Rosemari Södergren

Recension av tv-serie: Jo Nesbøs Harry Hole – mörk, dyster men har något viktigt att säga

16 april, 2026 by Rosemari Södergren

Jo Nesbøs Harry Hole
Betyg 3
Premiär på Netflix 26 mars 2026
Regi Øystein Karlsen och Anna Zackrisson

Nordic Noir när det är som mörkast. Att Jo Nesbøs kriminalromaner om Harry Hole börjat föras över i tv-serie-format är nog efterlängtat av många. Denna serie baserar framför allt på den femte boken, Djävulens stjärna. Deckarserien om Harry Hole är mörk ochHarry Hole kämpar både mot sina inre demoner, framför allt sin alkoholism, och yttre demoner som hänsynslösa mördare och korrumperade poliser och andra makthavare.

Handlingen utspelas till största delen i Oslo. Ett dystert och plågat Oslo där en seriemördare huserar och samtidigt finns det grov korruption inom polisen men bland annat den helt samvetslöse Tom Waaler (spelas suveränt bra av Joel Kinnaman).

Om en regissör vill visa att en person på scen använder mycket svordomar räcker det ofta att den personen svär tre gånger, sedan kan han eller hon prata utan svordomar och ändå kommer publiken att uppfatta personen som en svärande person. Jag tänker att det är likadant när det gäller att skildra att någon har stora problem med alkohol. Harry Hole har stor problem med alkohol. När han tycker något är för jobbigt då flyr han in i alkoholens dimma. Det visas tydligt, alltför tydligt i serien. Flera avsnitt går åt för att se hans förvirring och flykt in i alkoholens förljugna dimmiga världen. Det blir lite segt. Det gör att första halvan av denna serie blir lite för mörk, seg och dyster.

Det Oslo som presenteras kunde varit vissa delar av Stockholm med dagens gängkriminella härjningar och skjutningar. Ja Oslo i denna serie är om möjligt ännu mer plågat. Det är mycket dystert. På ett sätt är det inte fel. För det kan vi känna igen i Sverige idag. Makthavare, bland annat regeringen, röstar igenom flera lagar som ger våldmonopolet (det tajta samarbetet mellan väntar, polis och åklagare) rätt att gripa och bura in människor utan rättegång. I tv-serien finns det en grupp poliser som vill tvinga fram en lag som ger poliserna rätt att bära mer vapen. Deras metod för att tvinga fram detta är att helt kriminellt sälja vapen till olika kriminella gäng.

Skildringen av falskspelare bland en stor grupp norska poliser känns mycket hemsk. Men helt omöjligt att tro på detta är det inte, ned tanke på hur det ser ut i Sverige. Nästan ingen polis som blir anklagad för våld och brutalitet blir fälld. Poliserna går hand i hand med åklagare, ofta, i Sverige. Det är också en slags korruption. Att poliser som misstänkt för brott inte utreds av en fristående myndighet utan av poliserna själva är egentligen horribelt.

Jag tycker det är synd att skaparna av denna första tv-serie med Harry Hole grävde ner sig för mycket i hans alkoholism. Berättelsen och kritiken mot polisens korruption är värd att föras fram tydligare. Serien är mörk och dyster, men har något viktigt att säga också om Sverige.

Harry Hole spelas av Tobias Santelmann (känd från Exit och The Last Kingdom).
Serien är skapad och skriven av Jo Nesbø själv.

Filmrecension: Je m’appelle Agneta – en film som spritter av livsglädje

16 april, 2026 by Rosemari Södergren

Je m’appelle Agneta
Betyg 3
Svensk biopremiär 15 april 2026 på utvalda biografer och på Netflix 29 april 2026
Regi Johanna Runevad
Manus Johanna Runevad och Isabel Nylund

En berättelse som spritter av livsglädje. En berättelse om att söka sig själv, att våga sticka ut och inte bry sig om vad andra tycker och tänker. Och om att det aldrig är för sent att ta tag i sitt liv och göra det till sitt liv. Det är ett budskap som ofta förmedlas av företrädare för personlig utveckling. Att det går att göra saker för att hitta sig själv, det håller nog många med om. Men frågan är om det alltid går. Sjukdom och annat kan mycket väl sätta hinder i vägen. Så jätte-enkelt är det inte alltid för varenda en. Filmen förenklar ämnet och skildrar också karaktärerna något kliché-artat, men trots det är det ändå en film som sprider glada energier. En film det förmedlar energi.

Filmen bygger på Emma Hambergs roman med samma namn, som är den första boken i en serie av tre böcker. Den som läst boken vet vad som väntar men det går minst lika bra att se filmen utan att ha läst boken. Kanske är det till och med en fördel att inte ha läst boken?

Huvudpersonen Agneta är 49 år och ska snart fylla 50 år. Hon har precis blivit uppsagd från sitt arbete. Trots att hon jobbat på samma arbetsplats i många år blir hon arbetslös. Lite konstigt egentligen eftersom regeln för uppsägningar är först in, först ut. Den som jobbat länge ska sitta säkert. Nåväl, om hon inte blivit uppsagd att det inte blivit något berättelse. Hon ger sig av till Frankrike. Hon har alltid dragits till Frankrike och älskar fransk mat. Hon hittar en annons för ett jobb som aupair i en fransk by och hon får jobbet. Till sin egen överraskning, framför allt. Och hennes make Magnus försöker övertala henne att inte ta jobbet.

Agneta har hela sitt liv ansträngt sig att inte irritera någon. Att passa in och vara lagom på alla sätt och vis. Ledordet för henne och hennes man Magnus har varit att inte någon ska tänka något negativt om dem och inte prata illa om dem på grund av att de sticker ut.

Ett plus för filmen är att det är duktiga skådespelare i alla roller. Eva Melander som Agneta och Claes Månsson i rollen som Einar och Björn Kjellman som Magnus är klockrena i sina tolkningar av sina karaktärer. Men saker som drar ner betyget för filmen som helhet är att det lite för mycket klichéer. Einar, den homosexuella mannen, gestalter en slags homosexuell man: den som tycker om att roa sig, vara på nattklubb, dansa och klä sig i många glansiga tyger med starka färger. Bitvis känns han för mycket av en klyscha. Agneta är lite för nedtryckt i början för att vara riktigt trovärdig.

Jag funderar på om frigörelse och att hitta sig själv alltid måste handla om fri sexualitet och om att gå i sexiga kläder? Kan frigörelse inte handla om att tvärtom kasta bort kraven på att som kvinna sminka sig och gå i högklackat och istället känna sig fri i bekväma kölder? En hel del i filmen är mycket förutsägbart. Det är inte mycket som överraskar. Fast jag inte läst boken förstod jag ganska snabbt vad som skulle hända.

Men trots min kritik är det en film som sprider glädje, en feelgoodfilm. Med tanke på hur många filmer som släppts den senaste tiden och som varit mörka, deprimerande och utan hopp om livet och mänskligheten kan vi behöva ett film som sprider lite livsglädje och är livsbejakande. En film med ett viktigt budskap: att aldrig tacka nej till en dans.

Emma Hamberg har skrivit flera populära bokserier, där Agneta-böckerna och Rosengädda-serien är mest kända. Agneta-serien börjar med Je m’appelle Agneta. Hennes böcker kännetecknas av feelgood, humor och livsglädje.

Agneta-serien (i ordning)
Je m’appelle Agneta (2021)
Au revoir Agneta (2023)
Au pif! : den sanna historien om Agnetas kloster (2022

Filmrecension: Diktatorns tårta – drabbande berättelse om livet i en diktatur

15 april, 2026 by Rosemari Södergren

Diktatorns tårta
Betyg 4
Svensk biopremiär 17 april 2026
Regi Hasan Hadi

En drabbande film om livet i Saddam Husseins diktatur i Irak. En film som dröjer sig kvar i både huvud och hjärta länge, länge efteråt. Svår att glömma och omöjlig att blunda för. En stark film om diktatur, maktens förtryck och om den korruption som alltid följer med som en del i en diktatur.

Huvudpersonen är en nioårig flicka, Lamia som bor med en äldre släkting, Bibi, om det är mormor eller farmor får vi aldrig reda på. Vad som hänt Lamias föräldrar får vi inte heller reda på, bara att hennes pappa är död. Lamia och Bibi lever mycket enkelt och fattigt och det måste ta sig med en slags båt till skolan och till alla butiker, basarer och marknader.

Överallt i Irak är allt fokus på diktatorns Saddam Husseins snart kommande födelsedag. Lamia är vän med grannpojken Saeed som också lever fattigt då hans pappa är invalidiserad. I skolan har läraren en lottdragning om vem som ska baka klassens tårta till Saddam Husseins födelsedag. Alla måste fira diktatorn med tårtor och liknande. Vi ser i båda by och stad hur människor demonstrerar som en hyllning till Saddam och vi får se hur skolbarnen måste sjunga för att hedra Saddam Hussein och på olika sätt bedyra sin lojalitet till honom. De rabblar att de är redo att offra både ”kropp och själ” åt Saddam.

Lamia är mycket orolig inför lottdragningen och hennes oro var befogad. Hon fick lotten som bestämde att hon måste baka klassens tårta till Saddam. Kom ihåg att göra den god och ha med grädde, förmanar den vidriga läraren. För vidrig är läraren. Han är ett av så många exempel på hur vuxna som har makt över barn utnyttjar varje tillfälle att förtrycka och skrämma barn.

Bibi och Lamia beger tillsammans till staden. Lamia tror att de gett sig iväg för att köpa ingredienser till tårtan. Lamia är jätterädd för läraren och vet att om hon inte gör en perfekt tårta kommer lärarens hämnd att bli svår. Nu visar det sig att Bibi har andra planer. Jag ska inte berätta för mycket av handlingen. Men det blir ett utmanande stadsbesök för både Bibi och Lamia. Lamia som är fast besluten att lyckas baka en tårta ger sig ut på ett stort och skrämmande äventyr i ett genommkorrumperat land. Medan invånarna kämpar för att överleva sanktionerna i Saddam Husseins Irak anstränger sig den nioåriga flickan Lamia för att samla alla ingredienser till en tårta.

Det är sorgligt att se hur människor beter sig så fort de har minsta chans att sparka nedåt och att se hur korruption är en naturlig del i ett land som bygger på hierarki och makt och diktatur. Alla som kan sparkar nedåt på andra som är mer utsatta.

Handligen utspelar i Irak under diktaturen men fenomenen av hur de som har makt över andra misswbrukar den och sparkar nedåt finns också i Sverige – inte lika utpräglat och tydligt som under diktaturen men vaksamhet på tecknen är viktiga att bli uppmärksam på. Berättelsen handlar visserligen om en tid i Iraks historia men är också en allmän berättelse om hur människor fungerar i samhället där makten har alltför stor makt.
För mig handlar berättelsen inte enbart om svunnen tid i Irak, det är en skildring av vad människor kan göra och hur de mäktiga förlorar sin medmänsklighet.

Diktatorns tårta skrev historia som den första irakiska filmen att någonsin visas i Cannes. Där vann den såväl publikpriset som Camera d’Or, och på Stockholm Filmfestival tilldelades den amerikansk-irakiske regissören Hasan Hadi dessutom pris för bästa debutfilm. Diktatorns tårta är en stark berättelse om en diktatur styrd med järnhand, mästerligt skildrat ur ett barns ögon och lika drabbande som livsbejakande.

gnwnewsdesk@notified.com
Fakta om Saddam Hussein från wikipedia:
Saddam Hussein Abd al-Majid al-Tikriti (arabiska: صدام حسين عبدالمجيد التكريتي, ṣaddām ḥusayn ʿabdu-l-maǧīd al-tikrītī), ofta kallad enbart Saddam, född 28 april 1937 i byn al-Auja nära Tikrit, död 30 december 2006 i Bagdad (avrättad genom hängning), var Iraks ledare, president och diktator från den 16 juli 1979 fram till april 2003. Han var vicepresident 1969–1979 under Ahmad Hasan al-Bakrs regeringstid samt premiärminister 1979–1991 och från 1994. Hans regim störtades den 9 april 2003 när amerikanska trupper under Irakkriget intog Bagdad och han fängslades den 13 december samma år efter att ha påträffats i ett gömställe utanför Tikrit. Den 5 november 2006 dömdes han till döden genom hängning för brott mot mänskligheten och avrättades den 30 december samma år.

Filmrecension: If I had Legs I´d Kick You – plågsamt att se en film helt utan hopp

9 april, 2026 by Rosemari Södergren

If I had Legs I´d Kick You
Betyg 1
Svensk biopremiär 10 april 2026
Regi Mary Bronstein
I rollerna Rose Byrne, Kevin Slater, Conan O’Brien och ASAP Rocky

En av de mörkaste berättelser jag sett på länge om en medelålders kvinna, Linda (spelas av Rose Byrne), där allt går åt skogen och allt är rörigt, hopplöst och hemskt och det finns inte finne en enda sympatisk människa. Inte ens barnen är sympatiska. En film som var plågsam att se.

Rose Byrnes rollprestation i Mary Bronsteins If I had legs I’d kick you har blivit en stor snackis, för vilken hon belönats med en Golden Globe nominerats till en Oscar för Bästa kvinnliga huvudroll. Jag har dock svårt att hylla en film enbart för att någon spelar totalt rörig och utan minsta trovärdighet.

Linda arbetar som terapeut. Hon kan komma rusande in på jobbet, stressad och ändå ta emot klienter. Hon går själv i terapi hos en av sin kollegor. Det verkar vara en värdelös terapi. När Linda tar emot sina kunder känns det inte heller som särskilt professionellt. Jag skulle inte vilja gå i terapi varken hos någon som henne eller hennes terapeut. Inte för att skildringar av terapeuter alltid behöver vara duktiga och skildringar av dem behöver inte skönmåla dem. Men jag ser inte vitsen med att se en film där precis allt är vidrigt och falskt och på väg mot katastrof. Ingen kan sitta ner, andas lugnt och verkligen vara ärliga och prata om hur något verkligen är.

En av filmens hemska scener är i bilen där Linda mutat sin dotter med att köpa henne en hamster, vilket dottern tjatat så länge om. Jag ska inte avslöja vad som händer. Men det var inte direkt överraskande. Det är en av filmens många svagheter, att inget egentligen överraskar, förutom lite mot slutet. Men det räcker inte för att rädda mitt intryck av filmen.

Visst, vissa scener är rent av absurda och kan vara lite lustiga. Men det räcker för att jag ska rekommendera filmen. Jag tycker det var ansträngande att se den i sin helhet. Känns som ganska bortkastad tid. Ja livet kan vara stressigt, jobbigt, utmanande – men att bara låta scenerna rusa i full speed och inte ha något som ger något hopp känns ganska meningslöst att spilla tid på.

Filmrecension: Josef Mengeles försvinnande – en djupdykning i en krigsförbrytares psyke

9 april, 2026 by Rosemari Södergren

Josef Mengeles försvinnande
Betyg 3
Svensk biopremiär 10 april 2026
Regi Kirill Serebrennikov

En djupdykning i en grov krigsförbrytares psyke: en skrämmande och mörk skildring av mänsklighetens grymma sidor genom berättelsen om läkaren och krigsförbrytaren Josef Mengele. En film om konsten att lura sig själv.

Josef Mengele, kallad Dödsängeln, var läkare som arbetade på och forskade på förintelselägret Auschwitz under andra världskriget. Han kallades Dödsängeln och var övertygad nazist och ansvarig för många judars död.Hhan företog pseudovetenskapliga experiment på bland annat tvillingar och dvärgväxta.

Ändå lyckades han fly från Tyskland efter andra världskriget och hålla sig gömd i Sydamerika ända tills han blev 68 år och drunknade, i vad som tros vara en naturlig drunkning, inte någon hämnd mot honom. Josef Mengele blev aldrig gripen och aldrig ställd inför rätta för sina brott mot mänskligheten.

Hur kunde han hålla sig undan? Hur kan han hålla sig dold, gömd utan att bli gripen av Israels säkerhetstjänst? Filmen visar tydligt hur nazister hjälpte varandra och hur han fick stöd av såväl familj, släkt och andra nazister. De flesta av hans släktingar hade nazistisk övertygelse. Vi får höra de resonerar och många av dem förnekar de siffror som finns på hur många judar som dödades under andra världskriget av nazisterna. En del tror inte ens att de var 100.000 som dödades. Det är skrämmande att se hur människor kan lura sig själva och varandra, det är helt klart en form av hjärntvätt.

Hur kan någon som gjort dessa handlingar se sig själv i spegeln? De intalar sig att de står för goda seder, att de har rätten på sin sida. Och detta handlar i vår tid och vårt samhälle inte alls enbart om nazister och inte ens enbart om sekter och rörelser av olika slag som glorifierar våld och hat. Detta självförhärligande och att anse sig ha rätt att förnedra och utöva våld och brutalitet mot svagare återfinns bland annat i grupper hos svensk polis, hos vakter i Sverige – grupper som oftast får totalt oreserverat stöd av åklagare som i princip aldrig låter en anmälan av våldsamma polis gå till rättegång. Det är lätt att se en sådan här film och bara se det som en skildring av nazismen. Men jag kan inte blunda för att det är mer allmängiltigt än så. Resonemangen finns i alla sammanhang där grupper har monopol på våld eller anser sig bör ha det, så fort det finns grupper som anser sig ha mer rätt än andra.

Tyvärr har filmen en del dramaturgiska nackdelar, annars hade den fått högre betyg av. Den är nästan helt filmad i svartvitt, vilket ger en känsla av något historiskt, något som händ förr. För mig är det lite negativt eftersom det finns våld och förtryck också i nutid och grupper som ger varandra stöd och hjälp att hålla sig undan rättvisan. Filmen är också lång, omkring två timmar och en kvart. Det gör den något seg. Vi får följa olika tider, filmen skildrar olika tidsepoker under hans liv, både under tiden under flykt och tidigare. Den är delvis rörig på grund av det.

En stark del av filmen är mötet mellan honom och hans son Rolf. Sonen försöker förstå vad pappan egentligen och försöker få svar. Jag skulle gärna sett mer av dessa scener, sett dem fördjupas

Filmen är baserad på den boken med samma titel från 2017, skriven av den franske författaren Olivier Guez som belönats med Prix Renaudot.

Om regissören:
Kirill Serebrennikov (Limonov-ett liv som provokatör m fl) är en av de mest uppmärksammade ryska regissörerna på den internationella scenen. Josef Mengeles försvinnande hade världspremiär i Cannes Première-sektionen 2025 – hans sjunde deltagande i festivalen totalt. Serebrennikovs filmer blandar experimentell stil, samhällskritik och starka karaktärsporträtt och kännetecknas av visuell djärvhet, politisk laddning och en tendens att skildra outsiders och kontroversiella figurer. Serebrennikov är känd för sina liberala och pro-LGBTQ-värderingar, vilket har gjort honom till en måltavla för den ryska regimen. Sedan kriget i Ukraina bröt ut har han levt i exil i Europa, främst i Tyskland och Frankrike.

Rosemari Södergren

Footer

Om oss