45 år
Betyg: 2
Sverigepremiär 4 december 2015
Det är bara en vecka kvar till Kate och Geoff Mercers 45:e bröllopsdag och planering till festen är i full gång. Men så kommer ett brev. På tyska. Man har funnit kroppen till hans första kärlek, nedfrusen och välbevarad djupt i de schweiziska alpernas glaciärer. Där har hon legat i nästan femtio år och nu smälter glaciären! (Miljöhot i tiden). Det börjar bli bråttom att återse den stora kärleken en sista gång. Kommer det att bli av?
Det är en lågmäld berättelse som spelas upp. Charlotte Rampling, en av vår tids främsta karaktärskådespelare, är i varje scen fullständigt närvarande. Men det långvariga förhållandet med Geoff (Tom Courtenay) har blivit lika ödsligt som landskapet kring dem. De når inte fram till varandras innersta känslor och kanske lever de i en barnlös livslögn?
Tiden tycks ha avstannat vid förlusten av Geoffs stora kärlek. När Kate berättar för sin man att hon tänkte köpa ett armbandsur till honom, men inte kunde komma på vad som skulle stå i en inskription, svarar han: -Jag bryr mig inte så mycket om tiden.
Men det gör vi i publiken, för dessa nittiofem minuter känns bitvis väl långa.
Den stora behållningen i denna vardagsskildring är Charlotte Ramplings sorgsna och desillusionerade ögon. Hur hon försöker visa den ömhet som för länge sedan tynat bort. Hennes man lever inuti sig själv och varje beröring blir tafatt och hjälplös.
-Jag känner doften av hennes parfym i hela huset! Fräser Kate, efter att hon funnit bilder och brev av Geoffs första kärlek på vinden.
-Jag är så trött! Upprepar han ständigt och hustrun svarar: -Jag är också trött!
Lite märkligt kan det tyckas, att det efter fyrtiofem års äktenskap fortfarande finns icke avslöjade hemligheter. Allt ligger ju helt öppet på vinden …
Det kan ha sina sidor att recensera film, ofta börjar en pressvisning tidigt på morgonen och efter några timmars drama i mörkret kan det vara svårt att få aptit för lunch. Detta är inte någon sådan film. Välspelat som oftast i brittisk film, men riktigt fullbordat blir det inte.
Regi: Andrew Haigh