John Carter (3D)
Betyg 3
Svensk premiär 9 mars 2012
Regi: Andrew Stanton.
John Carter är en riktig Science Fiction-saga som till stor del utspelar sig på planeten Mars, som av dess invånare fått namnet Barsoom.
Två stora städer strider om makten över planeten Mars och mitt i det inbördeskriget hamnar jordvarelsen John Carter (spelas av Taylor Kitsch). John Carter är en avhoppad kavallerist i den amerikanska armén i slutet av 1880-talet som tröttnat på allt vad strider heter bara vill ägna sig åt att leta guld. På flykt undan armén hamnar han i en grotta med mystiska tecken och där möter han en utomjordisk varelse som har ett smycke som för honom John Carter till Mars.
Filmen är baserad på den första romanen i den klassiska sci-fi serien om Barsoom av Edgar Rice Burroughs.
Det är ett riktigt äventyr med rymdskepp och exotiska utomjordiska varelser. Carter möter en rad egendomliga invånare på planeten, som Tars Tarkas (Willem Dafoe) och den vackra prinsessan Dejah Thoris (Lynn Collins).
Filmen har många likheter med Star Wars – men egentligen är det ju Edgar Rice Burroughs berättelse som inspirerade till exempel Star Wars och andra science fiction-berättelser. Men nu kom Star Warsfilmerna före och därför känns det som att det här är en något sämre kopia.
Filmen är lång, drygt två timmar och en kvart och emellanåt var den lite seg. Jag hade en bra kvalitetsmätare i biosalongen när jag såg pressvisningen. Flera skolklasser i den ålder som väl måste betraktas som filmens målgrupp var också där. Ökenfolket på Mars hade ett lustigt språk vilket skolbarnen hängde på direkt och härmade högt. Förutom det var den yngre publiken mest tyst och det kom inte spontana applåder efteråt.
Varför lansera den i 3D? De allra första scenerna med rymdskepp och vy över rymden hade väl 3D-effekten någon funktion men i övrigt gör 3D-tekniken ännu så länge skådespelarna mer genomskinliga, vilket försämrar filmupplevelsen.
Förutom barn i mellanstadieåldern och möjligen högstadiet är väl science fictionfantaster filmens målgrupper. Andra får ut en söt rymdsaga med humor, men inte särskilt mycket spänning, det är väldigt förutsägbart vad som ska hända med några undantag mot slutet. Som jag redan nämnt är den något seg emellanåt men den får ett stort plus för att det inte är överdrivet många krigsscener med, även om det så klart finns några krigsscener med.
En sak som jag lagt märke till i många science fiction-filmer är att utomjordingarna alltid har så lustiga kläder, som karikatyrer från vikingatiden eller någon slags grottfolk och filmens hjältinna, prinsessan har förstås superkort kjol.
En annan sak jag funderar över är varför lösningen i konflikterna i äventyrsfilmer alltid är våld och att döda fienden? Ett ideal som knappast hyllas i samhället annars. Kanske är det bara flykt från verkligheten vi vill ha i äventyrsfilmer? John Carter fungerade bitvis bra men var inte en film som fick mig att glömma bort omgivningen.
Läs även andra bloggares åsikter om film, science fiction, John Carter