Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Rosemari Södergren

Filmrecension: A Chiara – omskakande om en dotter i en maffiafamilj

by

A Chiara
Betyg 3
Svensk biopremiär 13 maj 2022
Regi Jonas Carpigano
Medverkande Swamy Rotolo, Claudio Rotolo, Carmela Fumo, Grecia Rotolo

En omskakande film om en 15-årig flicka som börjar inse att hennes pappa försörjer familjen genom att vara med i italiensk maffia. Chiara bor i Calabria tillsammans med sina föräldrarClaudio and Carmela och en äldre syster och en yngre syster. På kvällen för hennes storasyster 18-årsdag har de en födelsedagsfest med mycket mat, dans, presenter och skoj. Natten efter fest vänds livet upp och ner för Chiara. Hon hör något under natten och smyger sig ut på gatan och ser hur deras bil sprängs i luften och hennes pappa flyr.

Pappan är försvunnen och Chiara läser i nyheter att polis efterlyst honom då han misstänks vara med i maffian och misstänks för grovt narkotikabrott. Chiara försöker få reda på sanningen med både hennes storasyster och mamma vägrar prata om det. Chiara söker upp manliga släktingar och män som brukar umgås med hennes pappa, men alla vägrar säga något. Hon blir mer och mer desperat. Hon skolkar mycket från skolan och hon blir jobbig för omgivningen och till och med våldsam.

Det är en film som berör mycket och som skildrar livet i en maffiafamilj ur en helt annan synvinkel än den vanliga i filmer och tv-serier om maffian. Chiaras pappa är inte någon höjdare inom maffian utan en av de många som gör grovjobbet. ”Tror du vår boss skulle göra grovjobbet?” förklarar hennes pappa.

Eftersom Chiara skolkar mycket och agerar trotsigt och rebelliskt bestämmer myndigheter att hon ska tas om hand och placeras i en fosterfamilj. Domaren som tar beslutet förklarar att det är vanligt att samhället tar hand om barn från maffia-familjer för att ge barnen en chans till ett annat liv.

Regissören har valt att göra så den upplevs realistiskt, nästan som en dokumentär. Bildsekvenser har skakiga bilder, som filmade med en handkamera, många scener är i halvdunkel. Många av skådespelarna tillhör samma familj och släkt som huvudrollsinnehavaren Swamy Rotolo i rollen som Chiara.

A Chiara ger nya perspektiv på livet i delar av Italien som Calabria där det finns många fattiga grupper. Berättelsen sätter igång många tankar om barns uppväxt i maffia-sammanhang och den känns betydligt mer realistiskt än många av de betydligt våldsammare filmer och tv-serier som brukar behandla ämnet. Utan tvekan är det en omskakande film. Men filmen är ändå lite för lång och med en del hopp i handlingen som går för fort, vilket sätter ned betyget.

Recension av tv-serie: Clark – jag är kluven inför denna serie

by

Clark
Betyg 3
Premiär på Netflix 5 maj 2022
Regi Jonas Åkerlund
Manus Jonas Åkerlund, Fredrik Agetoft och Peter Arrhenius
Serie i sex avsnitt
I rollerna Bill Skarsgård, Sandra Ilar, Malin Levanon, Vilhelm Blomgren, Peter Viitanen, Hanna
Björn, Isabelle Grill, Björn Gustafsson, Robin Nazari and Alicia Agneson, Linus Wahlgren,
Alexander Karim, Christoffer Nordenrot, Daniel Hallberg, Rachel Mohlin, Henrik Lundström,
Arja Saijonmaa, Hans Erik Dyvik Husby, Agnes Lindström, Babben Larsson, Peter Järn, Henrik
Hjelt, Peter Apelgren, Staffan Kihlbom Thor, Rikard Ulvshammar, Freja Beha Erichsen, Amalie
Bruun, Wilson Gonzalez och Kolbjörn Skarsgård.

En serie som jag känner mig kluven inför. Clark Olofsson är bankrånare och en grov brottsling som blivit känd framför allt för sin roll i Norrmalmstorgsdramat där han kanske såg till att gisslan fick behålla livet. Hur skildras en kriminell som begått grova brott och samtidigt blivit något av en kändis som popgangster? Och hur skildras en barndom som kan förklara varför någon blir kriminell? Eller blev för fyrtio år sedan. Idag ser det svenska samhället ut helt annorlunda med förortsgäng i segregerade bostadsområden.

Hur skildras en nu levande person i en tv-serie? Det har sina svårigheter. Om personen är känd för positiva saker finns det en stor fälla att skildringen blir för enögt hyllande. Är personen en känd rockstjärna med drogproblem fastnar berättandet ofta i drogerna. Jag känner mig rätt kluven till denna tv-serie. Clark Olofsson (sedan 1991 under namnet Daniel Demuynck) är född 1947 och är känd som bankrånare, kriminell och den person som gav upphov till begreppet Stockholmssyndromet då han släpptes in till rånaren och gisslan på det ökända Norrmalmstorgsdramat 1973. Rånaren Janne Olsson krävde att Olofsson skulle komma till platsen. Olofsson hämtades och togs till banken, där han tillbringade sex dygn tillsammans med gisslan och Janne Olsson. Clark Olofsson fick personer i gisslan att sympatisera med honom istället för polis och myndigheter.

Men hur skildrar man en kriminell i en tv-serie på ett medmänskligt sätt där han både deltagit i våld och skadat människor men samtidigt är en människa som påverkas av sin uppväxt? Serien bygger på Clark Olofsson självbiografi och regissören Joans Åkerlund har valt att hålla en lätt komisk ton i serien. Jag tror att det är rätt sätt att ta sig an detta projekt. En mer djuplodande psykologisk skildring skulle kräva väldigt mycket av skaparna och skulle förmodligen inte sälja lika bra. Samtidigt finns en risk att göra det för skojigt, för underhållande. Det handlar trots allt om att människor blivit skadade av hans brott och knarket han spridit har tagit död på en hel del. Många drogmissbrukare dör av överdoser i Sverige varje år och det har knarkkungar skuld till.

En viktig del i Clark Olofsson liv som inte finns med i serien är att han tog examen på Journalisthögskolan i Stockholm. Vad betydde den utbildningen för honom? Den informationen saknar jag i serien och jag skulle vilja veta mycket mer om den tiden.

Serien ger en fiktiv bild av en av våra mest kontroversiella personligheter i modern svensk historia. Vissa delar är kul och hur sanna de är, det är inte så viktigt. När Clark Olofsson blev känd var under en tid i Sverige då många ville förbättra vården av de kriminella. Fängelser skulle mer bli vårdanstalter av brottslingar än platser för straff. Attityden att se möjligheter i varje brottsling att bli en god samhällsmedborgare kunde gå till överdrift, enligt Clark Olofsson skildring i sin självbiografi. Den delen skildras träffsäkert.

I rollen som Clark Olofsson som vuxen ser vi Bill Skarsgård och som Clark som barn ser vi en av Bills yngsta bröder, Kolbjörn. Bill Skarsgård är mycket bra i rollen. Vi kan se både hur manipulativ Clark kan vara men emellanåt skymtar också den sårade lilla pojken fram. Bills och Kolbjörns rollprestationer är en av seriens plus.

Bakgrund om regissören (från wikipedia):
Jonas Åkerlund är främst känd för sina musikvideor och han blev internationellt uppmärksammad för Madonnas ”Ray of Light” (1998). Bland de artister och grupper han gjort videor åt finns Candlemass, Blink-182, The Cardigans (My Favourite Game, 1998), Hollywood Undead, Maroon 5, Metallica, Rammstein, The Prodigy, The Rolling Stones, Roxette, Satyricon, The Smashing Pumpkins, Pink, Lady Gaga (Paparazzi, 2009 och Telephone, 2010), U2, Britney Spears (”Hold It Against Me”, 2011) och David Guetta. 2002 släpptes hans första spelfilm, Spun, och 2005 gjorde han en dokumentärfilm om Madonna, I’m Going to Tell You a Secret. I november 2005 ordnades en utställning med Åkerlunds filmproduktion på Dansmuseet i Stockholm.

Filmrecension: Doctor Strange in the Multiverse of Madness – överraskande finurlig

by

Doctor Strange in the Multiverse of Madness
Betyg 4
Svensk och internationell biopremiär 4 maj 2022
Längd Två timmar och sex minuter
Tillåten från elva år

För alla Marvel-fans är denna film självklart ett måste. Men till och med jag föll för denna film. Att den har mycket action är väntat. Det är egentligen filmens minus för min smak. Jag är inte så road av en massa slagsmål och våld. Jag är trött på budskapet att våld löser världens problem, trött på att den goda sidans våld ska hyllas medan den onda sidans våld är förkastlig. Och om den onda sidan dessutom ser ut som orcher i Sagan om ringen då tappar jag intresset totalt. Men denna Marvelrulle överraskar med både finurlighet och överraskningar. Visst det börjar med att några skrämmande bläckfiskliknande demoner jagar en ung flicka på gatan och Doctor Strange hoppar in för att rädda flickan från monstret. Men resten av handlingen är betydligt mer överraskande.

Själv är jag inte alls någon Marvel-nörd eller expert. Superhjältar som engagerar mig är hellre Stålmannen och Batman. I filmerna från Marvels universum är det ofta lite för många superhjältar att hålla ordning på för att engagera mig. Men i denna underhållande film fokuserar handlingen främst på några få och speciellt på Doctor Strange. Och den utmaning han möter är spännande och går att fundera vidare på för alla som har intresse för existentiella frågor. Nej filmen i sig är förstås inte ett inlägg i någon existentiell fråga men den har ändå ett sådant tema. Frågan som tas upp är: Finns det flera universum? Och vad skulle hända om människor kunde ta sig mellan olika universum?

En häxa som lever i vår värld har förlorat sina två barn, två pojkar. Nu vill hon ta sig till ett universum där hon lever tillsammans med sina två pojkar. För att kunna göra det måste hon stjäla förmågan att färdas mellan olika universum av en ung kvinna, America Chavez. Problemet är att häxan då måste döda America. Det finns fler problem. Det finns många farliga krafter som sätts igång då människor färdas mellan olika universum. Filmen sätter igång funderingar och tankar kring både universum och vad vi är beredda att göra för att få tillbaka någon vi förlorat. Ok, det är inte en djup seriös dykning i ämnet metauniversum, men det ger tankar.

Visst blir filmen av och till starkt influerad av tvspelsgrafik. Det är väl naturligt då en stor del av dess målgrupp är generation av tvspelare. Att det syns att det är grafik är nog själva tanken för att målgruppen ska känna sig riktigt hemma.

Vi som inte är tvspelare kan istället njuta av en lång rad duktiga skådespelare med Benedict Cumberbatch i nätet som Doctor Strange. Elizabeth Olsen har rollen som Wanda Maximoff som visar sig vara häxan, Scarlet Witch. Benedict Wong gör åter rollen som Wong. Och en skådespelare som gör internationell långfilmsdebut nu är unga Xochitl Gomez som är född 2006. Hon är sedan tidigare förmodligen mest känd som Dawn Schafer från Netflix-serien The Babysitter’s Club. Nu spelar hon America Chavez, en ung kvinna som har förmågan att flytta sig mellan universum. Hon får väl godtjänt för sin debut och vi lär utan tvekan få se henne i fler sammanhang.

Teaterkritik: Den omättliga vägen – färgsprakande berättelse i flera dimensioner

by

Foto Banfa Jawla

Den omättliga vägen
Bygger på två romaner av Ben Okri som dramatiserats av Oladipo Agboluaje
Översättning Nancy Ofori
Regi Josette Bushell-Mingo
Scenografi Lotta Nilsson
Kostym Kalere a Payton
Mask och peruk Ellen Elias/Elin Gradin/Linda Hyllengren
Musik/video Lamin Daniel Jadama
Ljus Jesper Larsson
Koreografi Aurelia Day
Medverkande John Alexander Eriksson, Astrid Assefa, Mike Gamble, Binyam Haile, Christopher Lehmann, Fernando Lucumí Carabalí, Stephen Lwanga, Kayo Shekoni, Helmon Solomon, Joel Valois.
Urpremiär på Dramaten 29 april 2022

En färgsprakande berättelse i flera dimensioner, en annorlunda föreställning där magiskt tänkande möter reell krass verklighet. Drömmar och närvaron av en annan existens än den vi kan se med våra sinnen möter en verklig kamp för bättre villkor för fattiga människor. En föreställning som växer ju mer jag tänker på den. En föreställning jag vill uppleva en gång till.

I den omättliga vägen mötet vi andebarnet Azaro, som brukar låta sig födas för att snabbt kunna lämna livet och återvända till den andliga dimension. Men den här gången bryter han överenskommelse med den andliga sfären för han vill stanna kvar i det jordiska, han står inte ut med att se sin jordiska moders sorg om han dör. Aazors beslut att stanna kvar i livet tas inte emot positivt av hans vänner i andevärlden. De har väntat på hans återkomst och förberett en fest för honom. Det jordiska livet blir en utmaning för Azaro där han lever i ghettot med sina utfattiga föräldrar, med en pappa som misshandlar honom och som dricker för mycket alkohol och slösar upp deras pengar medan mamman förtycks och måste kämpa för att hålla ihop familjen.

Livet har många utmaningar och det västafrikanska samhället skildras med politik, klyftor mellan rika och fattiga, kamp för bättre liv och goda intentioner som möter korruption. Hopp och förtvivlan i en blandning som kännetecknas alla mänskliga samhällen.

Ett extra stort plus för  kostymerna i denna uppsättning. Kostymerna är imponerande. Det ligger mycket arbete bakom denna kaskad av dräkter. Kalere A Payton som skapat kostymerna har hämtat mycket av materialet från butiker i Storbritannien som har nära och etiska kontakter med konstnärer och tygfabriker i Västafrika.

För den som är van vid europeisk dramatik kan föreställningen först upplevas som stillastående dramatik, en berättelse som mer är en beskrivning av världens tillstånd än att den skildrar någon utveckling. Dels är föreställningen en berättelse om Afrika och dessa många färger, om Afrikas rikedom och överklass, om dess tragedi, om fattiga, förtrycka och deras motståndskraft, om dess skönhet, om dess generositet, om dess visdom och om dess brister, men samtidigt en berättelse om mänskligheten överallt i hela världen.

Även om jag först upplevde föreställningen som stillastående insåg jag efteråt att den är fylld av rörelse men som framförs på ett annat sätt än traditionell västerländsk dramatik. Ben Okri som skrivit romanerna som föreställningen bygger på har skrivit på ett sätt som bryter det dominerande västerländska berättandet som fokuserar på de två dimensionerna tid och rum. Ben Okri för in ytterligare en dimension av något annat som också genomsyrar våra liv. I en intervju i Karavan säger han:
– Jag tror att vi lever våra liv mellan det synliga och det osynliga, mellan det upplevda och det vi bara anar. Och att säga att vi bara lever i den så kallade verkliga världen, det är att stänga ute dej här dimensionen av dröm, osäkerhet, flytande rörelse och mystik som genomsyrar våra liv.

Premiärpubliken var begeistrad och gav kraftiga stående ovationer.

Fakta om författaren och dramaturgen:
Ben Okri är en flerfaldigt prisbelönad författare född i Nigeria, i dag verksam i London. Okri slog igenom stort med The Famished Road (Den omättliga vägen), den första boken i trilogin om pojken Azaro, som belönades med The Booker Prize 1991. I trilogin ingår också Songs of Enchantment (1993) och Infinite Riches (1998). Oladipo Agboluajes dramatisering bygger på trilogins två första delar.

Oladipo Agboluaje har studerat teater vid University of Benin i Nigeria och doktorerat på en avhandling om väst- och sydafrikanskt drama på Open University med bas i Storbritannien. Han har bland annat skrivit pjäserna The Estate, New Nigerians and Here’s What She Said to Me. 2018-19 var han “writer in residence” på National Theatre i London.

Uppsättningen är en samproduktion mellan The National Black Theatre of Sweden och Dramaten och en fortsättning på samarbetet som påbörjades med Door of No Return – en kväll till minne av avskaffandet av den svenska transatlantiska slavhandeln och Bergets topp av Katori Hall, 2021. Josette Bushell-Mingo OBE, som står för regin, är förutom prisbelönt regissör, även skådespelare, sångerska och sedan 2021 VD och rektor för The Royal Central School of Speech and Drama i London, den första svarta kvinnan på den posten någonsin.

Bokrecension: Virusvarning Om högrisklabb, fladdermöss och bioterrorism – en bok varenda journalist bör läsa

by

Virusvarning Om högrisklabb, fladdermöss och bioterrorism
Författare: Henrik Enbart och Gunilla von Hall
Format: Inbunden
Boktyp: Reportage, journalistik och samlade krönikor
Förlag Bookmark
Utgivningsdatum: 20220406
ISBN: 978-91-89393-44-8
ISBN ebok: 978-91-89393-45-5
ISBN Ljudbok: 978-91-89393-99-8

Hur startade covid-19-pandemin? Det är långt ifrån utredd eller fastslaget. Att det kan startat på grund av ett misstag från ett viruslabb i kinesiska Wuhan är inte omöjligt. Den så kallade undersökningen som skulle ”bevisa” att så inte var fallet är underskriven av forskare som har stor ekonomisk vinning av att tysta ned risken med viruslaboratorium och virusforskning. Det är ett av de ämnen som dessa oerhört kunniga och insatta vetenskapsjournalister tar upp i denna faktabaserade undersökande bok.

Boken är välskriven, utstrålar gedigen kunnighet och de två författarna ger underlag till att förstå virus och pandemier. De visar på flera möjliga orsaker och är vederhäftiga hog att inte slå fast vad som är orsaken, eftersom ingen kunnat belägga och bevisa vad som satte igång denna pandemi.

Det är förstås illa att världen inte får veta hur pandemin startade. Men ännu viktigare är att åtgärder tas internationellt och nationellt i alla länder för att förhindra fler för mänskligheten hotande pandemier. För det är uppenbart att det finns flera stora riskfaktorer. Detta tar författarna upp mycket tydligt och väl.

De två författarna är kunniga och skriver mycket tydligt. Henrik Enbart är en flerfaldigt prisbelönta vetenskapsjournalist och har tidigare gett ut flera böcker, bland annat serien Happy Food tillsammans ned Niklas Ekstedt. Gunilla von Hall är utrikeskorrespondent för Svenska Dagbladet med bas i Geneve och har sedan utbrotten av pandemin rapporterat bland annat från WHO och andra internationella hälsoorganisationer.

Wuhans virogiska institut är världens centrum för forskning om coronavirus. Mer än 16.000 prover av virus från fladdermöss finns där. Men de fladdermöss vars virus har mest likheter med covid-19-pandemins virus finns i närområdet till Wuhan utan måste kommit från laboratoriet. Det är näst intill omöjligt att det kommit via djurmarknaden i området, som kinesiska myndigheter vill hävda.

Att hitta ett ärligt svar på vad som orsakade pandemin skulle självklart vara till nytta för framtiden. Men lika viktigt är att förstå de andra stora risken för kommande pandemier som finns, som tas upp i boken. Författarna skriver:
Ju djupare vi trängen in i dessa frågor desto tydligare har det blivit att det inte finns bara ett svar. Nya pandemier kommer utan tvekan att uppstå och det kan ske på flera olika sätt. I samtliga fall verkar riskerna ha ökat.

Hoten som tas upp i boken beror ofta på att människan tränger allt djupare in i naturen. Vild natur exploateras för att få mark att odla och bygga bostäder och därmed kommer människor i kontakt med nya okända virus.

Livsmedelsindustrin är också ett stort hot med en intensiv uppfödning av djur som behandlas inte som levande varelser utan som växter. Dessa kycklingfabriker (och ko, gris och lamm också) utgör ett utmärkt miljö för virus att utvecklas och ta steget till människor.

Också biologisk forskning kan leda till katastrofala virusutbrott. Hur hög säkerheten än är på viruslaboratorier runt om i världen händer olyckor och misstag på grund av den mänskliga faktorn. I vissa biologiska laboratorier manipuleras dessutom virus för att forskarna vill de hur de utvecklas och hur de kan bli mer smittsamma och farligare. Forskningen görs förhoppningsvis för att kunna hitta motmedel, men risken för misstag finns alltid.

De pekar också på ett skäl till varför redaktioner världen över inte … många journalister har inte vetenskaplig bakgrund nog för att kunna förstå och vetenskapsjournalister har en tendens att vara mindre kritiska till sin ”överhet”. Vetenskapsjournalisterna är gärna fyllda av beundran för vetenskapsmännen och forskarna och ifrågasätter inte deras motiv. Forskare och vetenskapsmän är givetvis också fyllda av hänsyn till ekonomiska frågor och att kunna få tillgång till resurser för att kunna forska. Kanske vill forskare/vetenskapsmän dessutom tona ned de eventuella farliga risker som finns med deras forskning.

Denna bok är mer än viktig att läsa. När denna recension skrivs tycks åtminstone svenska redaktioner helt glömt bort att det nyligen varit en pandemi. Varenda journalist borde läsa denna bok. Ja egentligen varenda medborgare i världen borde känna till detta så vi gemensamt kan ta beslut världen över som gör att risken minskar för en ny världsomfattande pandemi. Nästa gång kanske blir den ännu farligare? Vem vet?

Från beskrivning av boken:
I Virusvarning synliggör journalisterna Henrik Ennart och Gunilla von Hall den okända världen av biologiska högrisklabb och granskar hur människans intrång i naturen kan orsaka framtida pandemier. Längs vägen får vi möta allt från hästskofladdermöss och bristfälliga skyddsrutiner till en nedsläckt databas och ett ödesdigert politiskt maktspel. Med frågan om virusets ursprung i centrum följer vi covid-19:s framfart och ser hur den mänskliga faktorn, mörkläggning och geopolitisk kamp kan få förödande konsekvenser.