Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Rosemari Södergren

Filmrecension: Wallace & Gromit – Hämden har vingar – äntligen en ny långfilm om detta underbara par

by

Wallace & Gromit – Hämden har vingar
Betyg 4
Global premiär på Netflix 3 januari 2025
Regi Nick Park and Merlin Crossingham
Originaltitel: Wallace & Gromit: Vengeance Most Fowl

Underbara Wallace och Gromit är tillbaka. Det var ett par år sedan en långfilm med Wallace och Gromit kom, Varkaninens förbannelse som gick upp på bio 20025.

Den här gången för lergubben och den ständige uppfinnaren Wallace och hans kloka hund Gromit möta utmaningen av AI. Är AI, artificiell intelligens som byggs in i robotar, hjälpredor som gör livet lättare eller kan de bli våra fiender när en ondsint programmering tar över?

En riktig familjefilm, precis som en sådan ska vara: underhållande, spännande, engagerande för barnen och samtidigt ger den en del att tänka på för den vuxne. Denna nya långfilm med Wallace och Gromit är helt underbar: äventyrlig, komisk, varm, välgjord, rafflande.

Wallace bor, tillsammans med sin hund Gromit, på 62 West Wallaby Street som ligger i en del av Wigan i Lancashire. Att Wallace tycker om att uppfinna, det vet alla som sett någon av kortfilmerna eller långfilmen. Han har uppfunnit en metod åt sig själv som tar honom ur sängen på morgon, placerar honom i ett skönt bad och sedan för honom vidare till frukostbordet där brödskivorna serveras nyrustade med marmelad. Allt sköts genom att Gromit får trycka på en knapp eller två.

Gromit däremot är lite trött på all teknik och söker sig gärna ut i trädgården för att få en fridfull stund där han kan sitta ned och njuta av grönskan och i lugn och klippa gräs eller ansa en häck eller bara njuta av blommorna. Wallace förstår inte att för Gromit är det helt underbart att få sitta där och göra saker i den takt han själv vill. Gromit har inget behov av att åstadkomma något stort arbete i trädgården. Det förstår Wallace inte alls utan skapar en tomte-robot åt Gromit. Roboten Norbot ser ut som en liten tomte och sätter igång och klipper häck och gräsmatta och jobbar i full fart i trädgården. Stackars Gromit förlorar sin enda lugna vrå.

Samtidigt sitter stortjuven Fjädern, Feathers McGraw, inlåst i fängelse på livstid för stöld en av blå jättediamant. Feathers McGraw är minst lika smart och påhittig som Wallace och i fängelser smider han planer för att försöka fly.

På polisstationen i Wigan i Lancashire planerar polischefen Mackintosh sin pension. Han är stolt över att tillsammans med Wallace kunnat gripa tjuven Feathers McGraw som stal en blå diamanten. Diamanten har polischefen tryggt inlåst i en liten skattkista, berättar han för den unga nya polisen, PC Mukherjee som verkar vara smartare än polischefen och smart nog att inte visa honom det. Ett sista uppdrag ska polischefen utföra innan han äntligen ska njuta av sin pension. Den blå diamanten ska visas på en utställning och han, polischefen, ska föra den dit och visa upp den.

Att allt inte blir som polischefen eller Wallace tänkt sig, det är inte svårt att lista ut. Och frågan är hur smart det är att använda sig av AI-robotar. Ja det blir både spännande och roligt och tankeväckande, precis som en bra familjefilm ska vara.

Filmerna om Wallace & Gromit har nått ut stort och fått en hel del priser. Den första kortfilmen, A Grand Day Out , nominerades till Oscar för bästa animerade kortfilm 1991. Kortfilmerna The Wrong Trousers och A Close Shave följde. Fullängdsfilmen The Curse of the Were-Rabbit släpptes 2005. De tre sistnämnda fick varsin Oscar.

Wikipedia berättar om tekniken Wallace & Gromit-filmerna är skapade med:
Wallace & Gromit – filmerna är inspelade med stop motion-animationsteknik. Efter detaljerad storyboarding, uppsättning och modellering av plasticine , spelas filmerna in en bildruta i taget och flyttar karaktärernas modeller något för att ge intrycket av rörelse i den slutliga filmen. Som är vanligt med andra animationstekniker, kan stop motion-animeringen i Wallace & Gromit duplicera bildrutor om det är lite rörelse, och i actionscener används ibland flera exponeringar per bildruta för att producera en falsk rörelseoskärpa . Eftersom en sekund film utgör 24 separata bildrutor, tar även en kort halvtimmesfilm som A Close Shave mycket tid att animera. Allmänna citat om animeringshastigheten för en Wallace & Gromit -film visar att inspelningshastigheten vanligtvis ligger på cirka 30 bilder per dag per animatör.

Filmrecension: Elevation – fascinerande och imponerande överlevnadsthriller

by

Elevation
Betyg 4
Svensk biopremiär 25 december 2024
Regi George Nolfi
Medverkande Anthony Mackie, Morena Baccarin och Maddie Hasson

Det är en slags science fiction, en överlevnadsthriller, om en tid då människor måste fly undan en stor katastrof. Det är fascinerande och det är imponerande vilken spänning som går att bygga upp med enkla medel. Skickligt av regissör och hela teamet.

En dag dök en slags monster upp på jorden som attackerade och dödade människor. Mer än nittio procent av mänskligheten dödades snabbt. Will Bridger och hans son Hunter tillhör de få överlevande. De lever i en liten by högt upp på ett berg tillsammans med andra överlevande. Monstren kan inte överleva på så hög höjd, det är anledningen till att överlevande världen över bosatt sig högt upp.

Livet där uppe på höjden är svårt för både Will och sonen Hunter och övriga i byn. De brottas alla med sorg och saknad av familj och vänner som de förlorat på grund av monstren och samtidigt måste de leva i skräck för monstren.

Hunter har en sjukdom som gör att han behöver en slags maskin när han sover. Maskinen behöver batterier som är på väg att ta slut. Will måste ta sig ned förbi höghöjds-linjen och riskera att möta monstren för att ta sig till ett sjukhus eller något annat ställe som kan ha dessa batterier. Två av byborna, Katie och Nina, vägrar låta honom ge sig av ensam. Nina är före detta forskare och hon är helt genomsyrad av att hitta monstrens svaga punkt. Det måste finnas något sätt att ta död på dem, menar hon. Fast världens stora militärstyrkor har inte lyckats.

Will, Nina och Katie har var och en sina dolda skäl för varför de ger sig ner i det farliga området. Deras diskussioner och konflikter är som skriven för teater, men det fungerar suveränt faktiskt. Vi börjar ana deras dolda motiv och vad de upplevt.

Av någon outgrundlig anledning dödar monstren endast människor. Djur bryr de sig inte om. När Will måste ge sig av ner under höjdgränsen ser de stora flockar av hästar, till exempel, som monstren inte alls attackerar.

En stor del av filmen är inspelad antingen i en mörk tunnel eller på höjden, i den lilla byn på berget. Monstren dyker upp men är ändå inte så resurskrävande att skapa. Filmproduktionen har inte behövt använda extremt dyra Det är enastående hur spänningen ändå kan byggas upp, trots att filmen inte krävde en stor Hollywoodbudget.

Filmen är spännande och kryper under huden, det känns som att jag är med där på vandringen ner förbi den farliga linjen. Elevation är ett unikt bevis på hur spänning kan byggas upp utan stora resurser.

Recension av tv-serie: Dokument inifrån: Det svenska styckmordet – klär av och avslöjar bristerna i ett svenskt rättssystem

by

Dokument inifrån: Det svenska styckmordet
Betyg 5
Premiär på SVT avsnitt för avsnitt ett den 27 november 2024
Producenter Dan Josefsson och Johannes Hallbom

Denna serie, med fyra avsnitt, är skrämmande, tydlig och jag blir nästan mörkrädd när jag ser hur svenska massmediers journalister sprang i flock som under värsta häxprocesserna och hur åklagaren Anders Helin tillsammans med sin grupp polis gjorde ett nonchalant slarvigt och fördomsfullt arbete. Journalister Dan Josefsson och Johannes Hallbom har här genom gediget arbete med skärpa visat på en tragisk och fruktansvärt rättsröta. Det är otäckt att se masshysterin i Sverige som gjorde att väldigt få besinnade sig.

Jättesvårt att betygsätta en tv-serie som inte är ett drama utan en dokumentär som dessutom är granskande och avslöjande. Flera tankar etsar sig fast inom mig när jag nu sett de fyra avsnitten. Jag är full av beundran för det noggranna arbete som Dan Josefsson och Johannes Hallbom lagt ner. Jag blir sorgsen över att se hur svenska journalister, åklagaren och många poliser och allmänheten tycks ha drabbats av masshypnos som förklarar hur häxprocesserna en gång i tiden kunde samla människor och skrika och skräna och jubla när kvinnor brändes. Ibland har jag i nyhetssändningar stora folkmassor i Iran springa och vråla och tjuta för att de fått falsk information av sina myndigheter om något i västvärlden som de anser ha förolämpat deras religion. Det är obehagligt att se hur grupptryck kan påverka en stor folkassa. Denna granskning av polis och massmedier är ett svenskt tydligt och högst vidrigt exempel på hur masshypnos kan förekomma på samma sätt i Sverige. jag blir ledsen och sorgen och arg och beklämd över hur detta kunde ske.

Det är ganska uppenbart att polis och åklagare satte sin energi och kraft på att leta mördaren på fel ställe. Det kan ju till och med vara så att Catrine da Costa dog av en överdos. Att hon sedan styckades var förstås ett brott och hemskt.

Jovan Rajs konstiga beteende är chockerande. När Socialstyrelsens medicinska råd bestämt säger att hans andra bedömning, där han hävdar att en expert på obduktion, gjort styckningen säger Jovan Rajs att de är avundsjuka på hans framgång. Hjälp! Hög utbildning och utnämning till professor säger ingenting om en människas visdom. Ironiskt är ju att han först gjorde bedömningen att styckningen inte var gjord av någon expert. När hans lärjunge och unge hjälpreda vid obduktionen blev misstänkt ändrade Jovan Rajs sitt uttalande. Hur kunde detta få pågå alls?

Hur kunde chefsåklagaren Anders Helin bedriva sitt ämbete så ytligt och slarvigt? Någon borde granska alla fall som åklagaren Anders Helin varit inblandad i. Det går inte att komma ifrån att det jobb han gjorde i samband med styckmordet är bedrövligt hafsigt och slafsigt.

En sak är säker: Nu måste allmänläkaren och obducenten få upprättelse. Deras liv är visserligen förstörda men de lever fortfarande.


Dan J och JH ska ha mycket beröm för sin

Svenska massmedier och journalister bör skämmas det är faran med att ingen får sticka ut
alla måste springa i samma spår och skrika hysteriskt

frågan är vad som vi inte ser idag att vi

preskriberades 2009 Catrine fick inte den mordutredning hon hade rätt till

Med de båda läkarna häktade så närmade sig det som skulle bli en av Sveriges mest omtalade rättegångar någonsin. När det ena sensationella vittnet efter det andra dök upp framstod det i media som att skuldfrågan var klar. Men åklagaren hade dålig koll på sin egen utredning och det fanns dokument som berättade en helt annan historia om fallet Catrine da Costa. En dokumentärserie av Dan Josefsson och Johannes Hallbom. Del 4 av 4: Rättvisa.

Om producenterna:
Dan Josefsson har producerat dokumentärer som Fallet Kevin och Kvinnan bakom Thomas Quick. Han har tre gånger tilldelats både Stora journalistpriset och Guldspaden, vilket gör honom till en av Sveriges med prisbelönta journalister.

Johannes Hallbom har bland annat producerat Stalker, Fallet Carlos och De utvalda barnen. Han har ingått i teamen bakom dokumentärer som Fallet Kevin och Experimenten och han har tilldelats Stora journalistpriset, Guldspaden och TV-priset Kristallen.

Här skrev jag lite om mina tankar efter att jag sett två avsnitt av serien.
Då skrev jag bland annat:
Det som slår mig allra starkast när jag ser serien är hur förstört Catrine da Costas liv var på grund av heroin. Det berör allra djupast. Hon var enligt vad serien tar upp heroinmissbrukare och kunde inte sluta med heroin fast att det gjorde att hon blev prostituerad för att få råd med drogerna och hon förlorat vårdnaden om båda sina barn. Jag hatar var droger gör med människor, hur många liv som blir förstörda. Vad jag efterlyser är svar på om Catrine da Dosta var mördad eller dog i en överdos? Det betyder inte att bortförklara det svåra brotten. Hur hon än dog så har någon styckat henne, vilket är fruktansvärt att göra gentemot någon och gentemot den dödes anhöriga.

Jag minns inte att det togs upp särskilt tydligt under den tid då hysterin och jakten på obducenten och allmänläkaren härjade som värst. Catrine da Costa som människa försvann totalt i journalisternas bevakning.

Bokrecension: Fred Åkerström. Biografin av Lars Nylin – en fantastisk julklapp

by

Fred Åkerström. Biografin
Författare Lars Nylin
Utgivningsdatum 2024-10-14
Förlag Carlsson
ISBN 9789189826427

Om jag skulle sätta betyg på böcker skulle den få allra högsta betyg. Det är en biografi fylld av värme, ärlighet och mycket väl berättat, med flyt och berättarglädje. Som jag tycker en biografi om just Fred Åkerström ska vara.

Svensk musik och kulturvärld har välsignats med flera fantastiska visdiktare varav Fred Åkerström tillhör de bästa.

Boken är vacker, men många fina bilder. Den innehåller personregister, källförteckning och diskografi. Om du fortfarande har julklappar kvar att köpa: ge bort en sådan här bok. Vem som helst blir överlycklig, speciellt musik- och vis-intresserade. Om du läser detta efter jul kanske det finns någon födelsedag att överlämna en bok som denna till gåva. Eller varför inte ge dig en fin gåva?

Jag tänker inte skriva mer om vad som står i boken, för den är värd att läsas och inte sammanfattas av mig. Sammanfattningen från bokförlaget säger tillräckligt mycket:

Fred Åkerström (19371985) var en centralgestalt när svensk visa fick en renässans i början av 1960- talet med namn som Sven-Bertil Taube och Olle Adolphson. Med inspiration från dessa blev Fred Åkerström en banérförare för en hel generation i decennier framåt, det var bland annat han som upptäckte och hjälpte fram Cornelis Vreeswijk. Åkerström blev den stora stjärnan vid visvågens samlingsplats Visfestivalen i Västervik. Från slutet av 1960-talet klev han fram som den ledande tolkaren av Carl Michael Bellman. 1972 översatte han Jag ger dig min morgon och skapade därmed en sång som numera anses som enhörnsten i svensk visa och har spelats mer än 20 miljoner gånger på Spotify.

Han var och förblir mästersångaren från Vasastan i Stockholm. Ändå har Åkerström i dag hamnat i skymundan. Kanske beror det på att han främst tolkade andras visor. Han var en mångbottnad karaktär, både högljudd och komplicerad. I denna rika biografi porträtteras Åkerström i helfigur både som artist, privatperson, äkta make och politiskt engagerad. Det är en skildring av en sammansatt och begåvad människa.

Om författaren:
Lars Nylin är från 1980-talet och framåt en av de flitigaste skildrarna av svensk populärmusik som skribent i tidningar som Schlager, Nöjesguiden, Pop, Slitz och Sonic. Men även i böcker och som producent hos Sveriges Radio och SVT, respektive som involverad i Swedish Music Hall of Fame och Svenskt Rockarkiv. Han har även i omgångar arbetat på olika skivbolag. Sedan 2008 är Nylin redaktör på den branschbevakande sajten Musikindustrin. Som författare har Nylin (född 1958) gett ut ett 20-tal titlar med betoning på musik, populärkultur och sport.

Jag avslutar med ett videoklipp av en av de vackraste visor som någonsin skrivits på svenska.

Filmrecension: Juror #2 – vrider och vänder på frågor om rättvisa och sanning

by

Juror #2
Betyg 3
Premiär på streamingtjänster 13 december 2024
Regi Clint Eastwood

En rättegångsfilm som sätter igång funderingar och undersöker och vrider på vad som är viktigast: rättvisa eller sanning – och ställer frågan om rättvisan obönhörligt hör samman med sanning? Delvis påminner filmen och böcker med liknande teman i John Grishams böcker. Fast hos Grisham är det ofta lite tydligare vad som är rätt och vad som är fel och vem som står på rätt sida.

Justin Kemp (spelas av Nicholas Hoult) blir kallad till att sitta i juryn för en mordrättegång. Han försöker slippa vara med i juryn eftersom han och hans flickvän väntar barn. Flickvännens graviditet räknas som en riskgraviditet eftersom de tidigare haft tvillingar som dog strax före födseln. Domaren menar att han ändå kan vara med i juryn eftersom det är en uppgift som sker dagtid, om han skulle arbetat skulle han ändå varit hemifrån dagtid. När rättegången inser Justin det förfärliga att kvinnan som enligt åklagaren mördats kan ha dödats av honom, av misstag i en olycka då han körde bil i hällande regn och mörker och inte såg kvinnan som halkade framför bilen. Nu ska Justin alltså vara med och bestämma om kvinnans pojkvän är mördare. Vad ska Justin göra? Ska han övertala juryn att frikänna pojkvännen som på många sätt verkar vara skyldig. Om pojkvännen frikänns vad händer då? Kommer polis och åklagare att utreda mer och upptäcka att det var en bilolycka? Vill Justin sitta i fängelse när hans kommande barn växer upp?

Det kan tyckas vara enkelt att bara säga sanningen. Men ska Justin låta hela sitt liv gå i kras för något som han inte gjorde med vilje? Är en man, som den mördade kvinnans pojkvän, oskyldig när han ofta var våldsam mot sin flickvän och lät henne gå ensam i högklackade skor längs en mörk landsväg i hällande regn där det var halt och stor risk att hon skulle halka? ? Om denna man dessutom är med i ett kriminell gäng som säljer droger, som ju orsakar död i överdoser ibland och han har en hel del våldsamt i sitt förflutna – är han då oskyldig? Han har begått en hel del brott som han sluppit undan straff för.

Filmen fokuserar på Justins kamp med sitt samvete. Jag gillar rättegångsfilmer och advokatberättelser men denna greppade inte helt tag i mig som sådana filmer brukar göra.
den är absolut intressant och vrider och vänder på frågor. Huvudrollsinnehavaren Nicholas Hoult gör en Justin Kemp som är lite svår att riktigt läsa av. Han har väldigt ofta samma uttryck i alla scener. Det kan vara regissören som bestämt att det ska vara så. Nicholas Hoult är aktuell i en stor roll i Nosferatu som har premiär på svensk bio i början av januari 2025. Då får vi förhoppningsvis se honom agera med fler uttryck.

För manus står Jonathan A. Abrams och för regi står Clint Eastwood. Filmikonen Clint Eastwood har stått för regi för flera starka filmer och har vunnit flera Oscarsstatyetter, bland annat tillsammans med Albert S. Ruddy och Tom Rosenberg för bästa film 2005 för Million Dollar Baby. Någon Oscarsvinst tror jag inte blir aktuellt för denna film, men den är intressant och spännande trots att det inte är någon action. Ett välgjort funderande kring temat rättvisa och sanning.