The Stig-Helmer Story – osar av bitterhet och fördomar

The Stig-Helmer Story
Betyg: 1
Premiär på Juldagen

The Stig-Helmer Story – en skamlöst nostalgisk komedi, ett porträtt av Stig-Helmer Olsson som osar av bitterhet och fördomar.

2011 och Stig-Helmer går inte ihop. Allt har förändrats förutom Stig-Helmer. Ungdomarna är bråkiga och telefonkiosker har bytts ut mot mobiltelefoner. Under en händelserik promenad med stavar åker Stig-Helmer fast för klottring, detta leder till ett möte med en person från hans barndom. Så börjar nostalgitrippen med stort N. Vi får följa med när Stig-Helmer och bästisen Ole letar efter Stig-Helmers första kärlek. Tillbakablickar berättar historien om hur de träffades.

The Stig-Helmer Story känns som en film Lasse Åberg gjort helt för sin egen skull. Det är hans kritik till dagens samhälle och det är hans minnen från 1940- och 1950-talet. Inget fel med det, mycket med hur vi lever idag borde ifrågasättas. Det finns säker som många tittare både kan känna igen sig i och hålla med om. Jag kan tänka mig att min egen pappa till exempel skulle tycka att det är jättekul när man driver med dagens helt oförståeliga och opraktiska modeflugor när två punktjejer väljer att anamma Stig-Helmers stil. (Som om varken pappa eller Lasse Åberg ägde gul och blå-jeans på 1970-talet som bara gick att få på sig om det var blöta.)

Men vad som hänt här, då 2011 års ungdomar i filmen framställs som korkade, slarviga klottrare, är att man uteslutit en stor del av den svenska befolkningen. Jag känner mig förnärmad. The Stig-Helmer story gör klart och tydligt att den inte ville ha mig som publik. Men när filmen går på TV om vad jag kan tänka mig kommer blir om si så där ett halvår så kommer det säkert sitta några gubbar ute i stugorna och muttra instämmande, precis som du ville Lasse.

En del i att jag känner mig så sviken är att filmerna om Stig-Helmer tillsammans med Vi Hade I allafall Tur Med Vädret och Göta Kanal är ett kulturarv som jag är uppvuxen med. Få vet varför vi svenskar kollar på dessa filmer år efter år, men vi gör det och vi skulle nog inte vilja ha det på något annat vis. Jag har en relation till Stig-Helmer, jag vill honom väl och känner mig beskyddande över honom och så helt plötsligt är jag inte längre önskad.

I övrigt blir man varken bjuden på utmärkande skådespeleri eller makalöst foto, vilket inte heller är något man någonsin väntat sig. Där mot får vi uppleva en jätte konstig dubbning av Stig-Helmer som tonåring spelad av Tobias Jacobsson där man måste lagt på Lasse Åbergs röst. Då kan man ju inte heller bry sig eftersom att detta omöjliggör Tobias chans att prestera. Eller så har jag fel och det visar sig att han är en grym imitatör som pratar lite i osynk med sina egna läppar.

Det roliga med resan-filmerna har alltid varit det lilla glappet mellan Stig-Helmer och verkligheten. Stig-Helmer har alltid kollat på saker och ting lite annorlunda. Vi minns väl alla scenen när han håller upp glaset mot flygvärdinne-knappen och trycker i hopp om att det ska komma juice. Och visst finns det något ögonblick av det här kvar och för det får Lasse Åberg en poäng.

Text: Judith Höglin Forsberg

Läs även andra bloggares åsikter om The Stig-Helmer stories, film, Lasse Åberg, filmrecension, recension