Rosemari Södergren

Filmrecension: Hamnet – helt enkelt ett mästerverk

26 februari, 2026 by Rosemari Södergren

Hamnet
Betyg 5
Svensk biopremiär 27 februari 2026
Regi Chloé Zhao
I rollerna: Jessie Buckley, Paul Mescal, Emily Watson, Joe Alwyn m.fl.

Hamnet berättar historien om William Shakespeare och hans liv, om den kärlek och den sorg, som inspirerade honom till att skriva dramat Hamlet. Men detta mästerverk till film är mycket mer än så. Det är en skildring av hur alla kultur som skapas har sitt ursprung, sin inspiration, från människors liv och existens.

Hamlet är ett av

William Shakespeare skrev sina pjäser i huvudsak på blankvers. Detta är ett orimmat versmått som består av jambiska femfotader (tio stavelser per rad med fem betoningar), vilket gav hans dramatiska text energi, framåtrörelse och ett naturligt flyt som liknar talet.

Om William Shakespeare från Wikipedia:
William Shakespeare (tidigare även Shakspere eller Shakespear), född 1564 (troligen 23 april; döpt 26 april i Stratford-upon-Avon, Warwickshire, död 23 april 1616 i Stratford-upon-Avon, var en engelsk dramatiker, poet och skådespelare. Många anser honom vara inte bara Englands nationalskald utan också världslitteraturens främste dramatiker genom tiderna. Redan Shakespeares samtida kollega Ben Jonson sade: ”He was not of an age, but for all time” (”Han tillhörde inte bara en tidsålder, utan alla”).

Shakespeare har skapat flera av de tidlösa draman som spelas världen över. Hans draman, eller tragedier, är ofta skriva på blankvers. En av filmens många styrkor är just att de använder verser i många scener och gör dessa verser levande. Det är bra och det är starkt. Tankar om livet och existensen, om människors vilkor, behöver inte sägas med talspråk från dagens värld. Genom att låta det sägas med ett språk som är nästan 500 år gammalt ger en extra tyngd i vad som sägs. Människor idag må tro att de är moderna, men vissa saker är eviga i människans villkor.

Shakespeare skrev sina pjäser till stor del på blankvers. Blankvers är ett orimmat versmått som består av jambiska femfotader (tio stavelser per rad med fem betoningar), vilket gav hans dramatiska text energi, framåtrörelse och ett naturligt flyt som liknar talet. Men för skådespelare från dagens värld kan det var svårt att tala i blankvers på naturligt sätt, men skådespelarna i filmen gör det bra – men det spelar ingen roll att det är vers-betonat, det ger en mer tidlös känsla av det som sägs. Det som filmen till stor del handlar om är eviga, tidlösa frågor som alla kan känna igen. Vad är kärlek? Vilka former av kärlek finns? Vad är sorg? Hur överlever en förälder att förlora ett barn? Vad är kärlek till sitt jobb, till sina barn, till sin bygd?

Hamnet är en vacker film om det tidlösa i människans existens, om hur kultur alltid är skapat av människor och därför är berättelser om att leva. Helt enkelt ett mästerverk.

Filmrecension: Vi var The Ark – en film för bandets supportrar

23 februari, 2026 by Rosemari Södergren

Vi var The Ark

Betyg 2
Svensk biopremiär 27 februari 2026
Regi Martin Sandin

Filmen heter Vi var The Ark – men den har mycket fokus på Ola Salo. Stina Gardell på presentationen av vårens svenska filmer poängterade att hon aldrig följt bandet och hon visste inte vem som vem. Då undrar jag ju varför hon förutsätter att publiken gör det
Filmen är producerad av Stina Gardell (Mantaray Film) i samarbete med Kristofer Åkesson.
Medlemmarna presenterades aldrig, som om regissören förutsätter att publiken känner till samtliga. Så visst: en viktig del av filmens målgrupp är givetvis bandets supportrar. Men alla andra då?

Filmen pendlar mellan att skildra bandets början och därefter stort fokus på när de slog igenom och sedan den tredje delen: återföreningen 2022. En bra dokumentär berättar något som trots fokus på en sak ändå kan kännas allmängiltigt och säga något om samhället eller livet, existensen. Jag känner inte att denna film/dokumentär egentligen talar om något som många kan ta till sig. Den talar inte om band eller musikgrupper i vidare perspektiv.

För mig är intrycket också att mycket är slarvigt skildrat och förstås (inte alls oväntat då Stina Gardell är med som producent) är det mycket fokus på Ola Salos inställning till politik. Stina Gardell är aktuell i vår med en ännu mer politisk film: Demonstranterna – att döma av det jag såg på vårpresentationen tar den tydlig ställning för en bestämd sida i det politiska spektrer i dagens samhälle.

Inte heller när det gäller musiken är denna film något som var någon större upplevelse för mig. Några få låtar återkom och upprepades.

Vi var The Ark är helt klart en film skapad för bandets och Ola Salos supportrar. Oss andra ger den inte så mycket.

Filmrecension: Värn – unik och fascinerande

23 februari, 2026 by Rosemari Södergren

Värn
Betyg 3
Svensk biopremiär
Regi John Skoog

En udda, mycket originell film som inte liknar något annat jag sett. Så långt från överdriven action det går att komma. En film som i lugn takt berättar något utan att säga för mycket och lämnar en hel del åt oss att själva tänka och känna. Samtidigt berättar den väldigt mycket och även om handlingen utspelar sig för 75 år sedan är det mycket som kan kännas igen i hur människor agerar och handlar, trots att det var en tid då varken Internet eller sociala medier ens var påtänkta.

Värn är filmad i svartvitt med strama visuella vackra foton och en mycket personlig karaktär i huvudrollen,

Handlingen utspelar sig under 1900-talets andra hälft och vi får följa en äldre man som närmar sig pensionsåldern, lantbrukaren Karl-Göran Persson (spelas suveränt av Denis Lavant). Karl-Göran Persson är påverkad av en enorm propaganda som väller in över människorna under den tiden, under kalla kriget. Karl-Göran Persson är rädd för att Sverige ska bli indraget i krig, att antingen Sovjetunionen eller USA ska invadera landet. Han samlar metallskrot och bygger murar för att förvandla sitt hem till ett fort som ska klara invasionen. Han gör det inte bara för sin egen skull utan också för människorna i hans bygd.

Häromdagen såg jag en nyhetstext på SVT där det stod att kriget kan vara på väg till Sverige. Så en sådan rädsla som grep Karl-Göran Persson och människor under kalla kriget skulle kunna påverka människor i vår tid också. Det finns ju faktiskt människor som tillsammans förbereder sig för att kunna överleva krig eller någon annan katastrof.

Prepping, eller hemberedskap som det ofta kallas i Sverige, innebär att privatpersoner proaktivt förbereder sig för att klara sin egen försörjning under en längre tid vid samhällsstörningar, såsom naturkatastrofer, långvariga strömavbrott, pandemier eller krig.

Men för mig skildrar filmen inte först och främst prepping på 1950-talet. För mig är Karl-Göran Persson och kamp mer en symbol för alla människor som kämpar för en dröm, som har en vision men inte kan få med sig omgivningen. En visionär som är ensam och omgivningen är oförstående.

En av filmens styrkor är att Karl-Göran Persson inte skildras som en byfåne. Han deltar i bygdens festligheter och kan dansa och sjunga. Det finns personer, framför allt några tonåringar, som mobbar honom men de vuxna låter honom vara som han är. De enda som riktigt är engagerade och intresserade i vad han gör är barnen.

Värn är en underbar tidsskildring av en tid då inget internet ännu fanns, inga mobiltelefoner och sociala medier.

Betyg 3 betyder en sevärd och i hög grad en godkänd och bra film. Men varför ger jag den då inte högre betyg? Den griper inte tag i mig, det är svårt att engagera sig i en film enbart för att den är udda och välgjord och annorlunda. Den är unik och fascinerande. Samtidigt är det något i hur berättelsen rullar fram som ger ett avstånd till karaktärerna och gör att jag inte helt blir berörd.

Filmrecension: Grannfejden – en varm dramakomedi om orättvisor i samhället

23 februari, 2026 by Rosemari Södergren

Grannfejden
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 februari 2026
Regi Ulf Malmros
I rollerna: Robert Gustafsson, Kjell Bergqvist, Ida Hallqvist, Tuva Novotny, Ida Langhammer, Johan Östling, Björn Ling med flera

En bra film ska beröra. Det gör Grannfejden. Det går inte att låta bli att känna med de olika karaktärerna. Grannfejden är en varm dramakomedi om orättvisor i samhället, om mobbning och vad som får rädda människor att sparka på den som är lägre rankad, om korrumperade politiker som fick applåder av premiärpubliken i biografen i Solna. En nästan fullsatt biosalong bland många denna premiärfredag då filmen gick upp på många biografer runt om i Sverige.

Med fyra folkkära svenska skådespelare, Robert Gustafsson, Kjell Bergqvist, Ida Hallqvist, Tuva Novotny i de fyra huvudkaraktärerna drog filmen förstås en stor publik. Med tanke på hur premiärpubliken i salongen applåderade tror jag att filmen kommer att dra en stor publik. Visst, det är en komedi och därmed är en del scener något överdrivna, men det är själva byggstenarna i komedier som ser fungerar så. Men trots allt känner säkert de flesta av oss igen händelserna. Att människor med makt i ett samhälle kan utnyttja sin ställning för att vinna något är inget okänt fenomen. Och att det är lätt för den men makt att sparka nedåt, det har nog många upplevt och sett ske i verkligheten.

Berättelsen börjar med att Hanna (spelas av Hallqvist), en influenser på sociala medier flytt från stan för att gömma sig hos sin syster på en mindre stad på värmländska landsbygden för att komma ifrån en pinsam händelse. Hanna flyttar in hos sin syster Emma som jobbar stenhårt på kommunen som kommunikatör. Emma är lovad att hon har chans att få fast jobb.

Samtidigt som Hanna återvänder till hembygden för att slicka sina sår och få stormen att bedarra flyttar ex-statsministern Stefan Carlsson (spelas av Kjell Bergqvist) i en herrgård i staden. Bredvid huvudbyggnaden på herrgården ligger ett litet torp. Den som bor i torpet har ingen toalett eller dusch och har därför ett kontrakt som säger att han/hon/hen får duscha i herrgården. Invånaren i torpen, Harry Flodman (spelas suveränt bra av Robert Gustafsson) är en udda figur som hela sitt liv fått höra att han inte duger något till. Han utnyttjas av många i bygden som lurar honom. Harry Flodman är duktig på praktiska saker och är bra på att laga fixa avlopp som det är stopp i. Han hjälper många men får oftast inget betalt och om han får så är dt långt under vad han har rätt till. Den lokala butiken hjälper han ofta och då får han typ några kakor som lön för sitt jobb eller en oxfilé som är ändå går ut samma dag.

Ett stort skäl att filmen fungerar så bra är skådespelarna Robert Gustafsson och Ida Hallqvist och deras vänskapsrelation är fint skildrad och trovärdig. Kjell Bergqvist är rolig som den något kluvna före detta statsministern. De flesta karaktärer är begripliga och mänskliga även om de agerar med människans sämre sidor.

Det var roligt att se att publiken var så blandad med både unga och äldre. Filmen kan beröra och säga något till alla åldrar.

Lite bakgrundsfakta om regissörens Ulf Malmros från wikipedia:
Ulf Malmros växte upp i Molkom i Värmland.
…
Malmros började vid tretton års ålder göra amatörfilmer. Han flyttade senare till Stockholm för att gå Dramatiska Institutets tv-utbildning.[3] Hans första långfilm var Ha ett underbart liv (1992) och han har sedan dess regisserat och skrivit en mängd filmer och tv-serier. Han har två gånger vunnit Guldbaggepriser, dels för regin av Tjenare kungen (2005) och dels för manuskriptet till Bröllopsfotografen (2009).

Filmrecension: Yalla Parkour – minnen och sorg vävs samman med energisk kamp för en framtid

18 februari, 2026 by Rosemari Södergren

Yalla Parkour
Betyg 3
Svensk biopremiär 20 februari 2026
Regi Areeb Zuaiter

En dokumentär om minnen, sorg och längtan till Gaza och olika sätt att hantera ett liv långt därifrån. En fascinerande dokumentär som inte känns helt färdigklippt. Med mer bearbetning och mindre fokus på privatlivet skulle det blivit ett mästerverk. Konsten att skapa handlar ofta om att vara personlig men inte privat.

Sorg efter sin mamma och minnet av mammans leende och saknad av sitt ursprung i Gaza gör att Areeb Zuaiter, en palestinsk filmskapare i USA, får kontakt online med Ahmed, en ung parkour-atlet i Gaza. De samtalar online i många år och Ahmed spelar upp en mängd videoklipp han gjort från sina och hans vänners parkour-övningar i Gaza. Det är häpnadsväckande hur gymnastiska och viga han och hans vänner är. Vilken kroppskontroll de har. Men det är samtidigt mycket skrämmande hur farliga övningar de gör. Skulle de falla fel skulle de dö på en sekund.

Vi bjöds in till ett samtal online mellan Ahmed och Areeb där de har kontakt via videosamtal i många år. Areeb minns sin mamma och speciellt har en fest på stranden i Gaza fastnat i henne minne. Areeb känner en stark längtar dit. Hon känner att hennes mammas leende försvann när de lämnade Gaza. Ahmed däremot längtar och drömmer om att få lämna Gaza. Det finns ingen framtid i Gaza, menar han.

Filmens styrka är samtidigt dess svaghet. Vi får se en hel del ruiner, som förmodligen är efter bombningar. Vi får se Ahmed och hans parkour-vänner klättra och slänga sig ut från olika höga ruiner medan de gör volter i luften. Men varför det är ruiner får vi aldrig reda på, det lämnas åt vår egen slutledningsförmåga. Gaza har varit i centrum för många konflikter genom åren. Det är fascinerande och samtidigt skrämmande att se hur farligt de unga männen lever. Deras livsfarliga utmaning av fysikens gränser blir en slags motståndsrörelse mot krig och konflikter, ett sätt att överleva som ung i ett härjat land.

Yalla Parkour hade världspremiär på på DOC NYC – där den vann juryns stora pris – och har därefter bland annat belönats med publikpris på både Berlinale och Nordisk Panorma.

Något som skrämmer mig lite är att när Ahmed och hans många vänner gör parkour eller över huvudtaget träffas och gör något är det bara pojkar och män som är med. Inga flickor, inga kvinnor. Kvinnor syns i stort sett bara när det Ahmeds mamma pratar med honom över video eller när en mamma följer med en skadad son till barberare och då är mammorna täckta av olika former av slöjor. Det är inget jämställt samhälle vi ser skildrat. Men vi får se unga människor som kämpar för att hitta ett sätt att överleva och det är imponerande att följa Ahmed och hans vänner. Lite mindre fokus på det privata och det hade varit en av årets starkaste dokumentärer. Minnen och sorg vävs samman med energisk kamp för en framtid.

Rosemari Södergren

Footer

Om oss