”En fager mö”
Författare: Joyce Carol Oates
Översättning: Kerstin Gustafsson
Albert Bonniers Förlag
ISBN: 978-91-0-012473-1
Redan från första mötet mellan Katya Spivak och Marcus Kiddler utanför butikerna på Ocean Avenue finns det en spänning mellan dem vilken inte enbart handlar om kärlek och åtrå. Katya dras till konstnären, författaren och den pianospelande mannen som lika gärna skulle kunna tas för att vara hennes farfar och Kiddler själv anser att han och Katya är själsfränder.
Att Marcus Kiddler och Katya Spivaks relation förblir trevande är lika säkert som att Katya alltid tvekar inför varje gång hon besöker den gamle mannen Kiddler. Marcus Kiddler ser på Katya Spivak som en förbjuden frukt vilken han värnar och tar hand om, som om Katya vore en av hans fossilblommor gjorda i enbart glas. Men Katya är mer än bara skör glasblomma för Kiddler och vid otaliga tillfällen talar han om för henne hur mycket han tycker om henne – att Katya är speciell, mycket mer än bara en sextonårig barnflicka.
Visst skulle man kunna se Katya som ett offer för den som inger henne trygghet och bekräftelse. Att hon är ett offer för könsrollen, ålders- och klasskillnaden, vilka är tre faktorer som återkommer i Joyce Carol Oates romaner. Men trots att Katya kommer ifrån svåra förhållanden med en ensamstående, supande mor och en spelberoende pappa som lämnat dem, så förblir Kiddlers hem en plats där Katya behåller sin integritet. Vi får kontinuerligt dela hennes tankar och se släkten Spivaks ilskna temperament lysa igenom i henne. Dock går det inte att förneka att Katya allteftersom invaggas i någon slags förtrollning och att det till slut blir svårt för henne att bryta den. Det är vid detta tillfälle som bandet mellan Katya och Kiddler får en ny innebörd och det är här som jag sätter hjärtat i halsgropen, om än bara för ett litet tag.
Den som är välbekant med Hermann Hesses roman ”Stäppvargen” kan se likheter mellan denna och ”En fager mö”. Redan vid ett ganska tidigt stadium i boken ges en indikation på att något senare kommer krävas från en av personerna. Det finns hela tiden en gnagande mening om ”ett utförande” som kommer i sinom tid. Oates använder liksom Hesse denna antydning, men skillnaden är att Hesse lyckas göra det på ett säreget sätt vilket ger hans form för historien en suggestiv framtoning, medan Oates skildring tenderar att endast kännas en aning krystad.
Den infekterade undertonen som Joyce Carol Oates förser boken med är inte tillräckligt ihärdig och tillför inte boken något tillnärmelsevis extraordinärt. Den olustiga känslan lurar visserligen vid sidovändningarna och letar sig fram tillsammans med tonerna av Marcus Kiddlers knastrande grammofonskivor, men trots detta lyfter boken aldrig riktigt.
Det är skickligt skildrat av Oates, då hon både lyckas inge sympati för den unga kvinnan samt en viss förtröstan för den gamle mannen. För visst vill man att Katya aldrig mer ska vista sig i Kiddlers enorma hus i Bayhead Harbour som ekar tomt likt ett mausoleum, samtidigt som man heller inte vill blåsa bort kemin som existerar mellan dem. Jag inser i efterhand att jag inte blir tillräckligt berörd av Katyas och Kiddlers relation som delvis saknar djup och trovärdighet.
Det är just bristen på trovärdighet som gör att jag inte blir fängslad, och trots klumpen i halsen finns ingen tillräcklig närvaro i historien. Något som jag reagerar över är att Oates ibland tar till handlingar vilka blir alltför uppenbara. Att som läsare få saker skrivna på näsan är aldrig uppskattat, likväl som man heller inte vill få spetsunderkläder slängda i ansiktet, men det är precis vad Oates kastar på dig. Utan dessa, förvisso enstaka men än dock överflödiga, detaljer hade boken kunnat bli mer trovärdig. Det finns ingen anledning för Oates att falla för det evidentas snara. ”En fager mö” krackelerar alltför ofta och visar onödiga sprickor i kuststadens välpolerade fasad.
Text: Vilma Ahlén
Fler recensioner av En fager mö: Expressen, Dagens Nyheter