Det är något som inte stämmer
Betyg 1
Svensk biopremiär 29 augusti 2025
Regi Martina Haag
För första gången på årtionden känner jag mig inte det minsta kvalificerad att diskutera en film. Inte som ett resultat av att dess ämne är för komplext eller något jag inte besitter tillräckliga kunskaper i att bedöma. Inte heller för att filmen ifråga är så pass abstrakt och svårtolkad att det inte går att summera. Istället framträder min egen osäkerhet då Martina Haags regidebut är av så katastrofal kvalitet att det enda organ i vår samhälle som kan göra en vettig bedömning är statens haverikommission.
Det går överhuvudtaget inte att använda normala verktyg – än mindre begrepp, för att beskriva det monster som kommer släppas lös på ont anande biobesökare. Här finns inslag som lämnar mig mer skrämd och skakad än något som kunde beskådas i den omåttligt brutala skräckfilmen Bring Her Back, som hade premiär tidigt i augusti detta år. Att Martina Haag debuterar som regissör har varit en stor del av marknadsföringen, detta då hon även står bakom den bästsäljande roman som filmen bygger på. Att det skulle finnas finnas trevande och lite osäkra inslag är därför inte förvånande. Få debutanter kan leverera fläckfria alster, men debuter kan också innehålla goda inslag och signalera att det finns potential. Eftersom Haag har sin egen text som förlaga borde det också förenkla processen att gå från författare till regissör, likt hur en musiker borde kunna framföra sin egen lyrik kontra någon annans.
Olyckligtvis för Martina Haag – men i synnerhet för oss tittare, är dessa stödhjul inte till någon som helst hjälp. För väldigt snart är det inte bara något som inte stämmer utan precis allt. Haag bemästrar inte fundamentet vad gäller filmskapande, personregin är så pass trubbig och grov att karaktärerna påminner om totala clowner. Skådespelarna lämnas vind för båg och Alexandra Rapaport kämpar febrilt för att bevara sin anständighet, men det är svårt eftersom Haag placerar alla sina skådespelare i rävsaxar i och med groteskt kass dramaturgi.
Haag tycks inte ens behärska sin egen prosa, sättet den framförs av skådespelarna och hur det hela regisseras är chockerande. I ett försöka att addera djup och skapa paralleller mellan huvudpersonen Petras vuxenliv och uppväxt, får vi otaliga tillbakablickar. Detta är lika klassiskt som förutsägbart, och det borde inte vara några konstigheter att presentera två berättelser sida vid sida. Men då vi har att göra med en regissör som inte ens kan dirigera trafik på en enfilig väg rämnar även detta. Haag saknar allt form av disciplin och binder aldrig ihop sina scener, flera ögonblick som borde vara djupt emotionella eller förstärka dramatiken fullkomligt imploderar då Haag aldrig återkopplar till dem på ett vettigt sätt. Dessutom är flera scener rent ofärdiga och ingenting känns det minsta sammanhållet. Snart ser hela filmen ut som de mardrömsaktiga hus vi fick ta del av i Arga Snickaren, där det saknas tak, golv och värme. Haag saknar disciplinen att slutföra någonting, hon är som en nyfiken hundvalp som springer efter allt hon ser. Till slut känns det som om det bara kastas saker och ting mot väggen, detta gör att vi får lite tamt sex, fylla, psykos och ett slut som hör till det sämsta vi sett på mycket länge.
Det hela blir ett än mer grymt skämt då filmens snåriga distributionshistorik undersöks. Filmen är ett av många offer som tvingats hitta ett nytt hem efter att Viaplay började kapsejsa ekonomiskt. Det innebär att Det Är Något Som Inte Stämmer legat i träda i ett antal år, varför just detta projekt skulle räddas förblir dock en obesvarad fråga.
Men något kan Martina Haag glädjas åt – hon lyckas få filmens ynka speltid på knappt 100 minuter att kännas som tio livstider. Detta är så uselt att man kan fråga sig om Haag missförstått arbetsbeskrivningen, detta är inte regi utan djuphavsdykning, inget annat förklarar varför vi når dalar så låga att publiken behöver tryckkammare efteråt.
