Mats Hallberg

Milder PS

Singled Out By Fate

4

Inspelning, mix och master: Johannes Lundberg på Studio Epidemin i Göteborg 2014 – 2020 / kompletterande inspelningar: Arvid Ingberg, Johan Söderqvist och Pål Svenre

Produktion: Koakim Milder och Johannes Lundberg

apart Records

48:03

Releasedatum: 2/4 2021

På 80-talet etablerade sig flera betydande band från de Brittiska öarna, vars ledare utgjorde själva förutsättningen för deras framgångar och kreativitet. Syftar på grupper som skotska Orange Juice med Edwyn Collins i spetsen, irländska The Waterboys med centralgestalten Mike Scott, Kevin Rowland som var musikalisk motor i Dexys Midnight Runners, Aztec Camera med sin frontman Roddy Frame samt Paddy McAloon, hjärnan bakom Prefab Sprout. De nådde samtliga sådan nivå att jag givetvis lyssnat på dem, har några av deras skivor. För enkelhets skull kan vi definiera kvintetten som arty pop med influenser från folk och soul. Förkortningen PS ska, som kanske somliga av er visste, utläsas Prefab Sprout, en grupp jag hörde live på rockklubb i Göteborg strax efter genombrottet med albumet Steve McQueen 1985. Sedan lång tid tillbaka är melankoliskt lagda Prefab Sprout synonymt med Paddy McAloon, en 63-årig mycket respekterad låtskrivare. Ett ansenligt antal artister/ grupper har gjort covers på hans kompositioner. Er recensent äger minst tre album, maxin Cars And Girls, ett par singlar och har en skiva inspelad på kassett av gruppen från Newcastle, som nådde både publik och kritikerkår. Att de oftast anlitade syntpionjären Thomas Dolby som producent kan betecknas som ett anmärkningsvärt faktum.

Saxofonisten och professorn Joakim Milder förklarar inte varför han fäst sig så starkt vid Paddy McAloons melodier, vilka han likställer med verk från genierna Schubert, Bacharach samt Paul McCartney. Tonsättare/ låtskrivare som säkerligen påverkat McAloon, numera drabbad av svår tinnitus och ögonsjukdom. Redan 1996 tolkade jazzmusikern Joakim Milder vemodiga Desire As, en låt som lätt slinker in och sätter sig i huvudet. 2012 kom albumet Quoted Out of Context av Milder PS förstärkta av blåsare och stråkmusiker. Några år senare arrangerade Milder sina öppensinnade tolkningar för storbandsformat. Konsert med kvartett + Norrbotten Big Band finns att se på nätet. Och nu släpps således uppföljaren.

Vi får elva låtar signerade McAloon, varav jag endast är familjär med tre, fast tycker mig känna igen ytterligare refränger. Har roat mig med att spåra härkomst. Ett par melodier hämtas från albumet Andromedia Heights, enstaka val hittas på Crimson/ Red från 2014, Jordan, the Comeback och Steve McQueen. Åtskilligt av materialet återfinns emellertid på B-sidor av singlar eller maxi singlar. Obskyrt så det förslår. Vissa av låtarna har varit svårtillgängliga rariteter.

Joakim Milder befinner sig gärna i skärningspunkten mellan mainstream och experimentella uttryck (exempelvis varit med och sammanställt tribut-plattor med musik av Miles, Mingus respektive Monk). Han har erhållit Grammis och Gyllene Skivan, är ledamot i Kungliga Musikaliska Akademin samt konstnärlig ledare för renommerade Norrbotten Big Band. Är flitigt förekommande på sociala medier som en slags (själv) ironisk, läsvärd bloggare. Tveksamt om jag har någon av skivorna utgivna i hans namn, däremot sett honom på scen ett antal gånger. Medverkar på cirka nittio skivor (några äger jag). På Singled Out By Fate har han fördelat sina insatser ganska jämt mellan sopran- och tenorsaxofon. På Oh, The Swiss hörs han väsentligt mindre framträdande på piano. I PS ingår norske elektroniskt inriktade gitarristen Nils-Olov Johansen (för mig okänd fast kan ha hört med Frode Fjellheim)), influerad av musik från jojk, Balkan, Hawaii och Indien. Den eminenta rytmsektionen består av danska Lisbeth Diers jämte projektledarens partner Johannes Lundberg på kontrabas (akustisk gitarr ett spår). Basist och slagverkare har jag njutit av flera gånger live, antingen på skilda håll eller i Anders Hagbergs Melodic Melange.

Blås var extremt sällsynt hos Prefab Sprout. På detta jazzigt utforskande alster hörs förstås mycket av den varan. I några låtar kompletteras Milder av gäster som trumpetaren Staffan Svensson, Dan Johansson på flygelhorn och trombonisten Arvid Ingberg. Lisa Långbackas dragspel ger sofistikerat kontur åt ett par melodier. Därtill förekommer anlitade stråkmusiker, alternerande stråkkvartetter. På sju melodier i olika grad präglar de sinnrika, ibland excentriska arr som Milder ansvarar för. Djärvt infallsrika arrangemang vars utfall McAloon prisat. Kammarmusikerna är för många för att räknas upp. En av dem – cellisten Petra Lundin i Göteborgs symfoniker – råkar jag ha träffat några gånger. (hennes mamma är en fantastisk kulturarrangör). Skulle tippa på att fler än henne har sin hemvist i GSO, en orkester van vid samarbeten med kvalitativ populärmusik.

Milder lyckas i sitt uppsåt att sträva efter sammanhållen men ändå varierad ljudbild. Han hoppas att uppskattningen inför upphovsmannens original tränger igenom, också letar sig fram till ny publik. Lyssnare som förhoppningsvis vill uppsöka källan för vidare musikaliskt välbefinnande. Tror för egen del att de mottagare som inte är förtrogen med förlagans text & musik, kan ha lättare att ta till sig dessa interpretationer överlag. För mig handlar det mycket om hur jag lyssnar och om det sker via hörlurar eller högtalare. Pendlar från att bli uppslukad till att anse att somligt ofördelaktigt hamnar utanför ramarna , upplöser förlagans struktur och mönster. Merparten gör mig euforisk. Dock, Milders förkärlek till impro gör det tålmodigt framarbetade resultatet här och var lite ojämnt.

Seriositeten och egensinnet märks direkt. I öppningsspåret genom i tur och ordning pizzicato på cello, gitarr som plockar ackord, den gällt inbrytande (alltför gäll just här) sopransaxen presenterar temat, varpå rytmsektionen intelligent kompletterar. Så följsamt och snyggt! Den febriga öppensinnade stämningen signalerar verkligen seriositet. Avlöses av mjukt mästerverk vars original ligger närmast i tiden. Adolescence är sällsynt i så måtto att den idag utseendemässigt (jämfört med skivomslaget ovan) förändrade Paddy McAloon haft medförfattare. Milders tenor, stråkarna och det underliggande kompet söker sig framåt. Lisa Långbackas accordeon adderar himmelsk skinande rymd. Otroligt vackert motiv penslas fram i ett fullödigt arr av Dandy of The Danube vars improvisatoriska inslag berikar. Oj, vilken fulländad transformation av intrikat popsång. Romantik i kubik när Milders snillrika ingrepp skänker ny tolkning, kanske rent av ny innebörd (Paddy McAloon hävdar att i några fall är Milders versioner bättre). Hör ett ljuvligt tema broderas ut enligt beprövade mallen ”call and response” teknik, det vill säga övriga musiker svarar på sopransaxens inlägg. Då den instrumentala konversationen pågår fyller Diers/ Lundberg elegant i.

Förvisso fascinerande och stimulerande grepp att låta en saxofon styra på flertalet låtar. Ändå vill jag göra gällande att mannen som innehar en professur i improvisation och ensemblespel, emellanåt tilldelat sig själv en alltför dominerande ställning, även om han är en fena på både sopran och tenor. Välkomnar fokusförflyttningen i Radio Love. Underbart trumpetspel av Staffan Svensson och stråkkvartett ger kontur innan skönt avslappnat tenorsaxsolo tar vid. Noterar därutöver snygga slingor från Johansen på elgitarr. Hans twang-sound färgar läckert i flera passager. Här och på flera andra ställen rycks man med av ensemblens spel plus laborerandet med ett smutsigt sound. Just Because I Can framstår som en av flera obskyra pärlor som Milder PS förmår att förvalta väl, omformulera på ett spännande vis. Vidunderlig instrumentering, bedårande melodi framförd i minimalistisk anda där Philip Glass och Blue Nile korsas. Diers och Milder utför extra minnesvärda bedrifter. Också ett lysande exempel på hur sömlöst kammarmusiker och frisinnade jazzmänniskor kan umgås i konsten. I Prefab Sprouts listmässigt största hit – The King Of Rock´n Roll – hörs basintro och musiker som lirar för högtryck. Trots rakt osedvanligt okomplicerat beat, serveras låten delvis i nedtonat skick. Säcken knyts ihop försynt utan vassa kanter i Swans. Känns som en ynnest att få svepas iväg när det ömsinta temat konstant gör sig påmint.

Minns ni att jag skrev ojämnt? Beroende på humör existerar på Singled Out By Fate ett par omtolkningar det kan vara en utmaning att tillägna sig. Inträffar när det experimenteras till den grad med udda instrument och säregna klanger, att man tappar kontakt med originalen. Anser att någon av dessa versioner skulle ha slopats. Enda gäster på något av dessa krävande spår är för övrigt Dan Johansson jämte Arvid Ingberg, både medlemmar i Norrbotten Big Band. Dissonans, distortion och melodibyggen som nära nog rämnar förekommer vid ett par sekvenser. Scarlet Nights, ett av spåren i denna flytande kategori, kommer i en senare fas glädjande nog ut i det fria.

Hav överseende med alldeles för utförlig recension. Helheten förtjänar som framgår smattrande applåder och rågade portioner uppskattning. Och vissa lyssningstillfällen störs jag inte särdeles av ett par tillkrånglade arrangemang. Mycket av musiken låter väldigt vacker, innehåller egen ton och lyster. Värt att betona att den garvade arrangören Joakim Milder tillsammans alla musiker, genomgående fått ut det bästa av tre värdar, tre genrer: Frihetligt nyfiken jazz, interfolierande konstmusik – inklusive Lisa Långbackas underbara bidrag – samt högklassig popestetik från vördad låtskrivare. Notabelt att Wendy Smith från Prefab Sprout på cd:n tackas för inspiration och uppmuntran.

Hans Backenroth Q’

Parker´s Mood

5

Inspelad 20/10 2020 i Yardhouse Studio, Tullinge

Mixning: Pål Svenre / Unit 7

Producent: Hans Backenroth och Prophone Records

Prophone Records (distr.; Naxos)

57:50

Release 28/5 2021

I höstas var det hundra år sedan Charlie Parker föddes. Som bekant dog han redan 1955 då han tillhörde den sorgliga skara musiker, vars omfattande drogmissbruk gjorde att kroppen kollapsade. Brutaliteten i detta okontrollerbara tillstånd skildras skoningslöst i spelfilmen Bird. regisserad av jazzälskaren Clint Eastwood. Jag lyssnar inte varje månad på denne stilbildare, en man som sägs ha uppfunnit bebop tillsammans med främst Dizzy Gillespie. Har i alla fall fyra skivor med altsaxofonisten inklusive Greatest Jazz Concert Ever (insp.1953 i Kanada) plus ett par spår från italienska serien Jazz Giants.

Nu högtidlighåller Hans Backenroth innovatörens minne genom att ge ut Parker´s Mood, andra albumet i eget namn. Han spelade tribut-konsert med delvis annan sättning under Stockholm Jazzfestival i fjol. I den kolossalt produktive (medverkat på över 200 album) basistens kvartett ingår Klas Lindquist på altsaxofon och klarinett, Erik Söderlind på gitarr samt trumslagare Karl-Henrik Ousbäck. Tre musiker som har egna grupper. Kvartettens medlemmar har jag plattor med, hört live på skilda håll och i några fall också recenserat.

Parallellt med studier på Kungliga Musikhögskolan ägnade såväl åt jazz som klassisk musik, spelade Backenroth med Fredrik Noréns band. Under drygt trettio år har han framträtt med en mängd stjärnor, både internationella och inhemska. På senare år har jag sett honom med exempelvis Scott Hamilton, Jacob Fischer, Houston Pearson, Bernt Rosengren (spelat med denne gigant i cirka 25 år) samt i flera framgångsrika samarbeten med Jan Lundgren.. Varit med när han föreläst om jazzbasens historik. Kapellmästare för jazzserien Blue Monday på Skansen, engagerad i Skinnarspelet, turnerar återkommande i Japan och undervisat. Tillhör således en av landets mest respekterade (jazz) basister.

Med risk för att flika in något som mer hör hemma i en krönika, har jag låtit ett bollplank bedöma huruvida en utvikning kan inkluderas, ha relevans för helhetsbilden. Att glädjekicken över Charlie Parker-tolkningarna är så stark, musiken förmår göra mig påtagligt upprymd, kan möjligen ha förstärkts av att det är just den 55-årige, numera stockholmaren, som haft huvudansvar för detta fullödigt verk. Han och gitarristen Erik Söderlind utgör i mina ögon två av musik-Sveriges mest ödmjuka yrkesmän. Fast vi inte bor i samma region har vi mötts ett antal gånger off stage. Min poäng är att vissa människor klickar man med.. Ibland, som med ovan nämnda, råkar de vara receptiva musiker med uppdrag och förmåga att förmedla stor musik. (inte nödvändigtvis synonymt med storslagen musik). På cd:n riktar Backenroth ett tack till nära och kära. Hans två äldre syskon tillhör klicken kringfarande passionerad publik, inte minst då deras bror står på scen. Två stöttande syskon jag träffat ett flertal gånger. Bör kraftfullt betonas att jag hade varit lika lyrisk om musikerna varit okända för mig, Öronen, mina viktigaste arbetsredskap tillsammans med eventuell språkförmåga, skulle skickat ut samma signaler till hjärna och hjärta.

Har fått veta att Backenroth gjort enkla arrangemang till tolv kompositioner, varav sju signerade Charlie Parker. Utgångspunkten var att undvika de mest uppenbara låtarna. därför ingen Now´s The Time eller Donna Lee. En annan utgångspunkt rör vikten av arr för få fram ett eget sound, komma bort från viljan att kopiera. Med denna plattform i bagaget tillkom idén att stundom dela upp ”de fyras gäng” i mindre beståndsdelar, för att utmana varandra och få till stånd mer variation. Variationsrikedomen yttrar sig på många välgörande vis och konkretiseras perfekt av hisnande övergången mellan Cheryl och Repetition. Recensenten vill lägga till en annan omständighet, nämligen det udda tilltaget att komplettera med gitarr på bekostnad av piano. Samtliga ingångsvärden i projektet utfaller lyckligtvis till stor belåtenhet.

De pulserande urladdningarna, lyhörda samspelet, den rogivande andningen i ballader jämte dynamiken; är faktorer som samverkar sofistikerat. Argument för att Hans Backenroth Q fått till en närmast fulländad produktion. Som indikeras ovan var jag medveten om samtligas kapacitet. Att gemensamma slutresultatet skulle bli så här lyckat fanns däremot ingen garanti för. Parker´s Mood bör definitivt klassificeras som absoluta motsatsen till hafsverk. Istället lyser respekten gentemot originalen igenom. Vill också berömma den fantastiska mixningen. En synnerligen positiv effekt från inspelningen, är att skivan ”tillfogats” rymd och densitet på samma gång.

Interaktionen emellan musikerna måste betraktas som superb, också de utbroderade dialogerna. Det tidigare underbarnet bakom trumsetet är formidabel, konstant aktiv och skönt polyrytmiskt pådrivande när tillfälle uppstår. Ousbäck har jag inte lyssnat på i samma utsträckning som övriga, varför hans spel ändå blev något av en glädjechock i Jack DeJohnette´s anda. Elegant spelande gitarristen Erik Söderlind besitter en osviklig tajming, utvinner melodiska riff med otrolig finess. På de låtar han medverkar gör han avtryck genom att leverera ursnygga ackord. Hörs att basisten för befälet. som en smidig fyrbåk. Utan att rubba jämvikten befinner sig hans instrument volymmässigt i en tätposition under ensemblespel. Därtill intar kontrabasen i flera sekvenser en huvudroll. I Lover Man spelar Backenroth melodistämman i omgångar, avlöst av underbart solo från Söderlind.

Hur skulle Klas Lindquists instrumentkollegor ironiskt ha kommenterat hans insats? Jo, de hade troligen sagt ”onödigt bra”. Som yrkesman befinner han sig på svindlande professionell nivå, behärskar totalt vad som krävs, verkar inte som om han någonsin anstränger sig rent tekniskt. Förvisso minns jag ett råd en person i nämnden för fonogramstöd häromåret riktade till musikhögskolestudent: ”Glöm inte att skita ner dig när du musicerar”. I motsats till exempelvis Tomas Franck och Per Texas Johansson (förvisso inte altsaxofonister) saknar Lindquist den läggningen, vilket medför att hans toner ibland blir motståndslösa, svävande vackra. Sett ur den aspekten är han kanske inte den ultimata Bird-uttolkaren.

Kemin hos kvartetten märks omgående liksom den individuella skickligheten manifesterad inte minst i förnämliga solon. Energinivån och ett bländande sinne för melodi och rytm, i låtar man aldrig behöver oroa sig för att de inte ska hålla måttet; förlänar albumet status nog för att hamna väldigt högt på årsbästalistor. Som sagt, även om jag haft ganska god koll på dessa herrars förehavanden, måste ånyo understrykas hur sensationellt magnifik Parker´s Mood låter.

Tomas Forssell

Too Much For Sale

4

Mestadels heminspelningar 1977-2020 (Luleå, Falun, New York och Mortorp)

Mastering: Forsman

Eggmusicproduction EM 10/ Forssellproduktion AB

Releasedatum: 14/5 2021 – blå vinyl

Min ingång tar sin början för drygt fem år sedan. när Sam Vesterberg med flera anordnade en välgörenhetsgala på Blå Stället i Angered. Skrev om evenemanget. En av de medverkande var Tomas Forssell, vars gitarrspel imponerade på mig. Han erhöll mina intervjuer med profiler från musikrörelsen i Göteborg. Från den gången har jag stött på honom flera gånger i Göteborg, fått höra vad som är på gång. Fick tidigt nys om planerna på att dra ihop en ny upplaga av legendariska Nynningen. Sett tre konserter, varav en i Alingsås utförligt recenserades. Kan ha hört Forssell live när det begav sig på 70-talet, fast jag är osäker.

Nu är han aktuell med en exposé över sin mångskiftande musikaliska ådra, genom att han släpper tidigare outgivet material med instrumentala spår, hopknåpade på olika platser utsträckt i tiden, vars startpunkt motsvarar uppbrottet från nämnda ikoniska grupp- musikrörelsens svar på Rolling Stones som jag såg på stökig utomhusfestival när Nacksving 5-års jubilerade.

Mycket i Tomas Forssells liv har jag haft minst sagt bristfällig koll på. Exempelvis den berömde skådespelande halvbrodern eller dottern som varit lika berömt ansikte i teverutan. 69-åringen har kanske inte levt ett kringflackande liv. Men fakta är att han bott på olika delar av Sverige. Född i Stockholm, uppväxt i Eksjö, utbildad vid Skara skolscen och ledande mimskola i Paris, flyttade i ungdomen till Göteborg, var med om att bilda Nynningen, medverkade på För full hals jämte andra minnesvärda album, samarbetat på skiva med Thomas Wiehe och Ted Ström, flyttade till Luleå, blev medlem i Skottes Musikorkester, gjorde två soloplattor, bildade Häjkån Bäjkon Band vars målgrupp varit barn, för en av sina många skivor tilldelades de en Grammis, varit mycket flitig producent och medarbetare på SR och undervisat på Ölands Musikteaterskola. Numera är Forssell bosatt utanför Kalmar. Härom året släppte Nynningen med Forssell på sång nytt alster kryddat med nyinspelningar av kultförklarade hits. Gruppen höll på att turnera i höstas tillsammans med Sven Wollter, strax före hans tragiska bortgång.

Pandemin möjliggjorde genomförandet av Too Much For Sale, ledig tid och ekonomiskt krisstöd var bidragande orsaker. Får veta att det funnits en frihet i att arbeta med detta ordlösa material, vilket Forssell betraktat som lättare än att skriva sånger. Vidare att hans musik ofta använts i berättande sammanhang såsom teater och utställningar. Alla kompositioner är original, ofta förstås påverkade av diverse influenser. Det är ytterst få förunnat att vara solitärer, stilbildare i sin egen rätt. Låtskrivaren har sammanställt fakta och idéer kring varje låt, vilket så klart är spännande att ha tillgång till.

Har lyssnat hängivet i hörlurar omkring tre gånger, plus mer ostrukturerat då intresse först väcktes via länk. Samma känsla har inte infunnit sig vid varje tillfälle utan det har pendlat en del. Från upprymdhet till viss besvikelse och tillbaka till fördjupad tillfredsställelse. En anledning stavas ljudförhållanden. Förvisso förnämligt att musiken finns tillgänglig på vinyl, eftersom stereoljud och instruments uppdelning gagnas av vinylskivans resonans. Dock, titlar som Dimman och Kamelen har överlägsen ljudkvalitet jämfört med flera andra spår. Kanske en ofrånkomlig effekt av att det oftast rör sig om primitiva homerecordings., då jag inte tror att denna viktiga omständighet är ett medvetet grepp. Att ljudet i flera sekvenser är så smutsigt och ofiltrerat stör en smula, även en lyssnare som inte är någon avancerad audiofil.

En tillgång och styrka är absolut skivans variationsrikedom, hur känslolägen och sound reflekterar varandra. Kan tänka mig att låtordningen, tillika urvalsprocessen, varit ett delikat spörsmål. Forssell har härvidlag lyckats förträffligt. Och åtskilliga spår överraskar, förmedlar nya sidor av en musiker många trott att de vetat var de ska placera. Man ska ha med sig att Nynningen gärna spänner sina muskler. När de är inspirerade framför de Peaches En Regalia och det finns fotobevis på den unge artisten i samspråk med Frank Zappa. Med det i bakhuvudet gör man klokt i att inte vara så förvånad över resultatet.

Startar roligt, mystiskt och suggestivt med Tusenfotingen inspelad i Luleå 1977 på 4-kanals rullbandspelare. En Roland trummaskin och synt skapar atmosfär med drag av Pink Floyd (Animals) och Bo Hansson. Frustande utbrott på saxofon från Kalle Zerpe upprättar en förbindelse med Christer Boustedt och hans likar. Mean Man är som ett enda långt vinande gitarrsolo som utvecklas successivt. , distad på ett sätt man sällan förknippar Tomas Forssell med, snarare Kenny Håkansson. Nine förevigades på akustisk gitarr och piano för sex år sedan på Manhattan. Mycket vacker melodi som badar i vibrato, förmedlar ljus och lust. Die Kaiser beskrivs som ”svulstigt tema med kompakta klaviaturer och ylande gitarr.” Den kom till under den epok (-85) då sound infekterades av alldeles för tunga produktioner (exempelvis samlingen Den Flygande Holländaren). Dock, detta symfoniskt bombastiska fyrverkeri är smart. Rick Wakeman-här-kommer-jag, kan ha varit Forsells ursprungliga impuls. Nästa melodi inspelad på stråkmaskin utgår från bild av trolsk natur. Låter som ett enda långt intro vars vibbar för mig till Ralph Lundsten och Ulf Dageby (soundtrack Gallret) En av flera fullträffar! A-sidan går i mål med gnisslig industrimusik som kombinerar enkel rytmisk figur med teatermusik. Flåsande röst spär på dramatiskt förlopp. Peter Carlsson spelar på ekrar på ett cykelhjul i avantgardiskt upptåg jag associerar till Einstürzende Neubauten och PLP.

B-sidans inledning Waltz In Rain betraktar upphovsmannen som ett slags soundtrack hämtat från the Big Apple 2015. Svävande och suggestivt. Blir förtjust i låt från Småland sent 90-tal vars innehåll kan påstås vara bland det mest atypiska lyssnarna hört från artisten. Melankoliskt Balkan-stuk över dessa välbekanta tongångar. Minimalistisk lek med samplingsteknik. Refererar därefter till triphop och Bristol-scenen som hade gjort avsevärda avtryck vid den här tiden, också hos mig. En hyllning till 60-talets ”ståltrådsgitarr”-grupper som Ventures och Shadows har fått titeln Old Friends. Den är inspelad i Silence-studion i Värmland 1991 och har samband med första bandet Forssell var med i och en röd Höfner-gitarr. Kul pastisch som visar på förmågan att täcka in skiftande uttryck. Avlöses av ytterligare ny sida. Malande groove i botten dekoreras ut i flera lager. En given hit med drag av Material, Kip Hanrahan, Mickey Hart Per Cussion med flera. Fullkomligt hypnotiskt mönster! Utstrålar energi och framtidstro kreerad som den är bakom ratten, i målinriktad regelbunden färd över Ölandsbron. På poetiskt klingande Kamelen medverkar Bernt Andersson och på sax kompletterar ypperligt Thomas Jäderlund. Slår mig att låten mycket väl skulle kunna ha text. Doftar en smula Supertramp, fast ännu mer Lasse Englund och särskilt (för andra gången) Thomas Almqvist anno akustiskt genrefritt 80-tal. Too Much For Sale inramas av ett känsligt formulerad sak komponerad i Falun på 90-talet. Fäster mig vid hur välbalanserat naken låten är med snygga glissandon. Att jag tycker att Lovesong frammanar frid, har sin naturliga förklaring. Forsell längtade nämligen efter att fru och nyfött barn skulle komma hem från BB.

Som framgår med önskvärd tydlighet ett spännande projekt med med många ansikten, väl värt att exponeras för såväl trogen publik som nya lyssnare. Alla låtar förtjänar sin plats på denna lovvärda instrumentala dokumentation. Och de tre sista låtarna är monoliter, formidabla fullträffar.