Quilty, bandet som spelar irländsk folkmusik av yppersta märke, firar 25 år och är ute på en lång jubileumsturné som inleddes i vintras. Sommaren bjuder på en dryg handfull spelningar och sedan fortsätter turnén i höst. Missa inte möjligheten att njuta av det här bandets värme och spelglädje. Vi snackar om några extremt skickliga musiker och sångare som lätt kan mäta sig med de allra bästa folkmusikerna på Irland.
Igår kväll besökte de Tomarps kungsgård i Kvidinge och omgivningarna bidrog till en äkta känsla av Irland. Det böljande gröna landskapet som nyss fuktats av en rejäl regnskur och de ståtliga kastanjerna i slottsparken ingav en känsla som passade de traditionella irländska jiggarna, reelerna och polkorna perfekt.
Med traditionella irländska instrument som tin whistle, irländsk bouzoki och bohdran, utöver sedvanlig sättning med kontrabas, violin, gitarr och banjo, bjöd musikerna på finstämda visor likväl som snabba låtar där fotstamp och handklapp från publik och scen byggde härlig stämning. Tre- och fyrstämmig sång både till ackompanjemang och a capella framfördes rysningsskapande bra.
Programmet bestod av 2 och ½ timme glädje och underhållning. och inte en enda stund är det tråkigt. En annan sak jag uppskattar är att de inte hemfaller åt brötigt fyllekalas som ofta kan vara fallet när det ska vara irländskt. Ändå är det fullt ös i de snabbare låtarna. När nu turnén fortsätter i sommar och i höst, se till att skaffa biljetter. Konserten i Tomarp igår kväll var utståld. Det finns nog chans att flera av deras konserter blir det.
Nästa spelning med Quilty går av stapeln i Uppsala på Parksnäckan den 12 juli. Jag för min del hade gärna varit där också. Ja det är faktiskt så att vi pratade i bilen på väg hem de 18 milen från Kvidinge sent igår kväll, att hade de spelat i Växjö som idag så hade vi åkt dit och sett dem igen. Högsta glädjebetyg från oss.
Nedan följer en liten bildspecial. Alla foton i reportaget av Maria Laakso Åman
Kolla gärna i Quiltys webbplats också.
Jag är helt tagen av den här föreställningen. Hur är det möjligt att genomföra en så här professionell show utan en erfaren producent, en slipad manusförfattare och ett stort produktionsbolag i ryggen? Bara med det driv en målmedveten individ kan uppbåda är det möjligt och Augustine visar att hon har det, och som hon har det.
Vi visste inte mycket om det vi skulle få erfara. Ett skolprojekt. Förutsättningslöst. Ett band bestående av en dryg handfull unga musiker stod på scenen. Sen blev det magiskt. Elin Andersson äger scenen från det att hon kommer in. Med en självklarhet som är gamla rutinerade rävar förunnat visar hon att det är hennes show. Bandet är orimligt tajta och vältajmade, körtjejerna lyfter musiken och över, framför och bakom allt leder Elin programmet framåt.
De förinspelade videosekvenserna mellan låtarna och under klädbyten är nakna och ärliga. Vi får veta hur psykisk ohälsa, ätstörningar och trassliga familjeförhållanden danat en artist med målet att nå ut med sin musik. En mer erfaren artist hade kanske berättat live istället för att ha det förinspelat, men det drar på intet sätt ned showen. Istället sitter jag med tårar i ögonen och jubel i hjärtat när Augustine strålar i glädje och tackar alla, goda och onda, som gjort henne till den hon är idag.
