En ung kvinna med grymma ambitioner som backas upp av en röst med djup och tonsäkerhet. Elin Augustine Andersson genomför sitt projektarbete på estetiska programmet och hon gör det med bravur. Det vi får ta del av är en krogshow, en sån där artister med tjugo år på scenen vågar sig på. 2 gånger 45 minuter med en sammanhållen berättelse om psykisk ohälsa, ätstörningar och en dröm om ett liv på scenen.
Jag är helt tagen av den här föreställningen. Hur är det möjligt att genomföra en så här professionell show utan en erfaren producent, en slipad manusförfattare och ett stort produktionsbolag i ryggen? Bara med det driv en målmedveten individ kan uppbåda är det möjligt och Augustine visar att hon har det, och som hon har det.
Vi visste inte mycket om det vi skulle få erfara. Ett skolprojekt. Förutsättningslöst. Ett band bestående av en dryg handfull unga musiker stod på scenen. Sen blev det magiskt. Elin Andersson äger scenen från det att hon kommer in. Med en självklarhet som är gamla rutinerade rävar förunnat visar hon att det är hennes show. Bandet är orimligt tajta och vältajmade, körtjejerna lyfter musiken och över, framför och bakom allt leder Elin programmet framåt.
De förinspelade videosekvenserna mellan låtarna och under klädbyten är nakna och ärliga. Vi får veta hur psykisk ohälsa, ätstörningar och trassliga familjeförhållanden danat en artist med målet att nå ut med sin musik. En mer erfaren artist hade kanske berättat live istället för att ha det förinspelat, men det drar på intet sätt ned showen. Istället sitter jag med tårar i ögonen och jubel i hjärtat när Augustine strålar i glädje och tackar alla, goda och onda, som gjort henne till den hon är idag.
Ja herregud, vad ska det bli av detta? Jag ska med intresse följa den framtida karriären för denna sångerska, låtskrivare och producent.
[spotifyplaybutton play=”https://open.spotify.com/track/0No0CBZo8j0rXRpC50sCd9?si=L_Uh2NftRxG2tYIY5aX95g”/]