From Sammy with love – bara så underbart underbar

From Sammy with love
Stockholms stadsteater
Urpremiär 18 augusti 2012

Jag har fått en ny förälskelse. Eller tre.
Föreställningen ”From Sammy with love” på Stockholms stadsteater där Rennie Mirro och Karl Dyall ger en föreställningen med givetvis mycket dans och musik om Sammy Davis Jr. Jag imponeas av de två artisterna och jag inser att jag kommer att lyssna på Sammy Davies JR, jag ska genast leta på Spotify och Wimp om hans musik finns där.

Föreställningen är helt underbart underbar. Jag såg det offentliga genrepet och publiken applåderade och klappade takten under föreställningens lopp och reste sig direkt för stående ovationer vid slutsången. Det var absolut inte bara för att det rent tekniskt är så skickligt framfört, med fina röster, duktig orkester, bra tajming mellan musik och dans och så skickliga dansare. Nej det är så mycket mer. Det är en föreställning som verkligen berör och handlar om den lilla människans kamp för att accepteras oavsett ras.

När jag växte upp var Sammy Davis Jr och hans vän Frank Sinatra smörsångare i mina öron. Det var rock och hjältar som Deep Purple som gällde för mig. Vad jag missat. Inser jag nu. Vilken underbar röst Sammy Davies Jr hade. Han var en otroligt skicklig dansare också och föreställningen berättar om hans liv – om hur han redan som treåring stod på scen tillsammans med sin far, hur han växte upp med sin far och farmor medan hans mamma övergav honom som liten, vi får höra om hans kärlek till och äktenskap med svenskan May Britt.

Ja, äktenskapet med May Britt var inte lätt. De gifte sig under 1960-talet och när de flyttade till USA kunde May Britt inte följa med Sammy Davies på hans turné eftersom blandäktenskap var olaglig i flera delstater och deras äktenskap fick många rasistiska amerikaner att bombhota dem.

Föreställningen är inte alls bara en biografi över Sammy Davies Jr med skicklig dans och sång av de två duktiga svenska artisterna Rennie Mirro och Karl Dyall. Skickligt framför de sång- och dansnumren och de är så viga och vältränade och är imponerande volter. Men föreställningens styrka ligger inte enbart i det tekniskt skickliga utan i att den beror så. De två, Reine Mirro och Karl Dyall, bjuder på sig själva och sina berättelser, om hur de växt upp med en vit och en färgad förälder. Sammy Davies Jr:s liv speglas genom deras liv. Det är delvis rätt förfärande. Karl Dyalls mamma var tonåring när hon träffade hans pappa under 1960-talet och hon fick en ful kommentar i skolan av en lärare som hade sett henne tillsammans med ”olämpligt sällskap”. Rasismen frodades i Sverige också.

Föreställningen handlar om så mycket mer än Sammy Davies Jr som person. Den handlar om kampen för att bli accepterad och om samhällets fördomar och svek. Som när Sammy Davies Jr tillsammans med sin vän Frank Sinatra hade hjälpt till under JF Kennedys presidentvalskampanj och bjudits in för att uppträda under presidentens installation: några dagar före installationen fick Sammy Davies Jr ett telefonsamtal där han fick reda på att det inte var så lämpligt att han uppträdde. Så kraftigt var hatet mot de svarta i USA då. Det var inte så länge sedan.

En del i publiken kunde inte ens hålla sig utan suckade när sveken spelades upp på scenen och de skrattade och myste över de lyckliga stunderna. Så berörda blev de. Så starkt talar föreställningen till sin publik.

Scenografin är ett konstverk i sig: med enkla svarta stommar till möbler utspridda på scenen som ger en känsla av en pianobar under förmiddagen, tom och väntande på att öppna och de enda som är där är artisterna som repeterar. Stommar till möbler som kan användas till något att sitta på, till bord eller skåp. En enkel, smidig och snygg dekor.

Som sagt: jag är så imponerad av Rennie Mirro och Karl Dyall och Sammy Davies Jr. Jag har helt enkelt blivit förälskad i dem alla tre. Jag vet att som teaterkritiker borde jag inte använda så stora ord utan jag borde sätta pannan i djupa vecka och analysera. Men föreställningen är så skickligt sammansatt och framförs så snyggt, den känns så ärlig och berättar så mycket om livet för den som är lite annorlunda. Den ruskar om och är obehaglig, eftersom den avslöjar hur vidrig människan kan vara, samtidigt som det är en vacker berättelse om en man som underhållit en hel värld.

I ett pressmeddelande berättas:

Idén till föreställningen väcktes när Mirro och Dyall gjorde Singin’ in the Rain 2006–07.
− Det var första gången vi dansade ihop. Vi jobbade kopiöst mycket båda två, jag hade ett katastrofalt privatliv och Kalle hade fysiska problem som gjorde att han hade så ont att han inte kunde gå. Ändå ställde vi oss där på scen kväll efter kväll och sjöng och dansade. Under den här tiden pratade vi om att det var så Sammy hade det hela sitt artistliv. Han gick upp på scen med livet som insats varje kväll, säger Rennie Mirro.
− Scenen var hans battleground. Det var därifrån han kämpade mot fördomar. Han blev störst på Broadway men fortfarande skulle många dörrar vara stängda för honom, säger Karl Dyall.
− Jag och Rennie är båda så kallade jazzungar, barn till svarta jazzmusiker som kom hit till Sverige under jazzsvängen på 60- och 70-talet. Det här var mitt under medborgarrättsrörelsens era. Det som var förbjudet i USA var möjligt här. För min pappa var det här i Sverige som han för första gången behandlades som en likvärdig. Sverige var en fristad då, säger Karl Dyall.
− Vi har samma bakgrund men vi ser helt olika ut och vi började våra dansbanor från helt motsatta håll. Jag växte upp med klassisk balett på Operan. Kalle började med streetdance och var en av pionjärerna inom street. Men nu har vi mötts på mitten, säger Rennie Mirro.
− Starten var att Rennie och Kalle ville göra en föreställning om Sammy Davis Jr men när jag pratade med dem kände jag direkt att det var viktigt att få med deras historia också. Det är en del av vår svenska moderna historia som kanske aldrig berättats på teaterscenen, säger Jonna Nordenskiöld som skrivit manus och regisserar.

Fotograf: Carl Thorborg
Bildtext:
Karl Dyall och Rennie Mirro i From Sammy with love.

FROM SAMMY WITH LOVE
Manus och regi Jonna Nordenskiöld
Koreografi David Dalmo
Scenografi och kostym Sven Haraldsson
Ljus William Wenner
Mask Patricia Svajger
I rollerna
Karl Dyall och Rennie Mirro

Orkester
Kapellmästare Joel Sahlin Musiker: Magnus Anderfjärd, Johan Bengtsson, Carl Flemsten

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

18 augusti, 2012

Det här inlägget har 1 kommentar.

  1. Elin skriver:

    Såg föreställningen ikväll och är kvar i den underbara bubblan, när man fått ta emot något så fantastiskt från scen! När man blir knockad!

    http://eliniver.wordpress.com/2014/05/13/from-sammy-with-love/

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *