Alla de där banden man inte hinner med att se hur mycket man än springer fram och åter över festivalområdet. Alla de är också värda uppmärksamhet och kärlek. Man ser en skvätt här och en skvätt där, man hör lite ljudskvaller från öst och väst, från syd och nord. Artister som repat och kånkat för att förtjäna sin plats på festivalen och som spelar i regn och rusk eller i sol och värme, som ger järnet för ett fåtal åhörare eller för en stor publik i solgass. Alla band har sin trogna skara fans som följer dem och som under dessa dagar i Blekinge haft årets höjdpunkt. Av 80 band och drygt 50 timmar oavbruten musikunderhållning har jag kanske hunnit med att se 8-10 timmar, fragment inräknade. Mer än så är nog svårt att bearbeta och smälta.
Varje år upptäcker man också något nytt som man inte hört så mycket av tidigare. För mig var Myrkur, Coheed and Cambria och Rival Sons sådana nya bekantskaper som gjorde mig lycklig. En del gamla hjältar visar sig inte hålla måttet och man får gå tillbaka till forntiden för att hålla deras minne ljust. Och en del band som man velat se har bara fått några minuters uppmärksamhet eftersom annat pockat på. Venom hade varit roligt att se lite mer utav, likaså Clutch, Primus, Apocalyptica, Candlemass, Wishbone Ash, Voivod, the Dead Daisies, the Haunted, Rob Tognoni, Motvind och ja, så kan man fortsätta med många fler artister. Så många band, så lite tid och så begränsad ork.
Festivallivet är en knepig tillvaro präglad av udda dofter och märkliga människor, ofta i kombination. Den där sura doften av urin och gammal fylla som framträder på kvällarna kan man ju leva utan men samtidigt är det en del av festivalandet för många och vem är väl då jag att gnälla? Doften av grillat kött är en annan stark festivaldoft men av den mer angenäma sorten. Minnesvärt på matfronten var den skånska fleskesteken med rödkål och grillat äppel. Men det blir ganska dyrt om man ska leva på festivalkäk i fyra dagar. Genomsnittspriset för en måltid låg kring hundralappen och det går nog tre sådana måltider på en dag om man är genomsnittlig festivalbesökare.
Slutligen; publiken på den här festivalen är en förhållandevis homogen skara vita medelålders män. Kvinnor är i klar minoritet. Människor av utomeuropeisk härkomst förefaller vara extremt få. Det är rimligt att förvänta sig att vårt lands heterogena befolkning, borde spegla sig i festivalbesökarnas demografi. Hårdrock är en universell urkraft som drar storpublik på alla kontinenter.. Varför märks det inte på Sweden Rock Festival?