Det var fullsatt intill sista bänkcentimetern på Pygméteaterns premiär av Inanna – Nedstigning i en myt på lördagkvällen.
Föreställningen börjar med ett filmat inslag där Yael Feiler fastslår att vi människor måste återuppta balansen med naturen för att möjliggöra jordens och människornas fortlevnad. Det är ett av huvudbudskapen i pjäsen, men berättelsen om Inanna kan också ses på ett personligt plan, som en ung kvinnas väg till mognad och vishet.
Tanken svindlar när vi får höra att Inanna-myten är världens äldsta nedskrivna berättelse – en berättelse som skrevs ned för nära 6 000 år sedan, men som vi kan lära oss något av fortfarande.
Naomi Gartz Feiler gör en utmärkt tolkning av jordens och himlens härskarinna, Inanna, som bestämmer sig för att besöka sin syster Ereshkigal (Catrine Nilsson), dödsrikets drottning.
Teaterfront skriver:
Myten om gudinnan Inanna, där hon sitter vid livets träd på stranden vid Eufrat, utspelar sig samtidigt som världens första civilisation, Sumer, utvecklas i nuvarande Irak, för 6000 år sedan. Den civilisation som gav oss hjulet, matematiken, geometrin, astrologin, teknologin, tidräknande, lagar och handelssystem och det skrivna ordet. Hon ser hur de uppfinner plogen och konstbevattningssystem och hur de brukar jorden lättare än någonsin innan. Hon ser hur människan bygger städer för fösta gången, som så småningom fick murar kring sig, när andra människosamhällen vill ta del av deras överflöd. Förändringen pågår och livet kommer aldrig bli detsamma, varken för människan eller gudarna.
Sumer, civilisationens vagga, blomstrade en lång tid. Men sannigen är att deras teknologiska framgång ledde dem till en plötslig undergång. Världens äldsta civilisation fick ett tragiskt och våldsamt slut.
I pjäsen dras paralleller till västvärlden idag. Inanna-myten skrevs ned en kort tid innan Sumer gick under och kan ses som en varning även idag. Bara genom att lyfta blicken från vår egen lilla värld och öppna ögonen för missförhållanden som svält, krig och miljöförstöring i omvärlden kan vi rädda mänskligheten.
På det personliga planet kan budskapet tolkas så att vi som individer måste se och acceptera de mörka sidorna av oss själva innan kan vi bli en hel människa.
I underjorden passerar Inanna flera portar där hon måste lägga ifrån sig alla sina vapen och maktattribut, så att hon kan möta sin rädsla naken.
I Dagens Nyheter i höstas debatterade tjugotvå kulturfrämjare för fler kvinnor i skolans läromedel och lyfte då fram Inanna-myten som ett bra exempel på kvinnliga förebilder i skolan. Framför allt tror jag att det är positivt med en kvinna som accepterar sina mörka människor och framställs som en människa med flera dimensioner. Det är något som det är ont om både i litteraturen och på filmduken och teaterscenen.
Den andra och sista föreställningen av Inanna går i kväll, söndagen den 9 januari klockan 19, Vegagatan 17 (T-bana Odenplan).
Skådespelare: Catrine Nilsson, Naomi Gartz Feiler, Yael Feiler, Tom Silkeberg (röst)
Regi: Naomi Gartz Feiler
Manus: Naomi Gartz Feiler, en prästinna i Sumer (översättning Maria Bergom Larsson), stycken av Starhawk (översättning Naomi G.F)
Scenografi: Therese Lindqvist Persson
Koreografi: Marie Herdensjö
Kostym: Nadja Miri
Ljud: Johan Norberg
Ljus: Susanna Forsberg
Film & affisch: Thomas Mera Gartz
Videoprojektioner: Peter Bauer
Regiöga: Emma Bexell, Yael Feiler, Susanna Forsberg, Caroline Szilagyi
Producent: Riccard Slettengren
Före mer information om pjäsen:
http://teaterfront.wordpress.com/
[…] Recension i Kulturbloggen […]