Filmrecension: Djupet

Djupet
Betyg: 5
Premiär: 10 maj

Djupet är en perfekt titel på denna film. Inte för att den handlar om en båt som går i kvav och sjunker med alla sjömän utom en, utan för att den på ett oefterhärmligt sätt visar hur mäktig naturen är. Hur vacker, hur grym. Hur vi människor är så små inför den, och våra böner så fåfänga. Att måsarna är sjömännens änglar, och kärleken det sista man kommer till då gränsen nästan är nådd.
Jag är så tagen av Djupet att jag fortfarande är alldeles skakig. Hur skall jag beskriva detta enorma som Baltasar Kormákur skänker mig på enbart 93 minuter? Metaforspråket är otroligt skickligt, alla bilder så varsamt hanterade, sammanfogade ömt, kärleksfullt.
Gulli är den siste som lever. Det tar så kort tid för de andra att dö. Kylan, den hemska kylan. Havet utan ände. Det tar aldrig slut, precis som universum. Ensamheten där, när ovanifrån Gulli är likt ett orange trafikljus i det kompakta mörkret, en insekt som fåfängt krälar i tjära.

Djupet går från klarhet till klarhet. Vulkanutbrottet många år tidigare talas om med lätt ton bland sjömännen, som i förbifarten. Elden och lavan kommer först när Gulli är på väg nedåt i det svarta. Att visa ett liv som passerar revy på ett trovärdigt och nyskapande sätt känns nästan som en omöjlighet, men Kormákur lägger sitt pussel vidare med samma fingertoppskänsla, utan att en enda gång tappa bort sig.
Gulli når land. Han vandrar med blodiga fotsulor. Över svarta lavafält. Dödsskuggans dal, som han för timmar sedan, en livstid sedan, ett ögonblick sedan, sade sig inte frukta. Han lever och blir ett mirakel. En gåta, för dem som söker vetenskapliga förklaringar. Vad är han? En man, en säl, ett troll, ett sjöodjur? Han testas och analyseras och kallas hjälte. Han kallas nationalhjälte för att han besegrade havet, säger de. Alla vill veta hur man lurar döden.
Gulli svarar det jag tänker; vem skulle inte försökt rädda sig själv? Ett så enkelt svar, sammanfattningen av sex timmar i havets svalg och det som händer, känns, visas:
Oavsett vad vi ber till eller tror på är naturen inte vare sig god eller ond. Ett hav slukar ingen för sitt eget nöjes skull, ingen vulkan täcker städer i aska med någon form av uppsåt. Det är en prövning att överleva det som inte visar nåd; just därför behövs bönerna. Gulli ber till en frånvarande gud. Han talar med fiskmåsarna, han lovar att om de leder honom i land skall han aldrig skada någon av dem igen.
Det sista han lovar, lovar han sig själv. Han ber om livet av själva livet. Snälla, jag vill inte lämna saker oavslutade. Avbetalningen på motorcykeln. Jag skall dricka mjölk ur glaset för att göra mamma glad. Ta hand om den gamla hunden. Knacka på den där dörren jag aldrig vågat. Att prata med henne. Hon, som jag såg natten innan djupet tog mina kamrater.

Djupet skulle kunna gestalta en helt och hållet själslig resa. Allt är genuint. Jag gråter över så mycket, i slutet över att Gulli först inte blir trodd. Behandlad som ett barn. Man kan inte simma så långt. Det går inte. Man dör. Du måste varit förvirrad, osv. Han frågar efter sina vänner. Har ni hittat dem? Oroa dig inte du, svarar alla. Det är bortom din makt.
Gulli har sett vad nästan ingen annan levande människa sett. Han har mött döden och livet i en ändlös cirkel, där de böt av varandra, lekte tafatt med vågorna, måsarna och den svarta stenen. Nattens mörker till morgonens bleka ljus. Ensamheten som alltid kommer stanna. En viss sorts känsla går aldrig att sudda ut. Du har upplevt den. Jag med. Fast olika. Olika Gullis, olika andras. Men vi känner den. Om vi vågar.
Djupet avslutas med att Gulli börjar arbeta på en fiskebåt återigen. För mig handlar det inte om att Gulli vet om att han är ovanligt uthållig ifall samma sak skulle hända igen, nej, det handlar om den urgamla överenskommelsen mellan sjömannen och havet. Att havet inte tillhör honom. Han tillhör havet. Cirkeln sluts. Mina tårar fortsätter rinna. De smakar salt.

Djupet är baserad på verkliga händelser.

Text: Klara Norling