Ägget
Av Lennart Hellsing
Regi: Anders Andersson
Scenografi och kostym: Karin Ragnarsson
Ljus: Sven-Erik Andersson
Premiär på Studion, Malmö Stadsteater, 5 september 2015
”Först vill man bli någonting. Sen tror man att man är det som man ville bli. Till slut blir man kanske det som man trodde att man var.” Lennart Hellsing
Lennart Hellsing är en författare som tar sin läsekrets på allvar, oavsett ålder. Barnboken Ägget gavs ut 1978 och behandlar frågor i grunden existentiella frågor som angår alla.
Pjäsen Ägget vänder sig till alla som känner sig inkluderade i gruppen ”fem år och uppåt”, vilket är de flesta. Jag var inte lite nyfiken på hur de skulle klara av att inte bara fånga utan behålla fokus hos en publik bestående av så pass unga barn.
Ägget spelas i Studion, den minsta scenen på Malmö Stadsteater. Vi är cirka 30 personer, ungefär hälften barn som är upp till tio år. De har byggt en intim miljö där barnen placeras på kuddar direkt på golvet och deras föräldrar på bänkar bakom. Det finns ingen direkt scen, eller också kan jag säga att hela lokalen är en scen och vi sitter alla på den.
Skådespelarna inleder med att presentera sig, och den person som sköter ljud, ljus och rök. De bränner av lite rök för att visa att det inte är farligt, frågar vilka som varit på teater förut, någon fråga om var de bor och nämner lite så där i förbigående att de hittat ett ägg och smyger med det igång pjäsen.
Scenen domineras ett av gigantiskt rede med ett lika gigantiskt ägg i. Jag får vibbar av ugglan Helges bo i den klassiska TV-serien ”Från A till Ö”. Så småningom kläcks ägget och ut kommer, inte Helge, men väl en fågelliknande varelse som mest påminner mig om Stig Vig, basist i Dag Vag.
De båda skådespelarna är väldigt duktiga på att inkludera barnen, de bjuds in som aktiva deltagare i vissa scener och får kloka svar när de barns vis kläcker ur sig en fråga. De har ju ännu inte lärt sig att det går inte för sig på teater.
Ägget tar upp livets stora frågor. Innan Ägget kläcks ställs frågan om vad som ska komma ur det. Samma frågar som alla gravida föräldrar ställer sig. De vet att de förhoppningsvis kommer att få minst ett barn, men det är också allt. När ägget är kläckt och fågeln kommer ut ställer den samma frågor som alla barn gör. ”Vem är jag?” Var är jag på väg”. Det nykläckta Ägget vill saker. Det vill bli starkare, större och vackrare.
Jag imponeras hur Ägget lyckas lägga sig på en nivå och använda en metod som passar de barn som finns framför dem, utan att förfalla till flams. De båda skådespelarna tar på ett väldigt professionellt sätt sin unga publik på allvar och det ska de ha all heder av.
Om jag ser Ägget ur ett vuxenperspektiv ser jag en kuslig parallell till dagens verklighet. Ägget kan ses som en symbol för det ofödda eller det väldigt unga barnet. Ett oskrivet blad med ett helt liv framför sig. Eller inte. Många av oss har sett bilden på den drunknade pojken Alan och de flesta av oss har känt fasa över bilden. Det finns ett cyniskt talesätt som säger att ”man kan inte göra en omelett utan knäcka nåra ägg”, vi måste alla ställa oss frågan om omeletten är värd priset. Om ett samhälles sanna måttstock hur det behandlar sina unga har vårt misslyckats å det allra skändligaste.
Jag återgår avslutningsvis till det inledande citatet av Lennart Hellsing.
”Först vill man bli någonting. Sen tror man att man är det som man ville bli. Till slut blir man kanske det som man trodde att man var.”
Är vi verkligen det vi ville bli? Om världens rasister och nättroll sätter en spegel framför sina ansikten och försöker se den tioåring de en gång var, försöker komma ihåg de drömmar de då hade. Är de idag verkligen vad de då ville bli.
Samma sak borde världens makthavare, men även de som ser sig själva som ”vanliga människor” göra. Är vi verkligen vad vi ville bli?
I rollerna
Erik Olsson, Sandra Stojiljkovic