Mats Hallberg

Gedigen och tidlös jazz av en nestor med unga medmusiker – Better Days av Håkan Broström

31 mars, 2026 by Mats Hallberg

Håkan Broström

Better Days

Inspelad 10-11/6 2025 i Yardhouse Studio Stockholm

Voe Records

Releasedatum: 5/11 2025

Saxofonisten, kompositören, arrangören och bandledaren Håkan Broström har gjort signifikanta avtryck under cirka ett halvt sekel, främst inom jazz. Senaste åren har han varit särskilt flitig i inspelningsstudios vilket färskaste skivsläpp är ännu ett bevis på. Broström är en av våra mest respekterade inom en vidsträckt genre och pendlar mellan att spela i mindre sättningar och storband. Känd som en av solisterna i Norrbotten Big Band startade han parallellt sitt egna New Places Orchestra. Senast de blev omskrivna av mig var med Viktoria Tolstoy på Valand för några år sedan. Mannen som varit medlem i Peps Blodsband har recenserats av undertecknad ett inte ringa antal gånger, både live och på skiva. För två år sedan åktes till Lerum för att höra sjuttioåringen i prominent kvartett med Joey Calderazzo, Martin Sjöstedt och Karl-Henrik Ousbäck, vilket resulterade i fyllig och entusiastiskt hållen text.

Föreliggande skiva befäster statusen med sju spänstiga alternativt ljuva original. Hans kvartett består av tre musiker vilka inte ens är hälften så gamla. De är identiska med medlemmarna i Britta Virves trio. Virves själv vid flygeln kompletteras av oerhört lyhörd rytmsektion, nämligen trumslagaren Jonas Bäckman och på kontrabas den från Göteborg bördiga Jon Henriksson (som också har eget band och släppt plattor vars musik signeras basisten själv). Tror det var vikarie för Virves när jag senast hörde Broström på kvartett på Utopia. Better Days sägs fånga nuet genom att på samma gång blicka mot framtiden med värme och nyfikenhet. Åldersskillnaden märks inte alls hos de som saknar rutin, utan från dem visas både fräschör och mognad.

I öppningsspåret tar up tempo-temat tag i en omgående. Samarbetet kvartetten förenats i märks omgående i denna exalterande melodi i dur. Efter att titellåten lagt ribban svänger det skönt med energiska fraser i Nikita. Och när Virves och rytmsektionen tar vid jublar jag. De gör att jag dras in i musiken, vill följa med i deras förehavanden. Om andan faller på kan teman ges komplexa mönster. Oftast rör det sig emellertid om rätlinjiga, om än stundtals avancerade, linjer som ger utrymme för improviserade partier. Melodier hemmahörande i en slags mainstream vilka stundom tillförs en spirituell ådra. Broström skiftar snyggt emellan alt och den ljusa sopransaxen. Någon enstaka gång kan hans spel på sist nämnda instrument bli nära nog för intensivt för mina öron. Fast han är obestridligen en lysande instrumentalist med en ton konnässörer kan identifiera.

Vad som gör skivan så njutbar att ta till sig, är framför allt att de fyra bildar en enhet. Hur man kommunicerar, uttrycker sig unisont eller ger understöd till musikern i framkant, gör den värd att lyfta fram i skivfloden. Blir allra mest förtjust i melodier där dynamik och reflektion prioriteras. As Long As You Are Here heter en fin ballad. Kompositionerna håller frapperande hög nivå, även om det är ofrånkomligt på det viset att samtliga inte attraherar i lika hög grad.

I mer än sex minuter exekveras ystra idéer som tycks plockade från standards i fullträffen Memories To Share. Skulle vara intressant att få reda på hur processen att skriva går till. Vad och vilka utgör inspiration till det färdiga resultatet? Vilka är förebilderna? Förvisso visst finns som nämnts en en självständig stil. Britta Virves utvecklade melodiska öra får också komma fram i ett par ytterst angenäma solon. Hon hade gärna fått exponeras än mer. På Mikka och i andra sekvenser fröjdas man åt batteristens samspel med just nämnd pianist. Paret befinner sig verkligen intuitivt på samma våglängd. Jonas Bäckman har senaste åren varit en livefavorit jag haft förmånen att höra oräkneligt antal gånger då han frapperande ofta spelat i Göteborg. John Henriksson fungerar här genomgående som ett sammanbindande ypperligt kitt utan ha framträdande position.

Sällsam introspektiv monolog av intellektuellt högdjur – Mannen på bryggan i Gatenhielmska huset

31 mars, 2026 by Mats Hallberg

Av Horace Engdahl

Regi: Järnstudion

I rollen: Eskil Lundgren

Pianist: Pontus Edmar (valt musiken)

Spelas till och med 19/4

Med stöd av Flock & Myller och NBV

Texten av Horace Engdahl, den första han skrivit för scen, fick sitt uruppförande på Pustervik i maj 2024. Monologen där en medelålders man gör bokslut, framfördes också sommartid på Brännö Värdshus. Nu har den tagit sig in i anrik byggnad vid Stigbergstorget. Här i Sveriges första byggnadsminnesförklarade hus som stod klart mitten på 1700-talet, har jag sedan pandemin närvarat vid en handfull konserter. Folkteaterns nydanande version av Dödsdansen inspelad här, sågs i min lägenhet med VR-utrustning. Att jag 2022 erbjöds möjligheten att recensera Järnstudions uppsättning av En dåres försvarstal är jag tacksam för, är en ynnest att få besöka nya scener och fria grupper i Göteborg.

Efter lyckade projektet med Strindberg upptäckte gruppen som ser sig som ett garageband, Engdahls text när man sökte efter nytt stoff. Den ingår i samlingen Den sista grisen. Har inte läst den, däremot aforismerna som fick titeln Cigaretten efteråt, boken som kom fem år tidigare och kunde fyndas som rea på rean. Pjäsen skrevs ursprungligen till Dramaten. Men blev varken antagen där eller på Brunnsgatan 4. Järnstudion menar att tiden inte var mogen då, men nu har den livemusik-adderade monologen skördat framgång.

Kände initialt ett motstånd mot att utsättas för en längre text signerad den tidigare sekreteraren i Svenska Akademien. Genom sitt ansenliga kulturella kapital framställs han ofta som en slags übermensch, någon som därtill lierade sig med förövaren / de skyldiga under Me too-åtal och andra oegentlighet inom Akademien. Av verk som berör ämnet har jag läst den belysande genomgången vars underrubrik lyder ”Makten, kvinnorna och pengarna” , Klubben och Renegater. De två senast nämnda titlarna finns i mina bokhyllor. Har därtill tagit del av dokumentärer (P1/ SVT) och recenserat Katarina Frostenssons egendomligt motsägelsefulla svaromål som det skildrades på Folkteatern i K.

Lyckligtvis ger Mannen på bryggan oss en ny sida av den vittre mannen, med behörighet att kallas snille. Lika uppburen han varit i intellektuella kretsar sedan tiden i elitistiska KRIS, lika ömklig framstår han på det privata planet. Antar att självtvivlet och erkännandet av asociala tendenser, förstärkts i samband med den stormiga skilsmässan från Ebba Witt Brattström, vars version av äktenskapliga tillvaron ju blev både stridsskrift och pjäs. Till skillnad från Ebba (träffat, läst flera av hennes böcker och lyssnat live till flera föredrag), har jag aldrig hört något framträdande av Horace på plats. Underligt kan tyckas då 77-åringen ju flyttat till Göteborg, gift om sig med en cirka tjugofem år yngre kvinna. Har förvisso sett skaparen av monologen på premiärer. Han har varit på Gatenhielmska och nöjt bevittnat hu texten överförts från bokens sidor, meddelade mig Eskil Lundgrens hustru i biljettkassan.

Bild från urpremiären foto Amer Kapotanovic

Efter monologen som illustrerad med och interfolierad av sofistikerad pianomusik plus ett par duetter pågår i halvannan timme, sa jag i samtal med ett par nöjda kulturtanter, att filosofen vi lär känna är en anakronism. En betraktande individ som till övervägande delen verkar leva i sitt eget torn, där reflektion kring egna personen och andra ständigt sysselsätter tankarna. Finns extremt få samtidsmarkörer. Gay-parader, pappaledighet, orsaken till Estonias förlisning samt varbölden kring vem/ vilka var skyldiga till att Palme avrättades på öppen gata, tillhör monologens moderna inslag. Nedslagen kring olikheterna mellan könen och samvaron dem emellan trots oöverkomliga hinder är desto fler, liksom kulturhistoriska referenser. Goya, Swift, anekdot om Liszt och scen ur Ett drömspel virvlar förbi i utläggningar som vänder sig oftast till publiken, men bekräftelse hämtas också från oklanderlige pianisten i frack. Vi blir till en stum samtalspartner vars medhåll berättarjaget insisterar på. Han brinner för att göra sig förstådd, lansera sina teorier. Han tycks känna sig besläktad med Rousseau som används för att driva en tes. Fanns definitivt beröringspunkter med Strindberg

Eskil Lundgrens förmåga är beundransvärd. Att kunna lagra avancerade monologen i huvudet, minnas exakt hur varje detalj ska betonas och dessutom då och då samarbeta med musikern vars reflekterande spelstil raffinerat understödjer ett vindlande anförande, påminnande om författares stream of consciousness – teknik. Prosodin som måste till för att behålla greppet om oss, den böljande intensiteten, tycks Lundgren ha letat sig fram till utan någon annans regi. Imponerande! Han har en knappt synlig liten mikrofon hängande någon halvmeter från munnen. Föreställningen görs utan scenografi, däremot med effektfulla entréer och sortier via dörrarna bakom dem. Den lediga klädseln i grön nyans kontrasterar mot Edmars konsertpianist-utstyrsel. Lundgren strävar inte efter att imitera, möjligen har han studerat Engdahls gester och sätt att lägga ut texten. Rekvisitan i form av tyger, dukar, plagg och dylikt får på ett fantasifullt sätt symbolisera i första hand attraktionen hos det svårbegripliga motsatta könet.

repetitionsbild från facebooksida okänd fotograf

Med tanke på att jag inte citerat ur hemsida eller kikat i anteckningar fordras mer fokus för att inte sväva ut. Enligt uppgift bjuds åskådaren på svart humor, rannsakningar och (skoningslösa) granskningar av omgivningen. I likhet med vår nationalförfattare återvänder ”rabulisten” frekvent till förhållandet män – kvinnor, till dysfunktionella relationer. Titeln anspelar inte på den docerande mannen utan på en träffande iakttagelse över att vara tillfreds, om att ha uppnått vad man strävat efter. En betraktelse byggd på psykologisk skärpa, kanske rent av en cocktail av avundsjuka och stänk av förminskande. Det handlar mycket om folks beteenden så väl som det egna. Ett rosa skynke får symbolisera svårigheten att umgås, konsten att locka framför allt damer (kanske också läsare/ lyssnare) likt en tjurfäktare. En svart sjal å andra sidan tycks symbolisera en bortbytbar själ. Påstås att ingen kan leva ensam, att andra behövs men han tråkas ut av människor. I vissa tankegångar farligt nära misantropi således. Med andra ord ger sig ”svinet” till känna. Det sjungs följdriktigt till obehövlighetens lov som en psalm. Kan det hävdas att han ägnar sig åt konst med stort K som en slags tröst? Mannen på bryggan handlar inte minst om vikten att få göra egna val. Och det förväntat pretentiösa inslagen bryts avväpnande mot prosaiska.

Vore orättvist att jämföra Eskil Lundgrens prestation med våra mest magnetiska stjärnor. Ändå utstrålas stundtals en aura förknippad med Mikael Persbrandt, Samuel Fröler och Johan Rabaeus, för att ta några närliggande exempel. Växlingarna i intensitet för att understryka det angelägna. Sist men verkligen inte minst måste Pontus Edmars insats harangeras. Uppskattade mycket hans pauseringar, anslag, minspel och sättet att helhjärtat gå in i en tämligen ironisk roll. Harmoniskt vackra och uttrycksfulla stycken av Beethoven prioriterades, uppenbart en favorit hos Akademiledamoten. Romantiska standarden My Funny Valentine som blev Chet Bakers speciella signatur förekommer både som duett och i en alldeles ljuvlig tolkning som ett finalt inslag. Kan inte erinra mig ha hört honom som solopianist tidigare. Blev rörd av vad han uträttade eftersom vi haft täta vänskapsband genom att ha deltagit i samma lustläsarcirkel i många år och dessutom firat födelsedagar och bröllop. Skulle jag mot förmodan ha blivit besviken skulle jag förstås ha avstått från att skriva. Kontentan av Mannen på bryggan var att jag fick nya insikter samtidigt som somligt kändes väldigt bekant. Blev uppfylld av hur galant firma Lundgren & Edmar tog sig an projektet.

Habil textcentrerad teaterkonst ur ett kvinnligt perspektiv – Hekabe på Göteborgs Stadsteater

29 mars, 2026 by Mats Hallberg

Av Marina Carr (efter Eurepides)

Översättning: Pamela Jaskoviak

Regi: Helena Sandström Cruz

Scenografi, kostym och ljusdesign: Josefin Hinders

Maskdesign: Katrin Lind

Musik: Stefan Johansson

Ljuddesign: Tommy Carlsson

I rollerna: Mia Höglund Melin, Jesper Söderblom, Emil Ljungestig, Marta Andersson-Larsson, Johan Friberg, Oméya Simbizi och Casper Karlsson (praktikant)

Premiär: 25/3 2026 Studion Göteborgs Stadsteater

Spelas till och med 25/4

På väg ut ur salongen tillfrågas jag av Stadsteaterns konstnärliga ledare hur det står till med mina kunskaper i grekisk mytologi, det med anledning av en bearbetad version av Hekabe av den irländska dramatikern Marina Carr som precis haft sin premiär mitt i veckan. Till skillnad från Linda Zachrisson hade jag inte läst på utöver info på hemsida. Programhäftet innehåller förvisso ett kopplingsschema, rollfigurernas relation till varandra. Istället för noggranna förberedelser tog jag mig an verket nästan på uppstuds. Nämnde för en dramaturg att jag för nästan fyrtio år sedan undervisades av Ingrid Elam på B-kurs i dramatik från antiken. Hänvisade till tidsskäl när i själva verket inte tillräckligt intresse kunde uppbådas och delkursen inte fullföljdes. Lyckades bli godkänd i en historisk litteraturkurs när jag studerade engelska. Men ämnet historia lockar mig föga om tiden som skildras är förlagd tidigare än 1800-talet. Med det sagt utgör fascinationen inför teater som konstform och dess arv ett sorts undantag för mig. Shakespeare och Molliére är ju än idag storheter som inte kan rundas.

Erinrar mig spontant några uppsättningar vilka utspelas århundradena före Kristus som recenserats. Tänker tillbaka på Backa och deras vidunderligt suggestiva Odysséen 2024, Agamemnon som drabbande monolog hos ADAS Teater 2024, ironiska blicken, meta-aspekter och musikaliska inspelen med utgångspunkt i Antigone också på Studion (2019) samt givetvis den med rätta upphaussade första premiären signerad Lars Norén på Folkteatern. Befann mig i dennes närhet ett tag i samband med bland annat intervju. När jag tittade på SVT-dokumentär om arbetet med Orestien, slogs jag av hur det sammanbakade dramat trampade vatten i första akten på grund av antalet långa monologer.

Vill ge denna personlig kontext till formatet och estetiken vad gäller Hekabe. Syftar specifikt på det nyttiga rådet till dramatiker/ regissörer ”Show don´t tell”. Norén undvek lyckligtvis att ge publiken ett läsdrama vid en samlad bedömning av storslagna uppsättningen. Att det inte blev segt att bevittna Marina Carrs försynt uppdaterade bearbetning ska regissören kreddas för. Vad som sker pågår trots allt utan avbrott i närmare hundra minuter. Pjäsen inleds med monolog av hon som dramat är uppkallat efter, drottningen av Troja (Mia Höglund Melin), och konkluderas genom inte lika omfattande monolog av dottern Kassandra (Marta Andersson-Larsson). Inslagen av berättande dominerar över gestaltande scener. Någon av de cirka fyra kollegor som hyllat uppsättningen tog fasta på att publiken tas på allvar. Nota bene en förutsättning för att produktionen ska uppskattas är att man har ansenlig teatervana. Ofta åskådliggörs inte vad som frambringas i manus, utan det blir till en överenskommelse med publiken. Den måste föreställa sig vad som ägt rum.

Hekabe är rakt igenom en tragedi med fokus på den besegrade sidans lidande. Carr lägger ändå här och var in repliker, vilka ger upphov till förlösande skratt. Som roligast blir det när Höglund Melin utbrister ungefärligen Varför har jag ens den här diskussionen? Ur konsekvenserna av krigets grymheter, som ett led i dess logik, uppstår trots allt strimmor av medlidande. Betecknande för Eurepides? Dock, med facit i hand vet vi att kommande generationer sorgligt nog inte ändrat beteende, inte tagit lärdom. Stridande viljor blir dödsfiender. Man kan alltid drömma om att att uppsättningen kan fungera som ett recept mot rådande extremt destruktiva polarisering. När man tar del av debatter i trådar på sociala medier (facebook) verkar det ha eskalerat, gå i helt fel riktning.

Härförare Agamemnon (Jesper Söderblom) har utropat sig till segrare efter tio års belägring av Troja. I tronsalen – komiskt nog symboliserad av vita plaststolar – har Hekabe stängt in sig med döttrar och tjänarinnor, medan hennes nioårige son utlovats beskydd av Polymestor (Johan Friberg). Jag med mina ringa kunskaper förvånades över att sierskan Kassandra och den litteräre superhjälten Odysseus är inskrivna i intrigen. Här figurerar han som Kung av Ithaka (Emil Ljungestig). Ensemblens praktikant har flera undanskymda biroller på sin agenda, bland annat som Akillies son. Även om publiken bara ser en potta hör vi att Hekabe sörjer sittandes på sin makes tron med hans avhuggna huvud i knäet och sönernas lik sägs ligga vid hennes fötter. Det värsta tänkbara har således redan inträffat. Ska inte orda mer om handlingen.

Är minst tredje gången på kort tid som krigets fasor behandlats på samma scen. Syftar dels på märkliga Bad Roads om vad som föregick ryska invasionen av Ukraina, dels tämligen förvirrade blodshämndtematiken i Bränder baserad på inbördeskriget i Libanon.

Scenografin ger dramat passande inramning med uppstickande pilformationer i fonden. Antyder i dis och med mörka färger att något gått förlorat, att ny tillvaro måste stakas ut. Förvånas över att kompositören som så diskret bidrar till att sätta stämningen inte har utvidgat ansvar. Ljuddesignen intimt sammanflätad med de tonala understrykandet ansvarar nämligen rutinerade Tommy Carlsson för. Ett lite udda anslag är införlivandet av några dockor. Är inte riktigt klar över vilka de representerar. Kanske de döda sönerna. De manövreras främst av Johan Friberg och Casper Carlsson. Ljusdedignen ser också till att drapera tragedin i kongenial skepnad.

Framhålls av Stadsteatern att perspektiv skiftar, Det kallsinnigt obevekliga bryts mot empati och ånger. Mia Höglund Melin agerar med sturskt bittert tonfall medan hennes motpart Jesper Söderblom utvecklas till en kluven figur, sprickor i dominansbeteende sipprar fram. Båda redogör för oomkullrunkeliga effekter, söker samtidigt efter önskvärd alternativ väg framåt, hitta något uppbyggligt att ta fasta på i den förödande brutaliteten. De uppvisar berömvärd förväntad standard. Kanske inte riktigt håller med om påståendet att de skakande händelser som återges också gestaltas. Ett konsekvent originellt grepp utmärker replikerna. Pronomen sist i meningen betonar vem som uttalar sig. Lustigt nog byts obehindrat emellan första och tredje person i denna indirekta anföring.

Den 61-åriga dramatikern från Dublin som blev klar med sin Hekabe 2015 får nu Nordenpremiär. Hon vänder sig påfallande ofta till grekiska tragedin för att belysa ämnen hon engageras av. Pjäser vilka ofta rör sig i gränslandet mellan myt och vardag. Erfarenheter av kärlek och makt, förlust och utsatthet tas ofta som utgångpunkt i undersökandet, enligt regiassistent Åke Östergren. Och med ett kvinnligt perspektiv. Sannolikt att andra saker kommer fastna om jag ser om pjäsen. Vid premiären registrerades exempelvis dessa formuleringar: ”krånglande kvinnor” , ”vad som spelar roll är mat, sex och att vinna krig” och instucket i ett resonemang yppas förstås ”folkmord” (i det fallet har godhetssignalerande bestämt vart blickarna ska riktas trots att just den befolkningen ökat).

Borde formulerat mig mer kring ensemblen. Att uppsättningen inte tröttade ut mig är deras förtjänst lika mycket som regissörens. Det fanns en nerv ända till slutet. Emil Ljungestig artikulerar som alltid oklanderligt, kan möjligen bli lite endimensionell i sitt uttryck. Marta Andersson-Larsson har några anföranden med fördelaktig tyngd medan Johan Friberg använder sig framgångsrikt av sin stora rutin och aura även om han har en anmärkningsvärt perifer roll i dramat.

Osedvanligt omväxlande sound från legendarisk rytmläggare med tajt band – Billy Cobham på Valand

27 mars, 2026 by Mats Hallberg

26/3 2026

Valand i Göteborg (arrangör Jazzföreningen Playhouse)

Även om det inte var premiär för min del, kändes det lite surrealistiskt att få höra Billy Cobham, en 81-årig fusionikon numera bosatt i Schweiz, live i jazzklubb-miljö. Tog för ovanlighetens skull med ett gäng vinyler som han signerade åt mig mig efteråt. Vi påminns av honom från scen om tidsperspektivet, att det är över femtio år sedan han gjorde outplånligt intryck med sin muskulära hypersnabba stil, hos såväl oss hängivna lyssnare som kollegor. Träffade före och efter flera kända ansikten ur publiken, bland andra den som fungerat som en slags turnémanager, nämligen ”Micke” Henriksson ( ordförande i Jazzföreningen i Halmstad som ingår i Svensk Jazz Arrangörsråd). Han lobbade för den turné som bu blev av under flera år. Efter gig i Stockholm, Malmö och Halmstad kom kvintetten till Göteborg. Här såg jag Cobham på Nef 2010 och i förfjol var han hedersgäst på Ystad Jazzfestival och framträdde i retrospektivt inriktad tillställning, en spelning Jazzradion sänt som jag lyssnat på.

Det var utsålt på Valand vars kapacitet förvisso inte utnyttjades till max på grund av tre långbord placerade närmast scen. Ett annat alternativ hade varit att arrangera konserten våningen ovanför. Bör framhållas redan nu att det ljudmässigt lät superbt om musikernas instrument. Cobham var på strålande humör och vid god vigör även om han inte går obehindrat. Han fokuserade inte på sin roll i musikhistorien utan på att presentera sina kompositioner och medmusiker. Kvar från Time Machine-bandet jag jublade åt i Ystad är Gary Husband (som jag mötte i Ystad, besökte för övrigt Valand härom året tillsammans med Bill Evans) på keyboard och gitarristen Rocco Zifarelli, mest känd för sitt långvariga samarbete med Ennio Morricone. Engelsmannen och italienaren kompletteras med den i Madrid boende chilenaren Victor Cisternas på elbas och på saxofon vår egen Björn Arkö. Båda undervisar var för sig. Arkö som vistas mycket i Japan har stått på samma scen med Hawk on Flight och ett par stenkast ifrån i show med Lisa Nilsson. En uppseendeväckande omständighet beträffande Husband är att somliga rankar honom lika högt som trumslagare.

Mannen vars signum är dubbla baskaggar, förbluffande teknik och avspänd spelstil talar om vad som framförts efter några inledande låtar. Av någon anledning föredrog han att skippa paus (ett upplägg ljuddesignern Åke Linton berättade att han är anhängare av), vilket medförde att det lirades i närmare två timmar non stop. Jag flyttade mig ett par gånger för mest fördelaktiga plats i trängseln. Blev så klart lite bökigt att anteckna, se till att benen inte krampade och att läppja på innehållet i ett glas. Funkade ändå hyfsat. Balansen mellan bas och diskant var perfekt även om jag för säkerhets skull oftast använde öronproppar.

Cobham visar som sagt inga ålderskrämpor i sin profession, även om han erkänner på slutet att han måste pusta ut. Eftersom en person med sådan karisma och stjärnstatus sannerligen inte behöver bevisa något efter en rad utmärkelser, 30 album i eget namn och medverkan på 450(!) album; spelas inte med samma furiösa attack som under storhetstiden. Betänk att Cobham med sitt arv från Panama redan var etablerad (Horace Silver, band med Brecker-bröderna och Miles Davis), när han var med om att grunda Mahavishnu Orchestra. Ett par år senare kom banbrytande genombrottet med debuten Spectrum (lyssnade på den hos kompisar varav en av dem bevistade konserten).

Vi får i tur och ordning Times of My Life från Power Play (1986), A Little Travellin´Music från BC (1979) och titellåten på Total Eclipse från 1974. Cobham refererar också till albumet Warning från 1985, fast osäker på om och i så fall vad som hämtats därifrån. Blir som meddelats nedslag i en ymnig katalog, låtar som utforskas stundom ny tappning av en härligt samtrimmad kvintett.

Man öppnar med up tempo-dänga där det broderas piggt över ett ösigt beat, för att därefter övergå till medium tempo. Andra låt innehåller bas-feature och vid det laget har redan övriga musiker befunnit sig i framkant. I låten från BC kommer konsertens första rejäla avtryck från mannen i centrum vi är där för att häpnas över. Otroligt elegant outro levereras. Total Eclipse kännetecknas av dess attraktiva hook och Husband ges utrymme att färga. I det här skedet urskiljer sig också Arkö på allvar på tenor, avlöses av spännande sekvens: slingor på keyboard – breaks av rytmläggaren. Trots avsaknad av trumpet associerar jag soundet till Miles genrefria 80-tal. Noterar effektfulla kontraster under konserten. Hur tempon, fokus, stilar och energinivå klokt skiftar. Ett lika verkningsfullt som nödvändigt botemedel mot det i fusionkretsar så frestande soundet. Jazzrock kanske är mer korrekt betecknande term. Nästan hela tiden tog sig musiken andra riktningar än att bli oklanderlig, fast jämntjock.

Den av många avgudade ( kolla in Terry Bozzios intervju/ samtal på Youtube) musikern, kompositören och bandledaren har varit osannolikt produktiv i studios under innevarande millenium. Måste erkänna att jag inte lyssnat på dessa album, däremot på diverse stjärnspäckade samarbeten i närtid vilka finns på Youtube. Ett par låtar från sprillans färsk skiva framförs. En melodi betitlad Red Moon, visar sig vara en svepande ballad med Stevie Wonder vibbar tillägnad Cobhams tre svägerskor. Publiken serveras en drömsk dialog Husband – rytmsektionen och Arkö trakterar skickligt EWI, syntsax som var på modet på 80-talet.

Mitt i konserten levereras trumsolo med influenser från folkmusik och marsch-tradition. Efter några minuter inser man att det inte handlar om uppvisning, utan att det är en annorlunda variant på det ursprungligen utförliga introt till megahitten Stratus, min favorit öht i genren. Var knappast ensam om att få gåshud när första takterna avfyrades. Här ges musikerna chansen att skina med improvisatoriska infall. Basgången är som väntat suverän. Temat har ett makalöst groove i sig. Husband är i sitt esse och på sluttampen uppstår underbart spänstig dialog mellan nestorn själv och inkännande gitarrist.

Fragolino utvecklas till slick fusion åt Spyo Gyra-hållet. Räddas av hur tajta instrumentalisterna är, deras snärtiga samstämmighet. Kul att man vill överraska genom att våga ta fram lättsammare poppigt stuk, intill virtuosa segment. Victor Cisternas står för ett lika stilsäkert som stillsamt feature. Införseln av dynamik och förändringar i graden av intensitet är avgörande beståndsdelar, adderar extra kvalitet. Tinseltown heter en klatschig melodi som svänger skönt. Nu uppstår flow hos det samtrimmade gänget, uppmuntrade av en sammanhållande stabil kraft bakom sitt skrymmande arbetsredskap. Cobham imponerar stort med sin värdiga pondus. Istället för extranummer får vi hit som i likhet med Stratus spelats in i ny version. Syftar givetvis på Red Baron som i ett skede tog av på en boppig väg, vilket uppskattades. En fräckt uppbyggd låt med udda takter (trioler?) i grunden.

För tidigt att säga hur konserten kommer stå sig i framtiden. Som framgår hade jag all anledning att vara nöjd, tror tillfredställelsen delas med övriga fans. Kul att se en del yngre i publiken, även tjejer. Och visst var det en bra sak att ta med sig flera epokgörande plattor. Vänlige Cobham stimulerades påtagligt vid åsynen av mina vax.

Åtta fulländade original filmiskt präglade – Like In The Movies av Svante Söderqvist The Rocket

27 mars, 2026 by Mats Hallberg

Svante Söderqvist The Rocket

Like In The Movies

Inspelad 5-7/3 2025 i Krematoriet Stockholm

Producenter: Svante Söderqvist och Adam Forkelid (assisterande produktion: Calle Rasmusson, Tuulikke Bartosik och Merylin Poks)

Prophone Records (distr. Naxos)

Releasedatum: 13/3 2026

För fem år sedan steg den respekterade basisten och cellisten Svante Söderqvist ut ur anonymiteten. Före bildandet av egen namnkunnig trio 2018 vars skivdebut ägde rum två år senare kände jag till honom, men kunde inte föreställa mig den explosionsartade kreativa utveckling som följde. Hade sett Söderqvist på scen i Ystad och förmodligen på andra scener och antagligen lyssnat på honom i uppbackande roll på skivor. Har recenserat de två tidigare albumen han komponerat åt sig själv, pianist Adam Forkelid samt batterist Calle Rasmusson. Därtill recenserat den klimatsmarta turné som avslutades på Utopia och konserten under Stockholm Jazzfestival 2023, då den estniske accordeonisten Tuulikki Bartosik anslöt. Hör till saken att jag även recenserat två skivutgivningar med musik signerad innovativa dragspelaren. Är du intresserad av att läsa vad jag skrivit om de som numera kallas Svante Söderqvist The Rocket rekommenderas sålunda hans hemsida.

Vad gäller Forkelid som förekommit i storband men mest i mindre sättningar, har jag lärt känna dennes musicerande senaste åren. Recenserat 1st Movement och Turning Point, verk pianisten komponerat för jazzkvartett. Därutöver recenserat album när han spelar solopiano och på duo med saxofonisten Örjan Hultén och hört honom live på Unity. Calle Rasmusson som spelat med Magnus Lindgren, RJG, Margareta Bengtsson med flera, har jag hört med Stockholm Voices och Soundscape Orchestra. I den lilla orkestern med det feta soundet har även Forkelid ingått i. Rasmusson är parallellt verksam som arrangör, orkesterledare och producent. Senaste jag såg hallänningen på scen var i den egenskapen tillsammans med Bohuslän Big Band i tribut till Quincy Jones.

Enligt skivbolagets marknadsföring får lyssnaren ta del av Söderqvists instrumentala storytelling framtagen i nära samarbete med sina medmusiker. Musiken sägs spegla en dysterhet som har sitt upphov i de hot och tillstånd som plågar natur och människor runt om i världen, utmynnar i en fas av återhämtning. Fast bestående intrycket av att förtrollad ha lyssnat en natt i hörlurar är snarare att hopp, kontemplation och skönhet sprids, i en finessrik harmonik utan vassa kanter. Filmiska soundet korsar således känslor av hopp, glädje och mod med oro och stråk av sorg. Att en musikalisk vision delas är uppenbart.

Tonspråket utgår från en slags lössläppt kammarjazz, till vilken världsmusik och stänk av klassiska tonsättare adderats. Tas fasta på bärkraftiga melodier, kreativa förlopp och emotionell tydlighet när inre landskap mejslas fram. Med temat cineastiska crescendon som utgångspunkt uppstod hos musikerna en frihet att utforska melodiska och rytmiska strukturer. Hör i komponerandet vissa likheter med instrumentkollegan Lars Danielsson. Också i spelet finns gemensamma drag med den ännu mer etablerade Danielsson. Och superba sättet att ta fram melodistämma inte bara på cello utan också med kontrabas kan påminna om vad Hans Backenroth inte sällan ägnar sig åt.

Att den i Stockholm boende Bartosik numera medverkar som en integrerad ingrediens har förändrat soundet, tagit det bortom den vidsträckta jazziga myllan. Hennes utdragna svävande toner och rytmiska kadenser gifter sig galant med övriga musiker, särskilt med cellon och Söderqvists pizzicato. Vad beträffar sättningen ska påpekas att kreativa dragspelaren också tillför elektronik, Rasmusson trakterar utöver trumset perkussion medan Forkelid ibland skiftar från flygel till keyboard. Den musicerande komponisten förstärker subtilt någon eller några sekvenser med nynnande. Att akustik med tillhörande balans blivit i mina öron helt perfekt ska tillskrivas Adam Forkelid som haft ansvaret för inspelning, mixning och mastring. Rasmussons spel är ofta aningen nedtonade till förmån för ackord på flygeln och huvudrollsinnehavarens aktioner lyfts förstås, hamnar i framkant.

Som man kunnat förutse förflyttas fokus kontinuerligt emellan lysande instrumentalister. Mixen av unisont agerande och features är aptitlig. Like in The Movies väcker lyssnarens intresse från första till sista tonen, låter både luftig och sammanhållen tajt och utbroderad. Här finns ett dynamiskt sinnelag av exceptionell kaliber. Kontentan av mitt famlande efter formuleringar för att definiera denna delikata fullträff, är att magin beror på att det låter ljuvligt vackert på ett oupphörligt spännande vis. En uppslukande kraft uppstår tack vare dessa strålande musiker vars intention inte är att bevisa något, utan att göra melodierna och soundet rättvisa. Vilket görs med besked! Ödets symfoni är titeln på en ljuvlig ballad som stillsamt marinerats i moll, likt en melankolisk Michel Legrand-melodi. Som en pendang återkommer ett snarlikt sound i Efter stormen. Albumet tillhör som sagt de mest bedårande jag tillägnat mig på senare år. I brist på klokt kärnfullt omdöme, se mångordiga recensionen som en alternativ variant till att vara ”stum av beundran” för vad de uträttat i studion.

Mats Hallberg

Footer

Om oss