Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Rosemari Södergren

Filmrecension: Black Dog – starkt, berörande och underbart vackert foto

by

Rörelser

Black Dog
Betyg 4
Svensk biopremiär 2 maj 2025
Regi Guan Hu

Om kärleken mellan en man och en hund – men också om så mycket mer. En stark symbolisk skildring av de starka krafter som mänskligheten släpper ut och som kan förstöra världen. En storslagen film och samtidigt en nära film om de små viktiga sakerna som är det viktigaste i livet, egentligen.

En ung man, Lang (spelas av den duktige kinesiska skådespelaren Eddy Peng), återkommer efter en lång fängelsevistelse till sin hemstad i Kina som ligger vid utkanten av Gobiöknen. På vägen dit, strax utanför stadsgränsen, välter bussen Lang åker med och alla passagerare får vänta några timmar innan hjälp kommer från staden. Busschauffören hade ingen chans att väja då en stor flock av vilda hundar kom i full fart.

När industrierna i staden lades ner och de flesta av stadsborna blev arbetslösa gav de sig av och släppte lös sina hundar som blivit förvildade. Den lilla stadens makthavare har tagit beslut att alla herrelösa hundar ska fångas in och massor av hus ska rivas för att göra plats åt nya industrier som ska få fart på staden igen. Filmens handling utspelas någon månad före OS i Peking 2008.

Lang har både beundrare och fiender i staden. Orsaken till att han blev dömd till fängelse var att han var inblandad i en händelse som orsakade en ung mans död. Innan den tragiska händelsen inträffade var Lang en lokal rockstjärna och firad stunt-stjärna på motorcykel. Lang behöver pengar för att klara sig i staden och tar jobb som hundfångare. Framför allt är han ute efter att fånga in en svart hund som sägs sprida rabies. Ett stort pris är utsatt för den som fångar den svarta hunden.

Lang är dock inte någon ung man som har lätt för att göra djur illa. Tvärtom. Han har svårt för att fånga hundar och släpper i smyg ut en del. När han får tag på den ökända svarta hunden, en svart vinthund, blir han dess bästa vän och tar hand om den.

Filmen innehåller flera berättelser kring Lang och hans liv. Hans pappa är gammal, orkeslös och alkoholiserad och har isolerat sig i stadens zoo. En dag kommer en cirkus till staden och Lang låter cirkusens personal bo i husen som ligger vid zoot. Lang blir nära vän med en av de unga kvinnorna på cirkusen. Lang får se upp för han har en hatfyllt fiende, slaktaren Hu, vars brorson var den unge man vars död gav Lang fängelse. Relationen till sin pappa och relationen till den unga kvinnan och relationen till den hämndlystne slaktaren är tre mindre sidoberättelser som fördjupar filmens tema. Det är välgjort, starkt och berörande och helt underbart vackert foto över vyer från den kinesiska landsbygden, musik-satt med känd popmusik på ett sätt som fördjupar filmens budskap.

Black Dog vann huvudpriset i sektionen Un Certain Regard på Cannes Film Festival förra året. Filmen är regisserad av Guan Hu, en av de mest framgångsrika kinesiska regissörerna. Huvudrollen spelas av storstjärnan Eddy Peng, och ett annat välkänt regissörsnamn, Jia Zhangke, syns också i rollistan. Black Dog har redan blivit en kritiker- och publiksuccé i flera länder där den släppts, med över 200.000 biobesökare enbart i Frankrike.

Teaterkritik: Pensionat Oskar – komisk och ger mycket att tänka på efter dramaturgi a la Gardell

by


Foto Sören Vilks

Pensionat Oskar
Av Jonas Gardell
Regi Jakob Höglund
Scenografi och kostym Sven Haraldsson
Ljus Mikael Kratt
Mask Patricia Svajger
Komposition Eeva Kontu
Premiär 25 april 2025 på Stora scenen, Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm

En rolig, lättsam föreställning om en man i medelåldern som mer och mer känner att han fastnat i ett liv han inte trivs med och på en semester i en stugby hittar han en väg att bli sig själv igen, i dramaturgi a la Jonas Gardell. Föreställningen är en överföring till scen av filmen Pensionat Oskar (i regi av den danska regissören Susanne Bier) som gick upp på bio 1995 och bland annat gav två guldbaggar: Bästa manuskript (Jonas Gardell) och Bästa manliga huvudroll (Loa Falkman) och blev nominerad till ytterligare två baggar för Bästa film och Bästa kvinnliga huvudroll (Stina Ekblad).

Filosofi eller dramaturgi a la Gardell betyder en handling utan gråzoner och där det är tydligt vilken karaktär som är ond och vem som är god.
Den ofria människan, som också kan kallas den onde: bor i radhus, arbetar med teknik eller i varje inte med något kreativt arbete, är emot socialdemokratin och är rasist, främlingsfientlig och homofob.
Den fria människan, som också kan kallas den goda: har ett fritt yrke utan anställning, är gärna skådespelare, trollkarl eller konstnär och anser att den egna känslan av frihet är viktigare än något annat, till och med viktigare än att finnas till för sina barn.

Några fördjupade karaktärer eller något som sägs under ytan finns inte. Men om vi släpper förväntningar på djup i karaktärer är det en underhållande och tankeväckande föreställning om att hitta sig själv. Huvudpersonen Rune Runeberg (spelas enastående bra av Henrik Norlén, som jag hittills aldrig sett göra medioker ifrån sig i någon roll) och hans fru Gunnel (spelas av duktiga Helena af Sandeberg) bor i radhus och har bokat semester i en stugby, Pensionat Oskar. De har en förhoppning om att semestern ska ge dem tillfälle att hitta tillbaka till varandra och väcka mer liv i deras relation och kunna ta itu med situationer som skaver. Pensionat Oskar är en vanlig stugby med en liten butik, en radda stamgäster och små slitna hus ganska nära havet.

I stugbyn möter de olika karaktärer, som grannparet i stugan intill som är symbolen för en riktig usel relation där mannen förtrycker kvinnan på alla sätt det går. Men i stugbyn finns också ett fint äldre par, två äldre lesbiska kvinnor som är föreställningens clowner.
Ingen kvinna skildras med något djup i denna uppsättning. Tonårsdottern är bara sur och tycker att familjen är det tristaste som finns. Runes fru Gunnel klamrar sig bara fast vid äktenskapet, kan inte ens bli arg, eller vågar inte ens bli arg och står inte upp för sig själv, vilket är ganska ologiskt i sammanhanget.

I stugbyn möter familjen Runeberg den unge sommararbetaren Petrus som drömmer om att resa runt i Europa och försörja sig som trollkarl på gatorna. När Rune en kväll får se Petrus bada naken händer något, en gnista i Runes hjärta slår rot. Rune dras till Petrus och tillbringar mer och mer tid med honom. Vad är det som händer mellan dem? En kärleksrelation? En sommarpassion? Eller är det sitt yngre jag och de drömmar han hade då som väcks till liv inom Rune? Det är upp till betraktaren att tolka.

Skådespelarna är duktiga och lyfter en stor del av föreställningen, Henrik Norlén som jag redan nämnt och Hampus Hallberg som Petrus och Helena af Sandeberg som Gunnel. Övriga roller är mer lustiga figurer, klichéartat skissade som specifika typer.

Ett extra stort plus för scenografin, ljud och ljus som samverkar till de magiska scenerna där Rune och Petrus badar i månens scen och de lustiga scenerna där de letar efter sin stuga i stugbyn där stugorna är i miniformat och kan ställas på bordet.

Föreställningens tema beskrivs i ett pressmeddelande:
Pensionat Oskar handlar om att vilja men inte våga följa sina drömmar och passioner. Och vad som kan hända om en släpper taget och ger sig hän.

Det är ett ämne som jag skulle kunna vidareutveckla i timmar: Att människan blir lycklig först då den helt följer sin passion upplever jag är ett budskap som är väl etablerat i dagens individ-baserade samhälle där individen alltid ska ha valmöjlighet och stå i centrum. Men är inte det en illusion? Blir människan verkligen lycklig över att alltid sätta sig själv och sina egna intressen i främsta rummet? Är vi inga sociala varelser? Jag är lite frågande till att människan blir lycklig av att alltid sätta sig själv i centrum. Men det är en stor diskussion som inte får plats i en reflektion över en teaterpremiär. Hur som helst är det föreställningens tema och budskap: Hitta sig själv och bli den man ville vara som tjugoåring. Och det kan sätta igång många olika funderingar hos publiken.


Om regissören:
Regissören Jakob Höglund är en finlandssvensk koreograf och regissör som sedan 2019 är konstnärlig ledare för Lilla Teatern i Helsingfors. Där har han bland annat satt upp Kris och katastrof i Mumindalen (2023) och Dancer in the dark (2024). På Helsingfors Stadsteater har han satt upp föreställningar som Såsom i himmelen (2022) och Bröderna Lejonhjärta (2024). Han tilldelades Svenska Kulturfondens stora kulturpris i Finland 2020 för sitt genreöverskridande scenspråk. På Kulturhuset Stadsteatern satte han upp Sommarboken (2023).


Regissören Jakob Höglund berättar:
– Filmen Pensionat Oskar var livsviktig för mig som tonåring på nittiotalet, i min egen komma-ut process. Jag bandade filmen och såg den om och om igen, med lika delar total fascination och stor ångest. Det var en av de första filmerna med homosexuell tematik på den tiden. När jag ser den idag, som fyrtioåring, är det ur ett nytt perspektiv. Nu ser jag tiden som flytt, drömmarna som gått förlorade och vägvalen i livet, frågor som jag tar med mig in i arbetet med Pensionat Oskar.

Föreställningen följer filmens handling och manus ganska strikt och har en komik som bygger på schabloner och förenklade karaktärer, samtidigt speglar den mycket som många kan känna igen sig eller andra i och både skratta och gråta över. Visst är karaktärerna utan något större djup men en teaterföreställning måste inte alltid ha flera djup i sig. Jag tror denna uppsättning kommer att locka många som vill skratta en stund, fundera kring frihet och relationer och uppleva en nostalgi från livet på 1990-talet.

Filmrecension: Dialogpolisen – väcker många tankar och sätter igång diskussioner

by

Dialogpolisen

Dialogpolisen
Betyg 4
Svensk biopremiär 25 april 2025
Regi Susanna Edwards

En dokumentär där vi får följa en grupp svenska poliser, dialogpoliserna, som arbetar med frågor kring yttrandefrihet och som är närvarande på gator och torg i samband med demonstrationer och olika manifestationer. Denna dokumentär är mycket intressant och väcker många tankar och det finns mycket att diskutera kring det som tas upp.

Demonstrationståg. Koranbränningar. Klimataktioner. Mitt i denna storm finns en grupp svenska poliser som har till uppgift är att värna allas rätt till yttrandefrihet. En uppgift som inte alltid uppskattas av de som är emot demonstranternas budskap. Regissören Susanna Edwards fick följa dialogpoliserna under valrörelsen 2022.

Dokumentärer är svåra att betygsätta. Hur väl har filmaren skildrat fenomenet som dokumentären handlat, hur väl talar dokumentären till oss, får vi en ny insikt, får vi en stark upplevelser, öppnas våra ögon och förståelse för något nytt, kan dokumentären säga något universellt om att vara människa?

Hur mycket träder filmarens åsikter och tankar fram? Ibland är det positivt, ibland negativt.
Jag upplever att poliserna som skildras inte är helt objektiva i sina roller, det känns under ytan som att de tar ställning. Det jag klurar på är om det är filmaren, Susanna Edwards, som styr det så eller om det är så gruppen dialogpoliser fungerar.

Vi får bland annat se några scenen med den danske koranbrännaren Rasmus Paludan. Vid nägra tillfällen har imamer och en del andra ledare inom muslimska församlingar samlats en bit ifrån koranbränningen och samlar folket där, för att motverka att de närmar sig Paludan. Rasmus Paludan påpekar till poliserna att den gruppen som samlas också borde ha sökt tillstånd. Imamernas arrangemang bryter ju mot lagen som säger att man ska söka tillstånd för sådana samlingar. Jag tycker det är intressant att filmen lyfter fram denna fråga, den är värd att fundera på. Paludan har en poäng men å andra sidan har dessa imamer troligen hindrat våldsamma sammandrabbningar och gjort samhället en tjänst.

Denna dokumentär är mycket intressant och väcker många tankar och det finns mycket att diskutera kring det som tas upp.

Denna spelades in ett tag innan terrororganisationen Hamas attackerade en musikfestival 7 oktober 2023 och över tusen personer dödades och hundratals togs som gisslan. De som togs som gisslan och de som dödades var i alla åldrar, också barn. Israel har sedan dess attackerat Gaza där Hamas som vistas och/eller gömmer sig. Sedan dess har västvärldens bombarderats av demonstrationer till stöd för befolkningen på Gaza och under några av dessa demonstrationer har deltagare beskyllts för att ha ropat tydligt antisemitiska slagord. Vad gör dialogpoliser åt sådant? Det är en fråga som inte ställs i filmen och förstås inte kan ställas eftersom detta inträffat efter att filmen spelats in. Men det gör att jag delvis känner att filmen inte lyfter fram alla viktiga aspekter. Och där ser vi filmens styrka och svaghet. Den lyfter fram viktiga frågor och får oss som ser den att tänka och diskutera. Vad mer ska vi förvänta oss av en dokumentär?

I pressutskicket om filmen står:Dialogpolisen visar att samtal trumfar handbojor varje dag i veckan. Jag är inte helt säker på att det är så men filmens budskap kretsar kring frågan. Och det räcker långt. Det får oss att tänka och prata.

Filmrecension: La Cocina – Aptit På Livet!

by

La Cocina – Aptit På Livet!
Betyg 3
Svensk biopremiär 18 april 2025
Manus och regi Alonso Ruizpalacios
Medverkande Rooney Mara, Raúl Briones

En skildring på dryga två timmar av vad som händer bland kockar och servitörer på The Grill, en välbesökt stor krog med matservering i Manhattan, New York, inspelad i svartvitt.
Många duktiga skådespelare är med men det räcket inte enda fram för mig

På ytan är The Grill en välbesökt krog men bakom kulisserna råder kaos. Där är konflikter mellan de papperslösa och de med tryggt uppehållstillstånd, mellan olika grupper beroende på hudfärg. Det är svårt att riktigt tidsbestämma när handlingen utspelas. Konflikterna skulle kunna utspelas idag men ingen kommunicerar via sociala medier.

För den som älskar tv-serien The Bear är denna av intresse. Helt klart. Det är många som älskar The Bear. La Cocina är inte fullt så stressande att se som The Bear. Det är lika bra att säga det på en gång: Jag har inte lyckats se en enda säsong av Bear – jag blir sönderstressad av dess energi.

I reklamen för filmen står det:
La Cocina är en tragisk och komisk hyllning till de osynliga människorna som håller våra restauranger igång och våra magar fulla, samtidigt som de jagar en kanske ouppnåelig version av den amerikanska drömmen.

Det är för mig en schablon, en fördomsfull skildring av de som arbetar på restauranger. För mig blir filmen snarare en varning för att äta på restaurang än en hyllning till de som arbetar där.

Huvudpersonen är en papperslös kock, Pedro, från Mexico. Han är passionerat kär i Julia, en amerikansk servitris som inte vill binda sig. Julia är gravid och tänker göra abort. Pedro har en våldsamt temperament och kan inte hålla sig från att bråka eller slåss. Han exploderar för vad som helst och tar inget ansvar och är helt utan impulskontroll. Jag kan bli trött på skildringar av sådana karaktärer. Det finns inget stopp för vad de kan åstadkomma eller sätta igång.

Tillvaron på The Grill kompliceras för 800 dollar har försvunnit. Chefen letar efter en tjuv. Alla papperslösa är misstänkta och allra mest misstänkt är Pedro. Skulle han vara tjuven kommer han inte att få permanent uppehållstillstånd. Aborten som Julia ska göra kostar 800 dollar och hon har fått 800 dollar av Pedro. Så saker verkar vara uppenbar. Eller?

Handlingen är absurd av och till och den har en del oväntade vändningar. Den är, som tur är, något lugnare i sitt tempo än The Bear, så också den som liksom jag inte fastnar för The Bear kan ha behållning av La Cocina – Aptit På Livet!

Den är intressant och av och till både rolig och tankeväckande men samtidigt lite för mycket, för överdriven.

Filmrecension: När ljuset bryts – sevärd och vacker men inget mästerverk

by

När ljuset bryts
Betyg 3
Svensk biopremiär 18 april 2025
Regi Rúnar Rúnarsson

En betraktelse om sorg med suggestiv filmtitel och vackert foto men det räcker inte hela vägen. Isländska filmer har ofta imponerande foto som i sig förmedlar tankar, känslor och bär berättelsen. När ljuset bryts står fotografen Sophia Olssons för ett mästerligt porträtt av Reykjavíks alla skiftande nyanser i dis, dimma och gryningsljus.

Handlingen kretsar kring en ung konststudent, Una (spelas av Elín Hall). Vi får se henne på kvällen och natten tillsammans med en ung kurskamrat, Diddis (spelas av Baldur Einarsson). Deras kärlek har ett problem. Diddis är redan tillsammans med en annan tjej, Klara. Han försäkrar Una att nästa dag ska han göra slut med sin flickvän så han och Una kan vara tillsammans öppet.

Nu får Diddis inte chansen att göra slut med Klara. En stor trafikolycka i en tunnel inträffar och han är en av många som dör i olyckan.

Una och övriga i vänkretsen träffas, bland annat på pubar, för att hänga tillsammans, för att minna Diddis och prata om saknaden och sorgen. För Una blir det extra svårt eftersom Klara, Didddis flickvän också är där och hon får allas sympati. Uns blir bara en i vänkretsen och får inte vara i centrum för de sörjande. Visst har hon en barnslig reaktion här när hennes önskan att vara i fokus med sin saknad inte kan uppfyllas. Men en sak är säker: ingen sorg kan jämföras med någon annans. Alla har sin relation och sitt förflutna med den avlidne.

Att få prata och prata och prata ännu mer. Att få prata hur mycket som helst om den saknade och om sorgen är den bästa metoden att ta sig igenom sorg. Att ha vänner och bekanta och familj och släkt där man får prata om den som gått ur tiden är det bästa för att kunna leva vidare med saknaden.

Filmen visar hur gemenskap är ett stort stöd i en sorg. Men samtidigt är dialogerna inte filmens styrka. Det är ganska styltigt emellanåt. Det är svårt att göra mästerverk om sorg. En av de absolut starkaste och mest mästerliga skildring om sorg på film är enligt mig Manchester by the Sea. Dess styrka ligger i att det som skildras bubblar under ytan. När ljuset bryts lyckas inte riktigt få fram det på samma sätt, förutom med fotot, som är enastående. Fotot talar också om mystik, om vad som kan döljas i dimman och under ytan.

Skådespelarna får godkänt och Elín Hall har fått pris för sin roll som Una, även om jag saknar bredd i vad hon gestaltar från sitt inre, men det ansvaret har regissören inte lyckats så bra med. När ljuset bryts är sevärd och vacker men inget mästerverk.

Ledmotivet i När ljuset bryts är ett stycke av Oscarsnominerade (för Sicario och The Theory of Everything) kompositören Jóhann Jóhannsson som gick bort 2018.

När ljuset bryts har fått flera priset, bland annat:
VINNARE – DRAGON AWARD BEST NORDIC FILM – GÖTEBORGS FILMFESTIVAL
VINNARE – BÄSTA FILM – EDDA ISLÄNDSKA AWARDS
SAMT BÄSTA REGISSÖR + KVINNLIG HUVUDROLL + KVINNLIG BIROLL + VISUELLA EFFEKTER