Hallå alla fans till Morrissey. Nu kommer fyra chanser att se honom live i Skandinavien. Han är bokad för spelningar till
11 juli – Köpenhamn, Operaen
13 juli – Århus, Voxhall
14 juli – Helsingborg, Sundspärlan
16 juli – Hultsfred, Hultsfredsfestivalen
Här är pressmeddelandet från den stolte arrangören:
När över två miljarder människor följde Kate och Williams maxade bröllopspompa i Westminster Abbey härförleden, satt Morrissey hemma och surade. Monarkin är rent generellt vidrig, men till råga på allt genererar prinsparets vigsel mer uppmärksamhet än före detta X-Ray Spex-sångerskan Poly Styrenes hädangång.
Jo, även om det där sista är förskräckligt kan vi ändå inte låta bli att nicka ömt småleende åt hans surmulna kommentarer. Det är så vi vill ha honom. Steven Patrick Morrissey, f.d. sångare i ett av tidernas viktigaste popband, numera solosjungande pophelgon, gjorde redan tidigt i karriären odödlig konst av grinigheten och sina bittra tirader över det engelska klassamhället. Gott så, men Herr Morrisseys viktigaste bidrag till mänskligheten har nog trots allt varit att ge själavård åt de saktmodiga, de melankoliska och de olycksaliga. Med en stämma av lenaste guld och popdramatik av renaste vemod, har han sjösatt och avlivat trender, retat puritanerna och varit förebilden för identitetsbygget hos miljontals unga (i synnerhet manliga) missförstådda med Dr Martens och lugg.
Sedan solokarriären började blomstra på allvar under 2000-talet, med den bitterljuva albumtrilogin You Are The Quarry, Ringleader of the Tormentors och Years of Refusal, blev han även saligförklarad. Sankt Morrissey tangerar fortfarande generationsgränser på ett sätt som gör att grånande 45-åringar från 80-talets indievåg slåss om hans gunst jämte ynglingar med emolugg.
När Hans Höghet nu värmer upp oss inför uppföljaren till Years of Refusal bör du räkna med huggsexa om plåtarna. Hur viktig är han? Well, låt oss bara säga att om han inte hetat Steven Patrick i förnamn hade vi trott han hetat Jesus Christ Morrissey.
Såg att Peter Högberg bloggat om det. Kanske ses vi där?
Läs även andra bloggares åsikter om Morrissey, Hultsfredsfestivalen, musik