John Holmström
Vivian
3
Mix: Åke Linton
Master: Jonas Kullhammar
Inspelad i Spinroad Recording Studious Lindome
Omslag/ foto: Kerstin Ehrnlund
PACAYA records
57:35
Release 12/5 2018
Debut av John Holmström under eget namn, efter att ha spelat med många i ett ansenligt antal år. Alla kompositioner har honom som upphovsman. Min ingång till pianisten är att jag blev förtjust i hans medverkan på Anna Lunds Hurrakel härom året. En koppling av mer kuriös natur är att han kommer från Mölndal, staden jag bott i sedan 80-talets mitt. Albumets titel härrör från en lokal pizza. Till sitt projekt Om Tat Sat, som i skrivande stund är på releaseturné, har 35-åringen värvat ett namnkunnig skara: Niklas Barnö på trumpet, gitarristen Susanna Risberg, medan kompet utgörs av Gustav Nahlin (trummor) och Palle Sollinger (kontrabas). De åtta spåren på Vivian sägs representera personer, platser och perioder i livet vars betydelse varit central för låtskrivaren. Musiken kan betecknas som en korsning mellan traditionell och avantgardistisk jazz, jämte en kortare utflykt till konstmusik.
Man börjar med utdragna toner och en trumpet som liksom hovrar runt ett återkommande mönster, varpå Risberg fyller i genom att plocka fram vackra ackord. I mellanrummen hörs mycket nyanserat trumspel. Det distinkta temat i öppningsnumret har en märklig egenskap, återkommer i snarlik tappning åtskilliga gånger på skivan. Säffleblues är knixig, skuttar fram i ryckiga etapper. Trumpetstötar attackerar utan att hela vägen få fäste hos mig. Med sin skenbara rastlöshet och frapperande ombytlighet, är Vivian en ojämn produktion, inte lätt att få överblick över. Ibland inkorporeras albumets pregnanta blåsinstrument, ibland fladdrar toner omkring i ett vakuum. Många taktförskjutningar och tempobyten förekommer! Jag förmodar att Holmströms noter varit en utmaning, kräver väldigt duktiga, skolade musiker. Lyckligtvis är gänget här av sådan beskaffenhet, något som blir än mer uppenbart när jag lyssnat på dem live.
T.V,P (=terrariet vid plattan) och Peace Song Earth tillför andra energier, vilket ska utläsas som uppfriskande såväl som stämningsfullt. Handlar dels om rakt beat i form av pulserande driv med rhodes och trummor i framkant. Och dels om ett lyriskt stycke tillägnat indianerna i Amazonas. Sist nämnda titel bryter av genom sitt utförliga, klassiskt präglade intro på flygel, varpå övriga diskret bygger vidare. Gustav Nahlins trumspel firar triumfer och Susanna Risberg levererar ett makalöst fint solo. Ensemblen binder slutligen elegant ihop trådarna. Trumpetaren känd från exempelvis Fire Orchestra och Alberto Pinton Quartet, fyrar av bländande teknik i Aj, Satan, utan att formulera samma varma klangfärg som mina favorittrumpetare. Låten är en av plattans höjdare med sitt härligt lunkande tempo.
Foto Kerstin Ehrnlund
Räkna får presenterades live som en surrealistisk atonal dröm, följaktligen spel i olika skalor vars behållning delvis gick mig förbi. I avslutande titellåten lyckas låtskrivare Holmström desto bättre. Jag gläds åt lyriskt anstruken ECM-jazz, inklusive delikat avslappnat bassolo av Palle Sollinger. Känner mig som framgått kluven i den prekära positionen som ”smakdomare”. Kanske vill Holmström säga för mycket nu när han fått chansen, vilket medför att materialet spretar. Vissa låtar är slagkraftiga nog att hamna på repeat i huvudet, medan somliga dissonanser passerar förbi. Tre summerande iakttagelser: Bandledaren håller förvånansvärt låg profil, låtarnas skiftningar gör Vivian till en originell skapelse och musikerna är enormt duktiga.
Releasespelning på Unity Hade förmånen att vara med på liveversionen och dessutom få en pratstund med i första hand Holmström. Vill omgående betona att betyget hamnar ett pinnhål högre efter en väl genomförd konsert i Göteborg. Låtarna överlag mer integrerade, till och med tajtare, bortsett från enstaka gånger när strukturen var upplöst. Vi gavs förklaringar till varifrån låtar blivit namngivna och till vilka de tillägnats. Samspelet är smidigt, man stakar ut oftast mycket njutbar färdriktning, använder noter som underlag. Underligt nog har kompositören skrivit ut sig i vissa sekvenser, gjort sig själv sysslolös. Härleder inga självklara referenser hos en man som på Musikhögskolan hade Ronny Johansson som pianolärare. Tar reda på att influenser varit McCoy Tyner, Monk, Lars Jansson samt klassiska tonsättare. I en namnlös låt broderar 35-åringen utsökt. I andra set är han vid ett tillfälle anförare av ett gungande groove. Fast Susanna Risberg säger att hon lyssnat mycket på Pat Metheny och John Scofield, märks en egen stil. Gillar hennes sätt att en smula avigt framställa melodier!. Sollinger framstår som en solid ryggrad, ligger hela tiden rätt utan att sticka ut hakan. Trumslagaren Gustav Nahlin måste vara förtjust i kontraster, har inga problem med att skifta från jobb med Miss Li till experimentella Paavo. Hans hanterande av trummorna är oerhört läckert att lyssna på. Kapellmästaren berättar för mig att han valt medmusiker inte bara för deras kapacitet, utan också valt personer han trivs tillsammans med.
Foto Ronnie Mag Larsen