Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Rosemari Södergren

Teaterkritik: Juloratoriet – berörande om sorg och illusioner men förvånansvärt lite musik

by


Foto: Sören Vilks

Juloratoriet
Av Göran Tunström
Dramatisering Armin Kerber
Regi Linus Tunström
Scenografi Thilo Reuther
Kostym Matilda Hyttsten
Peruk och mask Nathalie Pujol, Ann-Charlotte Reinhold
Ljus Linus Fellbom
Musik Bert Wrede
Drmaturt Armin Kerber, Jacob Hirdwall
Medverkade David Book, Erik Ehn, Johan Holmberg, Elin Klinga, Elisabeth Meyer, Jennifer Amaka Pettersson, Shanti Roney, Alexander de Sousa, César Sarachu, Sixten Josefsson och Fredrik Nilsson
Inspelad röst av Göran Tunström läser Juloratoriet i en inspelning för Sveriges Radio 1984 Ytterligare citat skapade av Linus Tunström
Premiär på Dramaten, Stora scenen den 22 mars 2025

En storslagen teaterföreställning med en mängd skådespelare och roller och en scenografi som ändras efter de olika scenernas behov och utnyttjar en stor scens många möjligheter. Denna nya uppsättning av Juloratoriet i regi av Linus Tunström utnyttjar till fullo att den sätts upp på en stor nationalscen. Berättelsen bygger på Göran Tunströms prisade roman Juloratoriet och handlar om sorg och om att hitta ljus och hitta någon väg att fortsätta leva men den skildrar också den som inte klarar att leva med sorgen. En berörande berättelse om fäder och sönder och om illusioner vi behöver och illusioner vi inte behöver.


Stark föreställning många duktiga skådespelare. Jag är imponerad av hur Johan Holmberg kunde byta kostym och snabbt ta på sig en ny roll. Han gestaltade sex olika karaktärer. Skickligt. Jag är tacksam att regissör med team valt att låta många karaktärer vara med gestaltade av skådespelare och inte som videoprojektioner som börjar bli ett allt vanligare grepp.

Jag tycker mycket Alexander de Sousas karaktär av Splendid var jordnära gestalt gav både humor, ljus och värme åt vännen Sidner och åt föreställningen. En vacker symbol av hur en enkel, ärlig och öppen människa som inte gör så stor affär av sig själv och som helt enkelt är lojal och accepterande kan förändra mycket för den som har ångest.

Två viktiga delar av föreställningen är den underbara scenografin som utnyttjar den stora scenens många möjligheter och de omfattande olika kostymerna. Imponerade. Jag hade dock väntat mig mer musik. I såväl både bok och film är musiken betydligt mer bärande. Musiken är ett språk som förmedlar känslor och insikter på flera nivåer som inte riktigt utnyttjades som jag hade förväntat mig. Musiken hade jag väntat mig skulle vara väldig och tala om det stora som Bachs Juloratorium vill förmedla. Det saknar jag och det är nog därför föreställningen haltar lite.

Filmen Juloratoriet i regi av Kjell-Åke Andersson kom 1996 och har en rollista med flera yngre versioner av svenska skådespelare som Tomas von Brömssen, Jonas Karlsson, Lena Endre, Peter Haber, Johan Widerberg, Tomas von Brömssen Krister Henriksson och också flera av de som nu gått ur tiden som Per Oscarsson, Viveka Seldahl, Sif Ruud – Selma Lagerlöf, Ingvar Hirdwall och Hans Mosesson.

Det har sina sidor att göra teater av litteratur eller film. När det gäller att föra över en roman till scenkonst finns alltid en risk att det blir för mycket litteratur av föreställning. Ibland tycker jag att denna uppsättning blev lite för litterär. Däremot fungerade det utmärkt med David Book som författaren som berättarröst. David Book är så naturlig på scen.

Jag tänker inte jämföra föreställningen med vare sig boken eller filmen. Varje bok, varje film, varje uppsättning och föreställning måste alltid stå för sig och kunna bedömas för sig. Givetvis går det inte att låta bli för den som läst boken och/eller sett filmen eller sett den tidigare uppsättningen av Juloratoriet att ändå göra jämförelser.

Linus Tunström satte upp sin fars roman Juloratoriet som drama på Orionteatern 1996. Nu, trettio år senare, återvänder han till denna släkthistoria i en ny bearbetning.
Linus Tunström kommenterar detta på Dramatens hemsida:
– Jag är nyfiken på vad denna rika familjeberättelse kan locka fram ur mig nu, själv pappa, i en annan tid, i ett helt annat sammanhang.

Fakta om romanen och oratoriet:
Juloratoriet anses vara ett av författaren Göran Tunströms viktigaste verk. Den belönades bland annat med Nordiska Rådets litteraturpris 1984 och filmatiserades 1996.

Juloratoriet (Weihnachtsoratorium BWV 248) är ett oratorium av Johann Sebastian Bach skrivet för sångsolister (SATB), blandad kör och orkester. Oratoriet är uppdelat i sex kantater ämnade att sjungas på de tre första dagarna i jul, nyårsdagen, söndagen efter nyår och trettondedagen.

Teaterkritik: Gertrude Stein, Gertrude Stein, Gertrude Stein – scenmagi på Dramaten

by


Foto: Sören Vilks

Gertrude Stein, Gertrude Stein, Gertrude Stein
Av Marty Martin
Översättning Lotta Olsson
Regi Carl Johan Karlson
Scenografi Ernst Billgren
Kostymdesighner Camilla Thulin
Mask Sofia Ranow Boix-Vives
Dramaturg Anna Kölén
Ljusdesign Patrik Angestav
Premiär på Dramatens stora scen 18 mars 2025

Scenmagi, scenmagi, scenmagi – siffran tre är magisk i Gertrude Stein, Gertrude Stein, Gertrude Stein på Dramaten. Denna uppsättning är ett ”måste ses” för alla konstintresserade, för alla litteraturintresserade och för den delen alla som har intresse av kultur och språk och hur vi kan kommunicera med vårt inre. Med Johan Rabaeus som Gertrude Stein i denna två timmars monolog rinner tiden undan. Jag satt som naglad med fullt fokus på scenen. Johan Rabaeus visar än en gång vilken enastående skådespelare han är. Trots att han är den ende människan på scen får han liv i allt han talar om och jag ser framför mig de olika karaktärerna han pratar om eller pratar med.

Gertrude Stein sitter i sin lägenhet i Paris och hon vet att hon borde börja packa eftersom flyttlasset ska gå i morgon. Hon och hennes livspartner Alice B Toklas har blivit uppsagda för att husägaren vill ge lägenheten till sin son. Men hur det än är börjar Gertrude Stein istället tänka tillbaka på sin livet och hur hon, en amerikansk judinna, hamnade i Paris. Tillsammans med sin bror Leon samlade hon sin tids mest spännande blivande världsnamn inom konst och litteratur. Picasso, Matisse, Cézanne, Renoir – är alla konstnärer som Gertrude och hennes bror upptäckte och gjorde kända. En del var också nära vänner med Gertrude Stein. Det är spännande att höra henne berätta om hur hon upptäcke deras konst och hur de var som personer, hon samlade dem både kring matbordet och på väggarna (konsten på väggarna förstås). En mycket spännande och tankeväckande del i hennes berättelse är hur hon försökte skapa litteratur som också följde kubismens form och idéer. Gertrude och hennes bror var viktiga för det som då kallades modern konst under första halvan av 1900-talet.

Johan Rabaeus strålar på scenen. Han är ensam men fyller scenupplevelsen med en mängd olika karaktärer då han gestaltar Gertrude. Monologen är drygt två timmar med en paus, men jag tänkte inte på tiden och jag skulle kunna sitta där och suga in allt Rabaeus/Gertrude pratar om i ett par timmar till. Marty Martin som skrivit monologen har lyckats göra så den känns som om det var Gertrude Stein själv som skrivit och som pratar – och Johan Rabaeus förvaltar detta mästerligt. Gertrude Stein var nyfiken och öppen för den nya konsten och hon var öppen med vem hon var och vad hon stod för. Hon var frispråkig och säkert rätt envis att ha att göra med. Hon stiger fram som en levande trovärdig personlighet i Johan Rabaeus framförande. Det är fascinerande hur tankar och idéer om konst och litteratur kan förmedlas tillsammans med en skildring av en människa, som delar av samma helhet.

Ett stort plus också för scenografin, skapad av konstnären Ernst Billgren. Möbler, bokhylla, tavlor står runt om på scenen, som en lägenhet vars invånare är på väg att flytta men inte orkat packa klart. Tidstrogna möbler och tavlor som signalerar tiden och deras liv. På scenväggen finns en långsmal glipa där olika stillbilder projiceras med video. Varje bild hänger kvar rätt länge, det är skönt med videoprojektioner som ger oss tid att ta in dem.

Ofta kan jag inte engagera mig i kultur som handlar om människor som är ordentligt välbeställda och inte behöver oroa sig för sin försörjning, som inte behöver sköta ett arbete för att få mat och bostad. Gertrude Stein borde därför inte locka fram mitt engagemang eller intresse. Hon levde ekonomiskt tryggt. Men hon var en banbrytare och stod upp för sig själv och vem hon var på ett imponerade sätt och denna skildring av henne ger mycket att förstå och tänka på.

Regissören Carl Johan Karlson har tidigare på Dramaten bland mycket annat satt upp publik- och kritikersuccén Arv. Carl Johan Karlson om varför pjäsen är viktig idag:
För att den handlar om att sätta konsten främst. Förutom det extravaganta karaktärsporträttet så för Stein fram en mission, hon presenterar ideal som tyvärr vår samtid råder en chockerande brist på. Ideal som handlar om integritet, att rakryggat stå för något och stöta sina idéer mot andras. Möta och utmana den andre med en intellektuell hederlighet. Ideal som handlar om konsten, att konsten kan förändra världen och kan få människan att få en fördjupad förståelse om sig själv.

Johan Rabaeus är i stort ensam på scen hela föreställningen, fast med ett uppskattat undantag: i andra delens inledning har han sällskap av en helt underbar vacker och duktig vit pudel som fick motta välförtjänta applåder.

Mycket bra och talande musik också. Här är låtlistan:
”Undertow” (Per Störby Jutbring),
”Gnossienne No.1” (Erik Satie)
”Picassopiano” (Johan Adling)
”Four saints in three acts / Intermezzo” (Virgil Thomson)
”A kiss to build a dream on” (Louis Armstrong)
”Bolero” (Ravel)
”Susuwatari” (Per Störby Jutbring / New Tide Orquesta)
”Leaving home” (Johan Adling)

Johan Rabaeus och Ernst Billgren om Gertrude Stein:

Teaterkritik: 1984 – blottlägger förtryckets strukturer

by


Foto Sören Vilks

1984
Av George Orwell
Översättning Thomas Warburton
Dramatisering Gustav Tegby
Regissör Sara Cronberg
Scenografi och kostym Lizzie Clachan
Ljus Susanna Hedin
Ljud och komposition Lisa Nordström
Videodesign och ljudkonsult Stefan Stanisic
Mask Susanne von Platen
Dramaturg Amanda Fromell
På scen Pekka Strang, Matilda Ragnerstam och Lennart Jähkel
Premiär på Kulturhuset stadsteater 14 mars 2025

När vi sätter oss på våra platser får vi ta på oss hörlurar som gör att vi kan höra många fler detaljer från föreställningen men samtidigt blir vi lite avstängda från alla andra. Spelet kan börja och vi får uppleva en resa till ett samhälle där det är farligt att tänka och där Partiet styr allt och individernas uppgift är att lyda och vara lojala i tankar, ord och handling. En skildring av hur diktaturer byggs upp.

1984 är en roman av den brittiske författaren och journalisten George Orwell, som skrevs 1948 och publicerades den 8 juni 1949. Romanen är en av världens mest kända skildringar av ett förtryckande samhälle. Tiden har gått sedan boken kom och när den nu sätts upp på Kulturhuset stadsteatern i Stockholm känner jag tydligt igen både Sovjetunionen och Östtyskland men också nutidens Iran. Parallellerna är tydliga mellan nationella diktaturer och farliga sekter – samma strukturer används överallt där någon ska vara Storebror/diktator som förväntar sig de underlydandes totala lydnad. De underlydandes brist på rätt att tänka självständigt tas sakta men säkert bort i båda dessa strukturer.

Ett plus är att föreställningen inte tog upp nutiden utan låter oss själva dra slutsatser och tänka. Men det som är ett plus är också ett minus. Jag saknar aspekter som visar hur övervakningen idag inte bara sker av politiker eller religion och stater utan också av internationella kommersiella krafter som Meta/Facebook. Facebook övervakar allt vi gör online och det finns ingen support hos företaget där vi kan göra oss hörda. Om Facebooks algoritmer beslutar att vi brutit mot Metas regler stängs vi av i det antal dagar Meta finner bäst och vi kan inte på något sätt överklaga eller kommunicera med Facebook/Meta. Det är en form av övervakning som sker idag av kommersiella aktörer som skiljer sig från myndigheters och politiska partiers övervakning som skildras i boken 1984.

Frågorna om övervakningssamhället är inte enkla att ta ställning till. Övervakningskameror och övervakning av kommunikation med mobiler, surfplattor och datorer ökar. Det är verktyg för att till exempel polis ska kunna stoppa våldspiralen av kriminella gäng. Det är verktyg för att landets försvar ska kunna upptäcka och hindra terrorattacker. Att bli utsatt för en sprängning för att man råkar bo i samma hus som en släkting till en gängkriminell är inte särskilt tryggt. Å andra sidan: all övervakning kan missbrukas.

Handlingen på scen kretsar kring statens tjänsteman Winstom som arbetar med att radera och skriva om historien för att passa den berättelse som regimen vill ha för tillfället. Samhället styrs med järnhand av det allsmäktiga Partiet och dess ledare, Storebror. Winston har varit i de fattigas område och köpt en dagbok där han börjar skriva ner sina tankar. Hans tankar visar sig vara farliga, han ifrågasätter systemet. Han lär samtidigt känna en annan partimedlem, Julia. Winston och Julia inleder en kärleksaffär, också det något som är förbjudet. Sex ska bara göras för att barn ska komma till, några känslor mellan människor får inte växa. Medborgarna ska älska staten, Partiet och Storebror. Inget annat för ta plats i medborgarnas känslor.

Föreställningen är intensiv och det är otäckt. Skådespelarna är enastående. Pekka Strang som Winston, Lennart Jähkel som OBrien och Matilda Ragnerstam som Julia får högt betyg för sina roller. Samtidigt är delar av handlingen lite oklar och missar målet. Winston och Julia får kontakt med en ledare inom motståndsrörelsen och måste då lova att vara beredda att döda hundratals oskyldiga om det behövs för sakens skull. Det är ganska motsägande då motstånd mot storebror borde handla om rätten att tänka själv och inte om att lyda rörelsen blint. Ska de som kämpar inom motståndsrörelsen göra samma hänsynslösa gärningar som det förtryckande Partiet och Storebror?

Motståndsrörelsen har en hemlig bok som Winston får tag på. Han och Julia läser högt ur den. Innehållet förvånar mig. Innehållet verkar inte säga något om frihet eller rätten att tänka eller om rätten att älska – innehållet låter mer som ett udrag ur Marx Kapitalet fast med tillägget att det i 1984:s års samhälle finns en medelklass som springer överklassens ärenden.

Föreställningen är självklart värd att se, trots mina små invändningar. Den skildrar mycket som är viktigt att vi sätter fingret på och funderar kring och pratar om. En mycket intressant del av förtrycket från Storebror och Partiet handlar om ord och sanningar. Hur ord förvrängs för att betyda något annat. Ord och kommunikation är viktigt och där finns en hel del att observera i nutiden också och fråga sig vad som är tillåtet att säga och tänka och vad som är omöjligt att uttrycka.

Teaterkritik: Hinkemann – slungar vilt mot samhällets orättvisor

by


Foto: Sören Vilks

Hinkemann
Av Ernst Toller
I fri bearbeting av Tom Silkeberg
Regi Anja Susa
Scenografi Helga Bumsch
Kostym Maja Mirkovic
Koreografi Damjan Kecojević
Peruk och mask Mimmi Lindell, Frida Ottosson
Medverkande Gustav Berg, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Danilo Bejarano, Natalie Sundelin, Marcus Vögeli och Elisabeth Wernesjö
Premiär på Dramatens lilla scen 13 mars 2025

En föreställning som slungar vilt mot vår tid, mot högerextremism, mot indivudalism och nyliberalism men också mot föräldrar som överger sina barn och nyandlighetens filosofi om att man kan tänka sig frisk med positiva tankar. I Dramatens pressmeddelande beskrivs den som en absurd tragedi om krig och kärlek, men det är mycket mer än detta som den tar upp. Det är mycket prat, många dialoger och monologer. Det är en föreställning som inte alls tagit till sig den kreativa principen Less is more.

Jag uppskattar oftast pjäser liksom filmer och litteratur som har flera bottnar och som inte måste säga allt utan som litar på sin publik och sina läsare. Här blir det tvärtom. Allt måste attackeras och sägas om och om igen på flera sätt, som om vi i publiken förutsätts inte kunna tänka eller känna eller uppfatta något mellan raderna eller ytan. Det blir för mycket som hamras in. År andra sidan finns det onekligen mycket att prata om efter att ha sett Hinkemann.

Hinkemann är soldat som blivit sårad, hamnat på sjukhus och sedan blivit hemskickad till sin fru. Han har våldsamma minnen och lider av Posttraumatiskt stressyndrom, PTSD. Det är tydligt att han och hans fru behöver inkomster. Scenografin stryker under det med flagnade tapeter på scenens sidor. Hinkemann skulle självklart behöva vård för sina mentala problem. Det är ett av föreställningens många budskap att vi behöver samhällen där människor som fått sådana mentala skador ska kunna få stöd och hjälp istället för att tvingas ut och söka arbete.

Men han lyckas få ett arbete, mot alla odds. Direktören för stadens nöjespark ser att han har muskler och utstrålar styrka och Hinkemann får ett välbetalt jobb som samtidigt är djupt förnedrande. Direktören spelas skickligt av Danilo Bejarano, fast kanske direktören har sminkats lite för övertydligt med Hitlermustasch?


Den tyske dramatikern Ernst Toller försökte göra socialistisk revolution. Dramatens pressmeddelande berättar att han skrev sina främsta verk i fängelse och tvingades fly från nazisterna och som, baserat på egen erfarenhet, skildrade hur den enskilda människans kamp för frihet och självständighet krossas av kollektiva krafter eller auktoritära system

Föreställningen kniper många poäng genom träffsäkra skildringar av orättvisor i världen och hur makthavare utnyttjar människors utsattthet och svaghet. En del scener är talande starka och mycket rakt på sak. Skådespelarna bär föreställningen till stor del. Marcus Vögeli som den utsatte och förvirrade Hinkemann får mina stående ovationer tillsammans med övriga skådespelare. Danilo Bejarano imponerar som nöjesparkens direktör och Hulda Lind Jóhannsdóttir har en gudagåva att kunna vara komisk samtidigt som hon förmedlar människors tragedier. Hon är imponerade i de olika roller hon gestaltar i Hinkemann.

Scenografin är till skillnad från allt prat ganska sparsmakad med ett runt spår i scenens mitt där några fötöljer är fastsatta och kan snurra runt och ge cirkuskänsla på en scen omgiven av flagnande tapeter.

Föreställningen är stark, mycket stark och berörande. Den dröjer sig kvar inom mig i tankar och känslor länge. Det går inte att tänka bort allt den förmedlar. Samtidigt tycker jag den säger för mycket på en gång, så det är med kluvna känslor jag funderar på den.

Fakta om Ernst Toller:
Ernst Toller (1893–1939) var en tysk dramatiker mest känd för sina expressionistiska pjäser och sitt politiska engagemang. Hinkemann, liksom flera andra verk, skrev han i fängelse under tidigt 1920-tal, där han satt till följd av sitt engagemang i den socialistiska revolutionära Bayerska rådsrepubliken där han var president under sex dagar 1919. Han var jude och en mycket uttalad antifascist som tvingades lämna Tyskland när nazisterna tog makten.

Fakta om regissören Anja Suša:
Anja Suša är en mångfaldigt prisbelönad teaterregissör verksam i Serbien, Kroatien, Montenegro, Slovenien, Polen, Sverige och Danmark. Sedan 2019 undervisar hon som professor i teaterregi vid Stockholms konstnärliga högskola. På Dramaten har hon tidigare satt upp #Jeanne, en uppsättning som belönades med Grand Prix på Belgrads internationella teaterfestival 2023. Anja Suša och Tom Silkeberg har samarbetat i många år. Silkebergs texter spelas flitigt runtom i Europa och han är Orlando Burg Theater i Wien

Filmrecension: De skamlösa – en drabbande film som blev förbjuden i Indien

by

De skamlösa
Betyg 3
Svensk biopremiär 14 mars 2025
Regi Konstanin Bojanov

En grym uppgörelse av kvinnoförtrycket och patriarkatet i Indien och om politisk korruption. Den känns på djupet.

Huvudpersonen Nadira är prostituerad muslimsk kvinna från New Delhi. Hon dödar en polis och flyr till en stad i norra Indien som domineras av hinduer. Hon ändrar sin identitet, tar det hinduiska namnet Renuka. Hon hittar ett boende där sexarbetare bor tillsammans och kan ta emot kunder.

I ett hus mittemot sexarbetarnas hus bor en flicka, Devika, som tillhör en religiös tradition som innebär att hon är förbestämt att leva som prostituerad som vuxen. Devika är tonåring och vill inte bli vuxen och tvingas ta emot kunder. Hon binder upp sina bröst så att hon ska se plattbröstad ut, för att förhoppningsvis minska mäns intresse. Hon har redan kunder som står i kö och bjuder över varandra för att få ta hennes oskuld.

Nadira/Renuka blir vän med Devika och sakta men säkert börjar Renuka försöka få Devika att bli förälskad i henne. Renuka är inte alls attraherad av män egentligen. Hon kan endast bli förälskad i kvinnor. Sex med män har hon enbart för att försörja sig.

Berättelsen är stark och visar kvinnors maktlöshet i många situationer i Indien. Speciellt som Renuka och Devika blir ett par. Trots att filmen vann priset för Bästa kvinnliga roll på Cannes Film Festival i Un Certain Regard-sektionen blev filmen i stort sett förbjuden i Indien på grund av sin skarpa samhällskritik och sitt HBTQ-tema.

Tyvärr missar filmen sin skärpa av flera skäl, bland annat för att det är en del ologiska hopp i berättelsen men också för att det blir svårt att riktigt sympatisera med Nadira/Reduka då hon är djupt beroende av alkohol och opium och hon försöker göra Devika opiumberoende också. Devikas mamma förbjuder Devika att umgås med Reduka. Mamman till och med går och skäller ut Reduka. Reduka är mer än dubbelt så gammal som Devika och drogberoende. Det är inte konstigt att en mamma inte vill att dottern ska umgås med en sådan person. Fast å andra sidan är det konstigt att en mamma tillåter att ens barn ska växa upp för att bli prostituerad, för att deras religösa inriktning bestämmer det. Det är en svår film att ta till sig, en drabbande film om maktlöshet.