Hazelius-Hedin: Om du vill människa heta

Artist: Hazelius-Hedin
Titel: Om du vill människa heta
Betyg: 3
Utgivningsdatum: 6 april 2011

Det finns ingen kö av svensk traditionell folkmusik i 2000-talets Sverige. Hazelius-Hedin som nomerats till Årets Grupp på Folk- och Världsmusikfestivalen i Göteborg, har lagom till detta släppt CD:n ”Om du vill människa heta”. Det är är en mixning av klassisk spelmansmusik och svensk folkvisa. Esbjörn Hazelius (släkt med skansengrundaren Hazelius, vilken hade sina rötter i Hassela Norra Hälsingland) och Johan Hedinl, är en av landets mer framstående nyckelharpsspelare. Nyckelharpa är ett vackert och stämningsfullt instrument, en min favor ligger hos den vanliga fiolen när det gäller folkmusik. ”Om du vill människa heta” är varierande, för den som inte orkar lyssna på fiolmusik finns folkvisorna som den mycket spelade ”Jag haver ingen kärare” samt ”Farväl Adjö” den senare med dragning till den irländska tungsinta visan, men bägge oerhört vackra och snudd på skillingtryckslika. Att det blir irländsk influens är inte oväntat då Esbjörn Hazelius är en av de ledande experterna på irlänsk musik i Skandinavien.

Polskor är troligen det mest inspelade vi har inom folkmusiken och att lyssna på polskor klarar man till en viss gräns. Polskorna är dansmusik och kanske den svenska folkmusikens nationaldans. Själv känner jag bara lust att dansa och njuta av musiken under sommarvarm himmel på en lövad loge någonstans på den svenska landsbygden när jag lyssnar på polskorna på Hazelius-Hedin. Visste ni förresten att polskorna fick sina namn efter vardagshändelser en form av musikalisk nyhetsförmedling i det gamla bondesamhället. Man döpte gärna också polskorna efter deras upphovsmän och varje polska fick sitt eget personavtryck. För den vane folkmusiklyssnaren är skillnaden stor mellan en polska i Skåne och i Hälsingland. Det är väl det gör folkmusiken så oerhört spännande och vital. Den förändras hela tiden beroende på vem eller vilka som spelar. ”Om du vill människa heta” är en bra skiva men jag saknar glöden, den intensiva spelmanssjälen och tyngden som jag hade önskat J varit mer präglad av. Han började med fiol redan som sexåring och vid 16 blev det mycket dalatradition för att sedan också inkludera irländskt. Stor eloge till dem som vågar satsa på den här musiken i den elektrofierade musikvärlden.

Det saknas något sedan Skäggmanslagets tid då Thore Härdelin, Wille Grindsäter och Petter Logård på 70-talet gav ett ansikte åt svensk folkmusik tillsammans med Britt-Mari Swing från Delsbo. Hedin-Hazelius fyller inte tomrummet för min del men det inger hopp.

Relaterat: Helsingborgs Dagblad
Fler recensioner:
Svenska Dagbladet, Värmlands Folkblad

Läs även andra bloggares åsikter om folkmusik, skivrecension, Hazelius-Hedin