Gästskribenter

Ännu en festival har kommit till sitt slut. Det är lite svårt att fatta det när man står mitt i smeten av hängivna rockers under festivalens sista dag. Det är snart slut. Om några timmar kommer alla dessa läder- och denimklädda hängivna rockfans att skala av sig sitt festivalskinn och göra sig klara för ett helt annat vardagsliv. Men ännu vid pass solsken klockan 14 på lördagen ligger vardagen oändligt långt borta. Det gäller att njuta fullt ut de sista timmarna. Många liter vatten, Churros, munkar, våra hembakade köttfärs-calzones och många koppar kaffe är ett bra recept för att skapa bra festivalkänsla. I år har vi festivalat under en stekande sol och 60° i solen, så uppsökande av skugga (där det säkert bara var 30°), vila mellan uppdragen och tillgodose vätskebehovet har varit avgörande för att kunna utföra något som helst konstruktivt arbete.

Årets festival har slagit alla slags rekord misstänker jag. Dyraste bandet, Iron Maiden, största publiken, 35000, varmaste dagarna och så vidare. Tycker också att jag för första gången sett lite krackelering på den fina hårdrocksandan hos publiken. Ovanligt mycket smågrinigt beteende på sina håll. Han som grinigt fräste åt några som stod och småpratade under Iron Maiden trots att det var en bra bit utanför det väl tilltagna publikområdet. Hon som trängde sig i toakön och skällde på de långa köerna. Han som oerhört surt och anklagande stormade fram och skulle kontrollera våra media-armband när vi satt och kopplade av lite i presstältet. Det finns ganska många fler exempel. Värmen gick nog hårt åt många. De allra flesta hanterade festivallivet på absolut bästa sätt ändå.

Jag undrar dock vad det är som gör att journalister på Aftonbladet, varje år, måste utmärka sig som de värsta gnällspikarna. I år var det ett nytt team såvitt jag kunde se, men gnället i artiklarna är konstant. I år var det Ozzy som skulle sågas. Men om man nu är sur på att Zakk Wylde förstör konserter med sina ändlösa solopartier så är det väl inte riktigt rätt fokus att skriva ned Ozzy och allt han står för? Nä, hans röst är inte vad den en gång var men han har aldrig varit känd för skönsång. Hans rörelsemönster på scen har varit ganska konstant sedan 70-talet. Han är ingen Joe Elliott som flyger högt och lågt under en konsert. Men är det vad Ozzy ska bedömas på kan de lika gärna skicka en schlagerfantast som kan gnälla på avsaknad av tonartshöjningar.

Arrangemanget kring festivalen är näst intill klanderfritt. Ja, det var krångligt med parkeringar när ett så stort band som Maiden kom på besök. Det blev också lite köer till toaletterna och man fick kanske vänta 3 minuter innan det gick att komma in på de välstädade vattenklosetterna. Stängningen av den norra entrén ställde till det lite för den tredjedel som parkerat norr om festivalen, så de fick gå tio minuter längre än vanligt från bilen. Men snälla nån! Det var bara trångt på området just i anslutning till Festival stage när Maiden spelade. Inte vid något annat tillfälle kändes det överbefolkat. Sweden Rock Festival är sannolikt fortfarande, norra Europas bäst organiserade festival.

Bästa konserterna som jag hann se i år var nog Lacuna Coil, YES, Circus Maximus och Inglorious. De tre headline banden fick alla godkänt men de bästa konsertupplevelserna hittades lite utanför de bredaste vägarna och det är alltid det allra bästa med festivaler. Hungriga, tacksamma och kämpande band ger bäst upplevelser för sin publik.

Nu vill jag höra några bandsläpp inför nästa år, Okay?

Sweden Rock Festival
Artist: Lacuna Coil
Betyg: 4

 

Lacuna Coil från Italien står för dagens bästa överraskning. Jag har inte lyssnat på bandet innan men blev nyfiken när jag läste lite om dem i programmet. Jag är ju en sucker för den här sortens gränsöverskridande musik där genrer mixas och blandas samman i en ny sorts röra. Sångerskan Christina Scabbias exakta ljuva röst funkar väldigt bra ihop med den raspigare, och ibland lite sura, rösten hos sångaren Andrea Ferro.

Teatralisk hårdrock som flirtar med det sataniska har förstås varit högsta mode från Black Sabbath och Alice Cooper till Ghost och Lacuna Coil via Mercyful Fate och King Diamond. Det är inte alltid det funkar men här fungerar det fint. Det blir liksom inte pajaseri utav det.

Det enda jag egentligen har att anföra emot, är väl sommarkvällens starka solsken men det kan ju ingen egentligen rå på.

 

Sweden Rock Festival
Artist: Yes ft. ARW
Betyg: 3

En kvart försenade kommer bandet insläntrande utan förklaring till förseningen. Det förvånar eftersom hela festivalen i dagarna fyra, varit exakt på minuten tidigare. Oavsett anledning är det ett efterlängtat band vi får se. Publiken är ganska stor och de flesta verkar ha hunnit hem och hämtat t-shirts med tryck som hyllar gamla prog band. Genesis, Rush, Gentle Giant och King Crimson är några bandtröjor jag skymtar på kroppar tillhörande män i övre medelåldern. Publiken är nog ungefär jämngammal med bandmedlemmarna.

 

 

 

 

 

 

 

Jon Andersons röst funkar perfekt till sångerna men han låter som en berättarröst i ett barnprogram när han pratar. Det är inget fel i det men skumt låter det. Rick Wakeman är tillförordnad orgelgud nu när Jon Lord gått i himmelen in. Han står som en kapten i sitt rymdskepp bakom paneler av olika keyboards. Moog-solot är sjukt bra. När han plockar fram en bärbar liten orgel och ska föreställa rockstjärna under hitlåten ”Owner of a lonely heart” blir det dock lite löjligt.

Men summa summarum är det en hygglig festivalspelning av ett band som är duktiga på sina instrument, och med en publik som såsar lite i solskenet men på det stora hela är med på noterna. Gott nog.