Titel: Stål
Författare: Silvia Avallone
Översättning: Johanna Hedenberg
Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: 201211
ISBN: 978-91-27-13501-7
En känsla av obehag slår mig redan på första sidan av Silvia Avallones debutroman Stål. Anna och Francesca, 13 år och vansinnigt nyfikna på att bli vuxna, iakttas på håll då de fyllda av livslust och lust att synas löper och leker på stranden framför huset där de bor. På en balkong i detta hus sitter iakttagaren, Francescas pappa Enrico, och stirrar svartsjukt på sin dotter och hennes väninna genom en kikare. Från sitt jakttorn ser han hur dottern, som har börjat upptäcka den sexuella kraften i sin unga kvinnokropp, pockar på männens uppmärksamhet. Denne repressive och hotfulle far, ”monstret” kallad av Anna, anar dotterns stundande frigörelse men vägrar att acceptera den. Hemma slår han både henne och modern, det är hans sätt att kontrollera ”hororna” som bor under hans tak. Ändock fortsätter såväl Francesca som Anna att steg för steg närma sig den vuxna kvinnans liv. Men de gör det med en stor portion naivitet och uppsluppenhet, kråmandet på stranden avbryts ofta av barnslig lek och tävlan.
Vi befinner oss i Italien och kuststaden Piombino som domineras av sin stålindustri. Anna och Francescas hemkvarter är slitna och präglas av industriarbetarnas smutsiga och hårda yrke. Men tvärs över gatan ligger stranden, och från den skymtar ön Elba som en fristad och oas dit tjejerna drömmer om att ta sig. Det är paradiset, motsatsen till det gigantiska stålverket som tidigare ironiskt nog hette Ilva (det latinska namnet för Elba).
Tjejernas upptäcksresa någonstans mellan barndom och vuxenvärld utgör berättelsens nav. I och med deras sexuella uppvaknande händer saker som de både är nyfikna på och rädda för. Och en slitning uppstår när Francesca, som ”aldrig kommer att kunna älska en man”, låter Anna förstå vad hon betyder för henne och avvisas av väninnan. Vad som var oskyldigt bus två vänner emellan för ett år sedan är plötsligt allvar.
Även stålverket spelar en huvudroll i Avallones roman. Annas pappa Arturo har precis fått sparken därifrån, men hennes storebror Alessio arbetar där liksom dennes bästa vänner och Francescas pappa. Det är en kontrollerande, dödlig kraft som stålverket utövar på männen i berättelsen. Stålverksmonstret utgör skillnaden mellan sysselsättning och arbetslöshet, liv och död. Arbetet är tungt och farligt, säkerheten obefintlig. Det hårda, testestoronstinna stålverket fungerar också som effektiv kontrast till Annas och Francescas nyfikenhet och livslust.
Texten är tät och snabb, Avallone liksom driver språket framför sig. Det känns rakt, enkelt och självklart. Hon använder skickligt stålverket och hettan för att suggerera fram romanens speciella stämning: världen som Anna och Francesca lever i är klaustrofobisk, kvävande, medan de utgör en extremt explosiv kärna som när som helst kan komma att brisera.
Genom hela romanen skapar den stekande solen och det gigantiska stålverket en tryckande, ödesmättad stämning. Värmen tynger och förblindar, stålverket hotar mullrande starkt likt ett pansardjur.
Det är framförallt människorna i Avallones roman som för handlingen framåt, håller spänningen konstant och fängslar läsaren. Karaktärerna skildras med stor inlevelse och blir smärtsamt påtagliga. Porträttet av Francescas mamma och hennes svek gentemot sig själv och sin dotter känns som ett mörkt sug i magen.
Även det samhällssystem som Anna och Francesca lever i beskrivs med en fantastisk närvaro. Det smutsiga hyreshuset med urinindränkta trappor, den tångluktande, av ungdomar översvämmade stranden, den kvalmiga och kladdiga strippklubben som rosslar av upphetsade, svettiga män, och så det hotfulla stålverket: läsaren görs fysiskt närvarande genom Avallones övertygande detaljrikedom.
Stål är en utvecklingsroman och berättelsen om tjejernas väg mot vuxenlivet griper tag i mig. Deras explosiva vilja är drabbande. Även om stålverket, den tryckande hettan och de kontrollerande männen rimligen borde kväva allt vad livslust heter spirar Anna och Francesca. Måhända är deras vägar delvis krokiga och kantade av motgångar, men växtkraften och viljan bort är så mycket starkare att den hägrande drömmen om frihet och ön Elba till slut inte känns så avlägsen.
Text: Frida Söderström