Stockholm Jazzfestival: Andreya Triana på Fasching
10 oktober 2015
Betyg 4
En avgörande skillnad gentemot gamla tiders Jazz & bluesfester på Skeppsholmen, är hur möjligheten att göra fynd begränsats när det inte säljs festivalpass. Är nog bara en klick som numera väljer utifrån förhandsreklam. Denna vokalissa hade jag förväntningar på, förväntningar som infriades med råge. Hon har potential att bli nästa starkt glimrande stjärna inom afrikansk-amerikansk musik. Triana har redan turnerat värden över, därtill släppt två lovordade album och gjort några uppmärksammade samarbeten. Vad som möjligen saknas för att kunna ta det sista steget, är ett mer profilerat band och ett knippe låtar i klass med hennes megahit Gold. Den positivt laddade damen är utrustad med en hes genomträngande röst. För att ni ska förstå vill jag påstå att detta kraftpaket, har en genomborrande låga i sig som når ända bort till Norra Bantorget. På ett helt utsålt Fasching levererar hon Neo-soul av bästa märke, indränkt i en uppfordrande stämma som är en korsning av Cassandra Wilson och Jill Scott, fast ändå helt personlig.
Rusar från Kulturhuset, hinner precis till ögonblicket när de kör igång sitt set. Första låten visar sig vara fullödig spänstig funk i form av It´s not over. Bandet följer henne ledigt och det är befriande att slippa bli dränkt i basljud. Kompet med Aram Zarikian på trummor och basisten Ruth Goller är charmerande svängiga och distinkta, skönt nog utan egna excesser. Sedan får man acceptera att kompet i denna musikstil ligger i ljudmixens framkant. Nathaniel Keen hade därför en underordnad position. När medryckande Lost where I belong sträcktes ut instrumentalt, förlänades emellertid Keen ett gitarrsolo.Triana och hennes musiker sprider lycka när de gör titelspåret och Changing shapes of love från aktuella albumet Giants. Och på den utstakade vägen fortsätter man. Karismatiske låtskrivaren från England, vars bakgrund är multikulturell, kännetecknas av patos och viljan att experimentera. Konserten igenom var en emotionell tilldragelse med ett magnifikt tryck. Soundet som antytts inte jämntjockt, utan kunde bjuda på pendlingar både mellan och mitt i låtar. Lullaby gjordes delvis i groovig baktakt med några stänk doo-wop. That´s allright with me är en hyllning till hennes ensamstående mamma, en av sångerna innehållande pigga taktbyten.
I Trianas mellansnack framkom att det var första gången hon var i Sverige. Uppmaningen till oss löd: ”Relax and enjoy!” Hon uttryckte flera gånger sin uppskattning över att få gästa festivalen, att vi kommit för hennes skull och inte minst över publikens gensvar. Inte konstigt med denna imponerande liveakt. Förstärkt av megafon serveras Keep running vars stompiga beat gör oss ännu gladare, liksom tre extranummer. Då är publiken så exalterad att den är nära kokpunkten. Till ett ensamt piano framförs Song for a friend som avlöses av mäktig ordlös allsång i Gold och allra sist blir det Eurythmics acapella med komp från egna loopar. Snubblande nära högsta betyg.