Bloggar, twitter och andra fora på internet erbjuder nya möjligheter för politisk debatt. Enligt politometern.se finns det idag över 1.800 politiska bloggar i Sverige. Mångfalden gör att fler personer kan göra sin röst hörd och fler åsikter kan få plats i debatten. Men det är också lättare för publik och debattörer att söka sig till likasinnade och få sina åsikter bekräftade istället för bemötta. Splittrar detta debatten och försvagar dialogen? Ökar detta rent av risken för att extrema åsikter växer i styrka?
Det var utgångspunkten när Framtidskommissionen bjöd in ett seminarium i Rosenbad, tisdag den 22 maj. Seminariet hade förstås titeln ”Framtidsseminarium”.
Det slog mig hur bloggvärlden har vuxit och förändras sedan jag började blogga för sju-åtta år sedan. En gång i tiden kunde vi bloggare ha koll på vilka som bloggade, det är omöjligt idag. idag är blogg bara en kanal bland många.
Michael Karlsson, docent i medievetenskaå på Karlstads universitet, berättade om en del forskning kring sociala medier och han hävdade med bestämdhet att det finns ingen forskning som tyder på att extrema åsikter sprids via internet. Den som har extrema åsikter kan få dem förstärkta genom att möta likasinnade på webben men den som börjar söka på Internet och inte redan har sådana åsikter lär inte falla dit.
Han menade också att forskning pekar på att exponering för olika ståndpunkter leder till medvetenhet och tolerant för politiska motståndare.
Tyvärr var jag tvungen att dra iväg för ett jobbuppdrag de sista tio minuterna, men det allra mest intressanta var det som diskuterades just när jag drog: om den digitala klyftan.
Samtidigt som många gör sig hörda genom digitala medier och kan skapa sig namn genom internet är det många människor som antingen inte alls är på webben eller är där sällan och är obekväma med datorer.
– Den digitala klyftan ökar mellan de som är aktiva och de som är helt passiva, menade seminariets moderater, Patrick Joyce, som är sekreterare i Framtidskommissionen.
Michael Karlsson bekräftade det från forskningssynpunkt.
– Tyvärr är det inget som går att fixa med en quickfix, menade han.
Ett mycket intressant bloggprojekt presenterades av Robert Östling som är redaktör för debattbloggen Ekonomistas.
– Det är en blogg för nationalekonomiska bloggare. Vi förenas genom att vi forskar i nationalekonomi, men vi har skilda politiska utgångspunkter, berättade Robert Östling.
– Idén kom under ett lunchsamtal där vi diskuterade. Efteråt tänkte vi att vi ville sprida våra privata samtal till fler, sade han.
Bloggen fyller en viktig funktion eftersom den innehåller populärvetenskapliga sammanfattningar av samhällsvetenskaplig forskning.
– Det är nog vår viktigaste uppgift, sade Robert Östling. Det är ingen annan som publicerar detta innehåll. De flesta vetenskapsjournalister är fokuserade på naturvetenskaplig forskning.
Ett bra exempel: fler forskare inom olika områden borde samarbeta på ett sådant sätt, istället för att gnälla över att det är svårt att få in sina artiklar i vanlig press.
Det är webbens styrka att trösklarna sänkts.
Det var något som bland annat Sakine Madon, redaktionschef på Newsmill, tog upp när hon talade.
Hon tog också upp problemet med att den svenska journalistkåren är ganska ensidig.
– Den svenska journalistkåren bor på Södermalm om de är stockholmare och i Majorna om de är göteborgare. Den är ganska genuint medelklassig. Journalisterna bor inte i Rinkeby och inte i Djursholm, sade hon.
Genom bloggar kan då andra göra sig hörda, eftersom de slipper journalisternas filter.
Själv håller jag inte helt med om det. Det är inte journalisterna som är filtret. Journalisterna är bara anställda knapptryckare: det är den lilla klicken redaktionschefer som bestämmer var skåpet ska stå i den traditionella medievärlden.
Intressant var det också att höra Annika Hernroth berätta om sitt bloggande. Hon bloggar om feminism, om Israel, om integrationspolitik och om amerikansk inrikespolitik.
Hon berättade att hon i början skrev övervdrivet.
– Jag gillade konflikten. Jag sköt från höften liksom och ville vara extrem, sade hon.
Men efter ett tag ändrade hon sig och ville nå fram mer, ville få till en mer konstruktiv diskussion.
– Jag började skriva med en annan ton, berättade hon.
Vad som hände då var att antalet besökare sjönk.
– Det var nog så att vi som hade olika ståndpunkter och som angrep varandra hårt i våra bloggare hade ömsesidig nytta av att slåss med varandra, sade Annika Hernroth.
Det är sorgligt, tycker jag, att det är så, att den som överdriver och slår hårt mot olika håll får fler besökare medan den som vill föra en seriös diskussion inte alls når ut lika stort kvantitativt.
– Fast jag menar att det kan ha ett ännu större värde att nå ut kvalitativt istället. Att nå de rätta läsaren istället för en stor massa, sade Mary X Jensen, som var där för att lyssna på seminariet.
Mary från bloggen Mina Moderata Karameller har skrivit lite inför seminariet.
Läs även andra bloggares åsikter om Framtidskomission, politik, samhälle, Rosenbad