På filmskolorna är fördelningen mellan män och kvinnor ungefär fifty/fifty. Stockholms filmfestival arrangerar sedan flera år en juniorfilmfestival, där skolbarn får spela in korta filmer och skicka in till festivalen. Där är också fördelningen ganska jämn mellan pojkar och flickor.
Men när det sedan gäller hur många regissörer och producenter som skapar film är fördelningen mycket mer ojämn. Där är kvinnorna ungefär 18 procent, sade Git Scheynius, festivalchef för Stockholms filmfestival, när hon öppnade seminariet
Deltagare i panelen var fem högintressanta kvinnliga filmregissörer: Debra Granik (Winter’s Bone), Lucy Walker (Waste Land, Countdown to Zero) Lisa Langseth (Till det som är vackert), , Åsa Blanck (Guldbaggevinnaren Vikarien, Kvartersdoktorn), Miao Wang (Beijng Taxi).
Förra året hade Stockholms filmfestival ett seminarium som hette: ”Wanted: Female Directors”. Svaret blev årets seminarium ”Found: Female Directors!”.
Fast det var med viss reservation. 18 procent av alla filmregissör är långt ifrån jämnt fördelat.
Varför är det så? Jag vet inte riktigt om seminariet svarade på den frågan, men däremot kan den nog inspiration till deltagare i publiken, kanske en och annan av alla kvinnor i publiken, fick lite extra kurage och vågar satsa på sin dröm att jobba med film.
Flera av de fem filmregissörerna berättade att de inte hade något naturligt stöd hemifrån, de växte inte om i familjer där det var naturligt att tänka sig film som ett yrke.
Lucy Walker är dokumentärfilmare och har lyckats göra två filmer som har premiär under samma år och båda visar på Stockholms filmfestival: Waste Land, Countdown to Zero). Hon började med att regissera teater och hade inte haft någon tanke på att regissera film.
– Jag regisserade pjäser, men tänkte aldrig att jag skulle kunna leva på att regissera. Jag vet inte om det var för att jag var kvinna som jag inte såg det som ett realistiskt yrkesalternativ eller om det var för att jag växte upp i en familj där kreativa jobb inte sågs som något möjligt val, sade hon.
Hon berättade att första gången hon fick en filmkamera i handen, för att spela in en musikal, fastnade hon direkt för filmmediet och dess möjligheter.
– Jag gillade närbilderna, skojade hon.
Filmens möjlighet att fånga ett magiskt ögonblick, beskrev flera av panelregissörerna som avgörande för varför de fastnade för film.
– I en teaterföreställning kan det ske magiska ögonblick, men det går snabbt förbi och kanske vi bara är tio personer totalt som såg det magiska. Med film kan man spara dessa ögonblick.
Miao Wang som gjort filmen ”Beijng Taxi” växte upp i en familj där alla jobbar inom vetenskap.
– Mina föräldrar såg inte film som något möjligt yrke, berättade hon.
Miao Wang är oerhört produktiv, förutom att hon är filmskapare har hon gjort en konstbok och vunnit designpris. I ”Beijng Taxi” har hon skildrat den kinesiska huvudstaden ur tre taxichaufförers ögon, varav en är en kvinnlig taxichaufför.
– Taxichaufförer är mycket lättpratade och de är fönstren in till Beijing för turister i staden, berättade hon om varför hon valde att skildra staden ur deras synvinklar.
– Jag ville berätta om stadens alla vanliga människor, sett ur vardagslivets ögon.
Lucy Walker och Debra Granik var de enda av de fem som träffats tidigare.
– Vi gick i samma filmskola och Debra var fantastisk och briljant redan då, sade Lucy Walker.
Debra Graniks film ”Winter´s Bone” är en av de mest omtalade filmerna som visas på Stockholms filmfestival i år. Winter’s Bone blev dubbelt prisbelönad när den hade premiär på Sundance filmfestival i år, med festivalens Grand Jury-pris för bästa film och pris för bästa manuskript.
Det märks att Debra Granik älskar att skapa film, hon var dem mest pratsamma i panelen och jag tror att hon ensam skulle kunna prata i timmar. Det var mycket intressant hon hade att säga. Hon menade att hon aldrig sett det som svårt att vara kvinna i filmbranschen, kanske för att hon startade sin karriär i Boston där det finns en starkt organiserad feministisk rörelse.
När de fem filmregissörerna skulle avsluta med att lämna något råd till de kvinnor som vill satsa på film var de överens om en sak:
”Keep on working”
Det finns inga trix och inga genvägar, det gäller att fortsätta och att hålla på. Dessutom: film kostar pengar, så den som vill skapa film måste vara beredd att sitta i många möten med de personer som sitter på pengar.
Att ha ett intresse för människor, att vilja skildra mänskliga förhållanden och fånga konflikter i drama är väl en rätt självklar förutsättning också, som Debra Granik tog upp.
Mer intressant från filmfestivalen:
Dolans kärleksduell charmar alla
Pianoprinsessan som blev filmdrottning
Höjdare på filmfestivalen
Läs även andra bloggares åsikter om Stockholms filmfestival, feminism, film, regissörer, Winter´s Bone, Beijing Taxi
[…] Git Scheynius, Festival Director, told that today around 18 percents of the Directors are women. But students at filmschool are since many years often fifty percent women. I wrote about the seminar in my Swedish blog. […]