Gästskribenter

Plats: Sweden Rock Festival, Rock Stage
Artist: Saxon
Betyg: 2

Det finns en del band som verkar vara tillgängliga för utfyllnad i all världens festivaler. Saxon har blivit ett sådant band. Alltid till hands, aldrig minnesvärda. Sen eftermiddag efter stjärnskotten Rival Sons och innan avslutande höjdpunkten In Flames ligger Saxon inklämda som pausunderhållning.

Biff Byford gör sitt bästa att se ut som saxarnas härförare med stolt blick och stel rygg men det blir mer parodi än rockshow av det hela. Basisten Nibbs Carter gör sitt yttersta för att ge publiken valuta för pengarna genom att bjuda på alla de välkända rockposerna.  Men det blir platt och tråkigt väldigt fort. Och visst, alla festivaler behöver de där banden som ger en tillfälle att handla mat eller gå på toaletten.

När Rival Sons lite tidigare på kvällen gjorde klassisk bluesrock i Led Zeppelins anda på ett modernt och piggt sätt, gör Saxon en daterad version av NWOBHM och får musiken att låta som på farfars tid. Ljudet var i alla fall bra och den publik som fanns framför scenen verkade ha roligt och det är trots allt viktigast, så helt platt fall var det kanske inte.

Plats: Sweden Rock Festival, Festival Stage
Artist: Sweden Rock Symphony Orchestra, Freak Kitchen och gästsångare.
Betyg: 2

Nä, det här var inte bra. Det var till och med ganska dåligt. Att jag trots allt ger betyget 2 (godkänt) tarvar alltså en förklaring.
Just den här spelningen var en av de jag såg mest fram emot. Pampig hårdrock funkar ju så bra att spelas av symfoniorkestrar. Men den här eftermiddagen på festivalen blir det varken hackat eller malet. Av någon outgrundlig anledning vågade inte kapellmästaren Ulf Wadenbrandt lita på sin orkester. Det som anges som en förstärkning i form av bandet Freak Kitchen, blir istället orsak till totalhaveri. Symfoniorkestern hördes helt enkelt inte då allt dränktes av mullrande trummor och bas och av tjutande gitarrer. Endast i de riktigt lugna passagerna fick stråkar och blås komma fram. Istället för en unik och spännande upplevelse blir det en dryg timme halvtaffliga covers med enstaka glimtar av vad det kunde fått bli.

Gästsångarna som deltog var ömsom vin ömsom vatten. Tarja Turunen som sjungit i Nightwish var, tillsammans med Joacim Cans frå Hammerfall, klassen bättre än de övriga. John Lawton, Uriah Heep och Joe Lynn Turner, Rainbow, gjorde hyfsade insatser. Heeps ”July Morning” är som gjord för symfoniorkester men det räckte inte ända fram trots det. Sorgligt att höra, om än roligt att se av nostalgiska skäl, var Dan McCaffery från Nazareth som dessvärre brutalt yxade ned Love Hurts.

Det här ambitiösa projektet kändes inte genomarbetat och färdigtänkt. Låtvalen borde varit bättre och rädslan att det inte skulle funka utan ett traditionellt band vid sidan, borde ha övervunnits. Nu ger jag en etta i betyg för genomförandet, det vill säga, underkänt. Men jag ger också en etta för ambition och därmed klarar programpunkten med nöd och näppe ett godkänt betyg.

Plats: Sweden Rock Festival, Festival Stage
Artist: Scorpions
Betyg: 3

Med lågt ställda förväntningar tar jag plats ganska nära scenen för avslutningsakt på fredagskvällen. Scorpions har jag inte sett sedan 1986 och deras skivor lyssnade jag mest på under det tidiga 80-talet. En turnerande relik av en svunnen tid. Sådan var min förförståelse. Men mina fördomar kom på skam. Bandet har så mycket bra material att ta utav och konserten växer för varje minut. Det akustiska partiet är uppfriskande och hårdslående trumslagaren Mikkey Dee är en vitamininjektion för de tyska storheterna.

Tyvärr är ljudvolymen satt alldeles för lågt. Pinsamt lågt för den stora gräsytan som ska fyllas med rock. Periodvis stör till och med ljudet från den lilla scenen i tältet ett par rejäla stenkast bort. Jag plockar ur mina öronproppar för att alls få någon konsertkänsla. Även om bandmedlemmarna nått pensionsåldern och stora delar av publiken likaså, behöver det ju inte vara lågmäld musik.

Sångaren Klaus Meine har jobbat bort sin starka tyska brytning och sjunger faktiskt med riktigt bra engelskt uttal. Dessutom håller hans röst väldigt bra än. Gitarrsolon hålls på en rimlig nivå och det i dessa sammanhang ganska obligatoriska trumsolot är uthärdligt kort.
Allsången i Winds of Change är mäktig och det kändes som om det kanske finns en ny förändring i vardande. Förra gången var när Berlinmuren föll. Kanske kan dagens murar också falla till ljudet av visslande tyskar?

Att det är äldre herrar som dominerar festivalscenerna kan vara ett problem men inte när de är så bra som dagens och gårdagens headliner visar. De fungerar fortfarande som inspiration för nya band och uppväxande generationer.

Poliser med automatvapen står vid ingångarna till festivalen. För första gången sedan jag började bevaka den här festivalen har otrygghetsfaktorn med den internationella terrorismen gett sig tillkänna. Inte så att jag alls känner mig rädd faktiskt. Det är dock en ny aspekt på festivallivet. Vi har tillsammans noga gått igenom vad vi gör om något händer. Bestämt återsamlingsplatser och ritat flyktvägar om det skulle komma att behövas. Det känns lite underligt.

I vanliga fall när vi talat säkerhet har det handlat om hur man agerar i publikträngsel eller om man hamnar mitt i en mosh. I år har det varit på ett helt annat plan. Men vi är någonstans runt 35000 människor som bestämt att inget får störa den stora folkfesten. Vi låter inte rädslan vinna. Vi är här för att rocka!

Ikväll är det mjukstart med större delen av festivalområdet avstängt och endast musik på tre mindre scener. Vi återkommer med rapporter från några spelningar lite senare.

Nytt för i år är att Kulturbloggen har en ungdomsreporter på plats utöver det vanliga crewet. Maria Åman har hand om fotograferandet i vanlig ordning och jag har ansvar för skrivandet. Olof 13, snart 14, år kommer ge lite andra perspektiv än det jag brukar leverera. Unga fräscha ögon på en festival där medelåldern ligger närmare 50 än 18 och där många av banden är att betrakta som dinosaurier från Trias, Jura och Krita, mer än något piggt och modernt.