Bortom trädgränsen – Känslor kolliderar i mångfasetterad barnpjäs på Folkteatern

Bortom trädgränsen
Regi: Lars-Eric Brossner
Scenografi: Lotta Nilsson
Premiär Folkteatern i Göteborg 23 november 2013

För att veta om uppsättningen går hem hos målgruppen – de som nyligen blivit skolmogna – borde jag ha varit med på uppföljande samtal. Handledningen berättar om bakgrunden och ger förslag på övningar. Pedagogen uppmanas locka fram olika tolkningar och reflektioner genom att barnen gör träd av ord, färganalyser och bilder. Delar av resultatet av detta värdefulla bearbetande, önskar de som varit involverade i produktionen att få tillgång till. Bortom trädgränsen är skriven av Mats Kjelbye vars Hela vägen hem (-04) var en imponerande jättesatsning på Backa teater. Till sin hjälp har han haft referensgrupper, det vill säga elever, som svarat på vad de oroar sig för. När han nu är tillbaka på hemmaplan sker det i ett samarbete mellan Regionteater Väst och Folkteatern. Den mycket rutinerade Lars-Eric Brossner står för regi och musik.

Psykologer brukar hävda att vi måste få växa upp i en omgivning där vi blir sedda och kan känna och ge tillit. Förvägras man den avgörande tryggheten riskerar man bära en för tung ryggsäck genom livet. Jag har slukat nästan all skönlitteratur av Per Gunnar Evander, en man som i hela sitt författarskap borrat i denna problematik. I ett minnesvärt sommarprogram fördömde han en älskad visa. Visan var Det gåtfulla folket, vars textförfattare Beppe Wolgers mystifierade förmågan att träda in i barnsliga fantasivärldar. För mig som 55-årig ”halvintellektuell” utan kontakt med den yngsta generationen, var Bortom trädgränsen som att stiga in i en annan värld, långt ifrån de logiska linjer jag är van vid. I nämnda visa är förvandlingens lekar ofarliga förutom förekomsten av ett tågöverfall. I Mats Kjelbyes pjäs finns betydligt mer att vara rädd för. I skogen kan man gå vilse, bli tillfångatagen av troll eller otäcka djur. Man kan bli vittne till hur föräldrar slungar fientliga ord mot varandra. Man kan få dras med ouppmärksam mamma som sms:ar istället för att vara aktiv i utvecklingssamtal. Man kan bli bedragen av den bästis man byggde koja ihop med. Under en trekvart serveras en uppsjö exempel på oro. En barnpjäs kan inte funka om den lämnar åskådarna i sticket. Därför läggs mycket fokus på hur vi människor roar oss och försöker åstadkomma ro i kroppen. En nyckelreplik lyder: ” På de hemskaste ställen, bland de dummaste människorna; kan man alltid hitta något som glimrar.” Snacka om trösterik tanke i svåra situationer.

Vi leds in i omgångar till föreställningen, får sitta i strumplästen tätt intill varandra på bänkar. Hela scenrummet är täckt med grönt plastgräs. Vi tas emot av en trio skådespelare klädda i ljusa knästrumpor, bruna safarishorts och gula reflexvästar. De är minst sagt energiska och med mimik och gestik fångar de in betraktarna. Bara någon enstaka gång skruvar somliga på sig i den unga publiken. Anna Engberg och Jenny Nilsson har så snarlika utseenden att de skulle kunna vara tvillingar. De kompletterar varandra oerhört väl. Jan Coster, mycket meriterad från filmens värld, är ändå den av skådespelarna jag fäster mig mest vid. Han bottnar perfekt i pjäsens alla drastiska skiftningar. Engberg anför ensemblen i de fina vilopunkter som den drömska ibland lite kusliga musiken utgör. Ingen koreograf finns angiven, icke desto mindre är det mycket fart och fläkt. Man hoppar och skuttar, gör sig viga och krumma, blir skrämda och förvånade. Och de lämnar oss i livets slutskede krypandes genom en lucka.

Detta är en begåvad uppsättning fylld av känslor och tankar, snarare än berättande med substans. Vid ett tillfälle utbrister en av Costers desperata karaktärer: ”Jag vet inte hur jag ska göra, förrän efteråt, för att det ska kännas rätt.” Även om recenserandet denna gång kan liknas vid att åta sig en uppgift utan att ha tillräckliga kvalifikationer, tror jag att vad som förmedlades gick hem.

Text: Mats Hallberg

Medverkande: Jan Coster, Jenny Nilsson och Anna Engberg.