, var också anlitad för workshop och ett samtal. När jag hämtade ut min pressbricka på Pustervik pågick öronbedövande soundcheck. Det kom från ZOO, vilka utgörs av en grupp stenhårda snubbar från Indonesien. Försökte en stund ta till mig deras konsert, en kompromisslös gotisk metal/punk med dubbla slagverkare och skrikande attack i sångmikrofonen. Snacka om apokalyptisk stämning, rå och skoningslös, effektivt uppbyggd.

Daniel Lemma och hans reggaebetonade band Hot This Year hade det tvivelaktiga nöjet att ersätta Sean Kuti. Egentligen en omöjlig uppgift, eftersom publiken ofta haft möjlighet att njuta av dem live. Lokalen var halvfull.  Första impulsen: Attans vilket bedrövligt ljud det ofta är på Pustervik. Bastoner som dränker och därmed skapar obalans är alltid ett otyg. Med öronproppar och viss justering kunde förbättring noteras. Tycker om deras gungande soulreggae med inslag av dancehall och dub. På repertoaren starka låtar som Voices Below jämte Two Trains, Craving och nyskrivna Last Dance. Vi matas med behagliga takter stöpta i ett givet format. Önskar att de hade släppt tyglarna, visat upp ett friare förhållningssätt.  Av de skickliga samspelta musikerna märktes som väntat mest Partillo och Lance-a-Lot, på trummor respektive bas. De duktiga blåsarna hade för lite att göra. En melodi var en hyllning till Toots and The Maytals. I övrigt under den knappa timmen de hade till förfogande, hördes influenser från Curtis och Stevie, men framför allt Black Uhuru, Gregory Isaacs samt i extranumret UB 40.

Ammar 808 är den tunisiske producenten och mixaren Solyann Ben Youssefs alter ego. Han samplar instrumentet oud med cymbaler, handklapp och tung bas. På scen kamperar han med  flöjtist, keyboardist och sångare från Tunisien, Marocko och Algeriet. Ivrigt påhejade av vokalisterna blir ytan framför scen till ett dansgolv, när för oss ovana rytmer får det att spritta i kroppen.  Traditionell musik möter elektronisk, med pulserande bastrummor i framkant.. Sången liknar rai. Kul med skira flöjttoner på toppen av feta beats i varierande bpm. Kvartetten vill uppnå extas med sin ”arab-disco”, vilket de några gånger lyckas med. Joey Le Soldat är en rappare från Burkina Faso vars skivdebut skedde för fem år sedan. Hans militanta hip-hop ackompanjerades, på Pusterviks svettiga övervåning, av en energisk trumslagare från Frankrike. Kanske inte min bag i längden, men platsar definitivt i programmet. Avslutande anhalt blir  början på ett dj-set med Mobile Girl från Tyskland.

LÖRDAG 9 juni Utmattad efter gårdagens hetta och ljudbombardemang,  cyklar jag till Järntorget senare än jag tänkt mig. Orkar inte bevista spelningar i Masthuggskyrkan eller på Oceanen. Hinner i lagom tid för Grammyvinnande Oumou Sangare från Mali. Slipper besväras  av undermåligt ljud i stora salen (fast en högtalare knastrade betänkligt ett tag), blir istället lycklig av ett synnerligen tajt band som syresätter  föredömligt.  Befriande med en grupp  utövare från Frankrike och flera afrikanska länder, som skapar  sound som vibrerar  genom sin öppna attityd. Musiken hamnar tveklöst på en högre nivå, än övriga begivenheter jag är med om under helgen. Enda antydan till minustecken  den alltför dominanta gitarristen. Uppfattade jag rätt var det en fransyska som stod för nyanserat lir på basgitarr. Apropå sättning förekom en koraspelare i färggrann dräkt, vars duell med trumslagaren rev ner applåder. Färggranna var också stjärnan och hennes dansanta körsångare, vars gälla stolta röster  förgyllde en tillställning, förpackad i ömsom puttrande gung, ömsom kokande hårdrockös. En härlig urladdning som motsvarade förväntningarna! Sangare som sajnades 1990 av Ali Farka Touré, samarbetar på nya hyllade albumet med legendariske Tony Allen.

Efter upptakten av Sudan Archives soloframträdande var jag beredd att avge väldigt positivt omdöme. Misstog hennes violin i början – när hon spelade pizzicato med instrumentet i annorlunda position –  för mandolin eller liknande stränginstrument.  Tyvärr bytte konserten skepnad efter sin magnifika, fascinerande inledning, blev efterhand fragmentarisk (omdöme från jazzmusiker i publiken). Goda idéer förvaltades inte tillräckligt. Konsertens densitet tunnades ut, även om hon ruvar på en otrolig potential. Sudan Archives borde varit sparsammare med drum & bass-loopar.  Artisten med iögonfallande frisyr är självlärd, bor i USA och uppmärksammades mycket för sin skivdebut ifjol. Hon skriver, spelar och producerar sin musik själv, vars influenser är nordafrikanska spelmän, r&b och experimentell electronica. Hennes hybrid av trance har kallats ”fiddle-funk”. Den 23-åriga violinisten och vokalisten blev, åtminstone delvis festivalens fynd för undertecknad.

Avrundade genom att i omgångar lyssna på Altin Gün vars sex medlemmar från Holland bestämt sig för att fokusera på turkisk rock. Två i det färska, hajpade bandet har sina rötter i Turkiet. Måste ånyo klaga på volymen. Felinställt ljud gjorde att det i omgångar dunkade i huvudet. I arrangörens utförliga presentation nämns referenser som anatolisk folkmusik och västerländska psykedeliska tongångar. Observerade kvinnlig sång, dubbla slagverk och ett stränginstrument som möjligen var bouzouki. Ganska brötigt emellanåt trots originella rytmer. Sammanfattningsvis ett kompetent och samtrimmat ungt band, vars material blev tråkigt att lyssna på i längden.  Tar trapporna upp till matsalen en sista gång. Konstaterar att Still a.k.a Simone Trabucchi, mångsysslande konstnär från Italien med gäst, inte hade som krävdes för att få mig att stanna kvar i det kvalmiga rummet.

 

 

 

 

Dörrar öppnas på vital gala – Jazzfestgala i Halmstad

by

Jazzfestgalan 2018

19 maj

Halmstad Teater

4

Foton Johan Palmborg

De lokala föreningar som utgör basen för organisationen Svensk Jazz sammanstrålade i år i Halmstad. Där diskuterades tillståndet för den nationella jazzscenen, vars klimat jag skulle påstå är mycket gott musikaliskt, men ganska kärvt ekonomiskt, för såväl utövare som arrangörer.  Under vad som kallas jazzriksdag anordnades seminarier, hölls årsmöte och  en gala för allmänheten. Jag tog tåget till Hallands metropol för att på plats bevaka ett cirka tre timmar långt evenemang, en tillställning bubblande av glädje och mångfald. Artistuppbådet hade viss regional tyngdpunkt, förutom  omsorgsfulla smakprov  från pristagare. Några av de som spred stjärnglans –  till exempel gitarristen Max Schultz och vokalisten Kristin Amparo –  passar inte in i någon av nämnda kategorier. Ljudet var förträffligt, stämningen  hög och kompotten  vällagad. Ska noteras att 3/4 av pristagarna var kvinnor, liksom många av de imponerande solisterna. Kul att kvinnor premieras och gör avtryck i denna töjbara genre. Etiketter är vanskliga! Termen jazz kan göra musikintresserade tveksamma, vilket en upprörd Miles Davis insåg på 80-talet. Enda smolken i bägaren: Halmstad teater var långtifrån utsåld. Utebliven publik kan delvis förklaras av behaglig väderlek.

Öppnade festen gjorde Emil Brandqvist trio, vars välrenommerade skivor ges ut på tyskt bolag. Trumslagarens trio anförs av prisbelönte pianisten Tomas Terunen, i porlande, utforskande låtar som ändrar skepnad efterhand. Fascineras av försynt polyrytmik och  ringlande melodier, inte minst titelspåret från nya Within A Dream. Första gången, men absolut inte sista jag hör trion. Ett stycke framför de tillsammans med tioårs-jubilerande Vindla String Quartet, en stråkkvartett på gång med första skivan. De spelar i olika konstellationer under kvällen. Observera att i princip all fakta i min text kommer från aftonens slagfärdiga konferencier Karin Klingenstierna (sångerska och aktiv i styrelsen för Nefertiti jazz).

En ypperlig musiker som funnits i de  rätta sammanhangen sedan 90-talet är gitarristen Max Schultz. Live är jag väl förtrogen med hans stora kunnande inom fusion, blues och ortodox jazz. Han inleder coolt i Lee Ritenour-style med egna låten Driftin`, varvid han återkommer  flera gånger med sitt välbalanserade spel, som återges  i föredömlig akustik. Sällskap på scen har Schultz av ”husbandet” Bohuslän Big Band, en institution som vet att tänja på gränser. De är nyskapande, ruggigt proffsiga och vägrar låta slentriantänkande komma in i deras rymliga värld. Jag har häpnat över  konstant utveckling under flera decennier.  De skriver fullödiga arrangemang, samarbetar med sådana som utmanar deras kreativitet. BBB kickar igång med Dizzy Atmosphere (arr Krister Olofsson) och följer upp med komposition av Grammymeriterade Maria Schneider. I trumpet- och trombonsektionen syns några nykomlingar, som självfallet hade lärt sig sina läxor. En nygammal kär bekantskap var Ove Ingemarsson på tenorsax. Björn Cedergren (fotot ovan), Alberto Pinton på barytonsax , trumslagarnestorn Göran Kroon och den alltid eminente trumpetaren Samuel Olsson var några som stod ut i ett urstarkt kollektiv.

I paus pratade jag med en vän som representerade en lokalförening. Vi enades om att det vibrato som Joakim Rolandson utvann ur sin sopransax, måste rankas mycket högt.  Ingen musikälskare kan förbli oberörd av en sådan emotionell urladdning. Hans solo utgjorde oförglömlig utsmyckning av Walking By Flashlight (Schneider), en ovärderlig bedrift helt enkelt. Kan som kuriosa flika in att jag samtalade med honom härom veckan efter hans inhopp med supertrion Bronk på Nef.

Malin Wättring är en  ung musiker som hållit igång sin spännande kvartett  ett antal år, dessutom redan prisad som komponist. Och ett beställningsverk har hon knåpat ihop för Bohuslän Big Band. I Halmstad gavs utsnitt ur båda verksamheterna. Ovanligt nog föredrog hon sopransaxen. Vet sedan tidigare att hon till fullo behärskar blåsinstrument.  Mest imponerad blir jag när hon dirigerar med hela kroppen i egen välgjord låt. Det låter riktigt bra! Extra krydda i form av fräscha features från Alberto Pinton på basklarinett och Jenny Christoffersson på kontrabas.  Första gången jag hör Jenny vikariera i BBB. Allt eftersom programmet fortskrider kommer hon in i epicentrum. Borde inte vara förvånad, faktum är dock att hennes runda dova basgångar är en stor tillgång oavsett omgivning.

En annan instrumentalist av rang heter  Michaela Östergaard-Nielsen, en kvinna jag såg på Ystad jazzfestival i fjol.  Danskan som fått sin musikutbildning i Sverige erhöll åtråvärda Jazzkannan. Alldeles innan den ceremonin hade hon startat andra set, ett live – cinema – performance tillsammans med initiativtagaren Lisa Nordström. Vad som sågs bakom dem var avsnitt ur Sonica Sequence, vars innehåll filmats i Japan, Kuba, Indonesien och Cypern. Improviserad elektronisk musik några steg bortanför jazzens naturliga domän, fast verkligen intressant. Michaela bidrog till soundtrack med eggande rytmer och rasslande ljud. Konferencieren genomförde här och i samband med andra lämpliga tillfällen upplysande miniintervjuer. Organisationen Svensk jazz ansvarade för ytterligare två prisutdelningar. Oldtimern Lars Lystedt från Umeå erhöll  Lifetime Achievement  Award och PR-spridaren Christina Glaeser (min flitigaste uppdragsgivare) fick ta emot den så kallade Basisten.

Hittills har jag omedvetet försummat att skriva om de vokala bidrag som förgyllde galan. Låt mig börja med rutinerade Lina Nyberg. För albumet Terrestrial  tilldelades hon Gyllene Skivan, en utmärkelse som genom omfattande röstningsförfarande, varje år utser bästa svenska jazzproduktion. 2017 tävlade hundrasjuttio plattor. Undertecknad ingick i juryn. Lina komponerade denna gång för symfoniorkester och tidigare i aktuella trilogin för Vindla String Quartet. Och med dem på plats sjöng hon till stråkars ackompanjemang en speciell form av kammarmusik. Vidare gjorde hon ett sofistikerat Ella-nummer där storbandet hade ett otroligt klipp i blåssektionerna samt var i framkant i finalens jublande version av On The Sunny Side Of The street. Kvinnan med arton album på sitt cv, jobbar mycket med tonbildning och klangfärg, inte helt olikt Annika Skoglund på sin tid.

En rejäl injektion inom skrået sångare har senaste åren varit Kristin Amparo. I likhet med Nyberg har hon tidigare samarbetet med BBB, som i sin tur nyss haft ett utbyte med Norrbotten Big Band. Amparo har släppt rappandet till förmån för en bred storbandsrepertoar, vilket inkluderar gospel och åtskilliga strimmor  soul. Hon övertygar på ett förväntat sätt, förfogar över makalöst upptränade stämband, är på vippen att skapa extas med sin sång I´ve Seen The Devil (skriven efter arbete med S.O.S barnbyar).

Om jag är rätt underrättad kommer yrvädret Linnea Henriksson från trakten. Hon börjar med en dansant klatschig popbagatell, som hon sa till mig efteråt att hon brukar köra som avslutning. Fräckast i detta arrangemang var de frenetiska trumpetstötarna och Kroon på percussion.  Tjejen som hade konsert på WOW ifjol överraskar kolossalt i sin tolkning av I Fall In Love Too Easily, en melodi förknippad med en soft, skör Chet Baker. Utan stöd av svulstig elektricitet förmår hon ändå lyfta texten, ge den sårbarhet och djup. En storartad bedrift! Och i finalen har hon ambitioner att få fart på den något avvaktande publiken, vilket hon delvis går i land med.

Slutligen ett par meningar om ett improviserat solostycke på piano av Naoko Sakata, en japanska som blev kvar i Göteborg efter studier i musik. Jag har recenserat henne flera gånger,  blir lika tagen varje gång jag hör henne live. Naoko ömsom bombarderar, ömsom smeker flygeln. Sinnrika kontraster och obeskrivlig dynamik är hennes varumärke. Ingen annan låter som henne hos oss. Vi kan skatta oss lyckliga över att hon lockades hit av Bobo Stensons musik.

 

 

 

 

Omväxlande originallåtar med varierande tuggmotstånd – Vivian av John Holmström (Om Tat Sat)

by

John Holmström

Vivian

3

Mix: Åke Linton

Master: Jonas Kullhammar

Inspelad i Spinroad Recording Studious Lindome

Omslag/ foto: Kerstin Ehrnlund

PACAYA records

57:35

Release 12/5 2018

Debut av  John Holmström under eget namn, efter att ha spelat med många i ett ansenligt antal år. Alla kompositioner har honom som upphovsman. Min ingång till pianisten är att jag blev förtjust i hans medverkan på Anna Lunds Hurrakel härom året. En koppling av mer kuriös natur är att han kommer från Mölndal, staden jag bott i sedan 80-talets mitt. Albumets titel härrör från en lokal pizza. Till sitt projekt Om Tat Sat, som i skrivande stund är på releaseturné, har 35-åringen värvat ett namnkunnig skara: Niklas Barnö på trumpet, gitarristen Susanna Risberg, medan kompet utgörs av Gustav Nahlin (trummor) och Palle Sollinger (kontrabas). De åtta spåren på Vivian sägs representera  personer, platser och perioder i livet vars betydelse varit central för låtskrivaren.  Musiken kan betecknas som en korsning mellan traditionell och avantgardistisk jazz, jämte en kortare utflykt till konstmusik.

Man börjar med utdragna toner och en trumpet som liksom hovrar runt ett återkommande mönster, varpå Risberg fyller i genom att plocka fram vackra ackord. I mellanrummen hörs mycket nyanserat trumspel. Det distinkta temat i öppningsnumret har en märklig egenskap,  återkommer i snarlik tappning åtskilliga gånger på skivan. Säffleblues är knixig, skuttar fram i ryckiga etapper. Trumpetstötar attackerar utan att hela vägen få fäste hos mig. Med sin skenbara rastlöshet och frapperande ombytlighet, är Vivian en ojämn produktion, inte lätt att få överblick över. Ibland inkorporeras albumets pregnanta blåsinstrument, ibland fladdrar  toner omkring i ett vakuum. Många taktförskjutningar och tempobyten förekommer! Jag förmodar att Holmströms noter varit en utmaning, kräver väldigt duktiga, skolade musiker. Lyckligtvis är gänget här av sådan beskaffenhet, något som blir än mer uppenbart när jag lyssnat på dem live.

T.V,P (=terrariet vid plattan) och Peace Song Earth tillför andra energier, vilket ska utläsas som  uppfriskande såväl som stämningsfullt.  Handlar dels om rakt beat i form av pulserande driv med rhodes och trummor i framkant. Och dels om ett lyriskt stycke tillägnat indianerna i Amazonas. Sist nämnda titel bryter av genom sitt utförliga, klassiskt präglade intro på flygel, varpå övriga diskret bygger vidare.  Gustav Nahlins trumspel firar triumfer och Susanna Risberg levererar ett makalöst fint solo. Ensemblen binder slutligen elegant ihop trådarna. Trumpetaren känd från exempelvis Fire Orchestra och Alberto Pinton Quartet, fyrar av  bländande teknik i Aj, Satan, utan att formulera samma varma klangfärg som mina favorittrumpetare. Låten är en av plattans höjdare med sitt härligt lunkande tempo.

Foto Kerstin Ehrnlund

 

Räkna får presenterades live som en surrealistisk atonal dröm, följaktligen  spel i olika skalor vars behållning delvis gick mig förbi. I avslutande titellåten lyckas låtskrivare Holmström desto bättre. Jag gläds åt lyriskt anstruken ECM-jazz, inklusive delikat avslappnat bassolo av Palle Sollinger. Känner mig som framgått kluven i den prekära positionen som ”smakdomare”. Kanske vill Holmström säga för mycket nu när han fått chansen, vilket medför att materialet spretar. Vissa låtar är slagkraftiga nog att hamna på repeat i huvudet, medan somliga dissonanser passerar förbi.  Tre summerande iakttagelser: Bandledaren håller förvånansvärt låg profil, låtarnas skiftningar gör Vivian till en originell skapelse och musikerna är enormt duktiga.

Releasespelning på Unity Hade förmånen att vara med på liveversionen och dessutom få en pratstund med i första hand Holmström. Vill omgående betona att betyget  hamnar ett pinnhål högre efter en väl genomförd konsert i Göteborg.  Låtarna överlag mer integrerade, till och med tajtare, bortsett från enstaka gånger när strukturen var upplöst. Vi gavs förklaringar till varifrån låtar blivit namngivna och till vilka de tillägnats. Samspelet är smidigt, man stakar ut  oftast mycket njutbar färdriktning, använder noter som underlag.  Underligt nog har kompositören skrivit ut sig i vissa sekvenser, gjort sig själv sysslolös. Härleder inga självklara referenser  hos en man som på Musikhögskolan  hade Ronny Johansson som pianolärare. Tar reda på att influenser varit McCoy Tyner, Monk, Lars Jansson samt klassiska tonsättare. I en namnlös låt broderar 35-åringen utsökt. I andra set är han vid ett tillfälle anförare av ett gungande groove. Fast Susanna Risberg säger att hon lyssnat mycket på Pat Metheny och John Scofield, märks en egen stil.  Gillar hennes sätt att en smula avigt framställa melodier!. Sollinger framstår som en solid ryggrad, ligger hela tiden rätt utan att sticka ut hakan. Trumslagaren Gustav Nahlin måste vara förtjust i kontraster, har inga problem med att skifta från jobb med Miss Li till experimentella  Paavo. Hans hanterande av trummorna är oerhört läckert att lyssna på. Kapellmästaren berättar för mig att han valt medmusiker inte bara för deras kapacitet, utan också valt personer han trivs tillsammans med.

Foto Ronnie Mag Larsen