Jonatan Södergren

Med bland annat ett energiskt framträdande hos Jools Holland, stöd från The Guardian, och sitt tredje soloalbum Perpetual Motion People i ryggen intog Ezra Furman nyligen Debaser Strand för sin första spelning på svensk mark. Kulturbloggen mötte upp honom inför spelningen.

Hur tycker du att du har utvecklats sedan The Harpoons splittrades?

– Harpoons splittrades 2011, så det var ett tag sedan. Massor har förändrats sedan dess. Redan innan The Harpoons splittrades visste jag att jag ville göra ett soloalbum; hyra in studiomusiker, säga åt dem hur de ska spela, vara det egenkära geniet bakom alltihop. Det var The Year of No Returning, som släpptes innan det här bandet, The Boyfriends, ens existerade. Jag bildade bandet för att åka ut på turné med det albumet. Sedan blev vi bättre och bättre, vi växte verkligen ihop under arbetet med nästa album, Day of the Dog. På ett sätt överraskade det mig att vi blev ett rock’n’roll-band. Jag var rädd att jag skulle bli folkmusiker, eller något. Jag har för mycket energi för det.

Därefter släpptes Perpetual Motion People på Bella Union.

– Ett och ett halvt år senare. Bella Union. En UK-label. De tog verkligen till sig Day of the Dog i England; vi fick bra recensioner, vi spelades på radio. Något sånt hade aldrig hänt mig tidigare. Så vi sajnade till ett brittiskt skivbolag, fortsatte komma till Europa och vi spelade in ett nytt album i all hast eftersom jag skriver så många låtar. Jag skriver hela tiden. Vanligtvis brukar jag behöva vänta längre än jag egentligen vill förrän jag kan börja spela in ett nytt album.

Har du märkt av att turnéerna förändrats sedan du började komma till Europa?

– Jag började turnera med The Harpoons för nästan tio år sedan. Vår första turné var sommaren 2006. Vi turnerade jättelänge och jag lärde mig att behärska mindre lokaler. Vad som hände 2010 var att vi fick en hit i Österrike. Så vi åkte till Österrike och Tyskland och vissa lokaler var lite större. Fast det här bandet är sammansatt på ett annat sätt. Jag brukade aldrig spela i den här typen av lokaler med The Harpoons. En gång på hundra år kanske vi hade en spelning i Wien där folk dök upp. Nu spelar vi lokaler av den här storleken varje kväll. I England är de ännu större. Fast vårt jobb är fortfarande detsamma. Vi vad vi behöver göra för att vara bra, det skiljer sig inte så mycket oavsett vilken scen eller hur mycket folk det är i publiken. Det är viktigt för mig att alla spelningar behandlas lika.

Vad betyder musiken för dig idag? Försöker du uttrycka andra saker än tidigare?

– Jag älskar att bara föreställa mig vad en låt skulle kunna vara och sedan försöka skriva den låten. Det är vad jag gjort sedan jag var fjorton. Så jag är bara lite beroende av att hela tiden skriva bättre och bättre låtar. Jag brukade inte bry mig så mycket om arrangemangen. I The Harpoons brydde jag mig inte om vad de andra i bandet spelade, vi spelade bara på samma sätt hela tiden vilket kanske var en missad möjlighet. Jag var så fokuserad på låtskrivandet och en viss typ av energi att jag inte hade tid för detaljer. Nu är jag verkligen insnöad på detaljer och inspelningshantverket. Är det för att få uttryck för mina känslor? Tror inte det. Det är ett begär efter att en idé ska existera i världen. Jag vill skapa vissa ljud och att dessa ska finnas på ett album. Jag hör något i mitt huvud och tänker: “Jag måste spela in det här så att andra också kan höra det.”

Tänker du någonsin på företagssidan; att rock’n’roll kanske förlorat sin kraft och blivit mer kommersiell?

– Jag skulle säga att det är mindre kommersiellt nu. Förr brukade majorbolagen kontrollera allt. Du kunde inte göra ett album om du inte blev approachad av de här portvakterna. Nu finns det betydligt fler möjligheter för band att spela in skivor och boka sina egna spelningar. DIY revolutionerade 70-talet och nu med internet är det ännu mer så. Det är så underbart enkelt att inte vara ett kommersiellt band, att inte beblanda sig med något företag överhuvudtaget. Det är väldigt coolt, väldigt lovande.

– Men det finns konstiga saker band gör som är mer kommersiella. Eftersom musiker inte längre tjänar några pengar på albumförsäljning tänker de: “Well, det här företaget erbjöd mig massa pengar för att använda den här låten i sin reklam. Svårt att säga nej till det.” Fast ärligt talat, jag gillar hur det är nu. Vem som helst kan relativt enkelt starta ett band, få några fans och lägga ut låtar på nätet. Om du ger en spelning kommer folk dyka upp. Du måste inte ha ett skivbolag. Det är bara andra företag som ger musiker pengar. Det brukade vara Columbia Records som gjorde dig till miljonär. Nu är det Coca Cola. Är det någon skillnad? Jag vet inte. Det kanske är konstigt att ett dryckföretag ger dig pengar och inte ett skivbolag.

Titeln på ditt senaste album förslår att saker och ting är i rörelse. Det är också ett väldigt spretigt album som hoppar mellan flera olika sound. Vad hade du för vision när du började jobba på det?

– Jag ska vara ärlig, jag hade massor med låtar och visste inte hur de skulle passa ihop. Det var väldigt annorlunda från förra albumet, då hade jag en tydlig vision. När jag försökte komma på ett koncept till det här albumet tänkte jag: “Tänk om jag inte ska ha något koncept och bara se vad som kommer ut.” Vi spelade in tjugo låtar, fler än som kom med på skivan. Det var lite överallt men jag blev förvånad att teman växte fram. Speciellt textmässigt. Jag visste att jag ville ha med någon slags nonsens-doo woop-sång, som en hommage till 50-talet fast på ett mer cyniskt sätt. Det är nästan absurt hur de där körerna tilltalar mig. Om du hade hört ett doo woop-band 1961 hade du antagligen upplevt det annorlunda från idag. Jag var intresserad av att blanda den typen av sång med texter om internet och moralisk panik. Det var konceptet, men problemet – och det är ett bra problem att ha – är att mitt band, The Boyfriends, kan spela vad som helst. Det kändes bara som att vi blivit så kraftfulla och mångsidig. Kanske har vi för mycket kraft och mångsidighet?

Vad är du mest stolt över med albumet?

– Personligen är jag väldigt stolt över arrangemanget i Lousy Connection. Den lyckades inkludera några av mina favoritelement från gamla skivor utan att låta som en reproduktion av något gammalt. Jag tycker faktiskt det är något originellt med den låten, vilket jag är stolt över. Jag tänkte nyligen på det här. Det är så svårt att veta när du är mitt inne i att göra ett album. Du blir uppspelt över olika saker och det är svårt att veta vad du kommer tycka om ett år. Nu har det gått ungefär ett år sedan jag färdigställde albumet och jag är riktigt stolt över låtskrivandet i Hour of Deepest Need och Watch You Go By. Jag är en student i låtskrivande och det är bra, stabila låtar. En countrysångare skulle kunna sjunga dem och det skulle låta bra. Men min favorittext är ur Tip of a Match: “I sold my body so my brain could eat.” Jag skrev den raden för flera år sedan och jag är glad att den kom tillbaka. Varje gång jag sjunger den raden så vaknar min fantasi till liv.

Identifierar du dig mer som låtskrivare än sångare?

– Jag har alltid sett det som min primära styrka. Jag har alltid först och främst viljat bli låtskrivare. Inte popstjärna eller bra gitarrist. Låtskrivare, det är vad jag alltid viljat vara bra på. Om jag bara skulle få välja en sak att vara bra på skulle det vara det. Ibland drömmer jag om att bara skriva låtar åt andra och aldrig sjunga själv.