Filadelfiakyrkan som konsertlokal är rätt spännande. Visserligen är träbänkarna frikyrkligt obekväma, men man kommer nära artistena på scenen. Av någon anledning blir det mindre stök bland publiken också, kanske för att det inte är någon ölförsäljning.
Ed Harcourt utnyttjade lokalen på flera sätt till en förtrollande charmig konsert. På scenen var det klart för hans entré, den stora svara flygeln stod uppställd och några mikrofonen och några gitarrer. Men tonerna kom uppifrån andra våningen. Ed Harcourt satt vid kyrkorgel en trappa upp och spelade första låten.
Sedan gick han ner för trappan till scenen, satte sig vid flygeln och bjöd på sitt underbara pianospel, vemodiga sång och vackra texter. Han hade med sig sin fru och ettåriga dottern. Frun spelar i bandet Langley Sisters, som var förband till Ed Harcourt och Loney Dear, som spelade före Ed Harcourt.
När Lyngley Sisters var förband kom Ed Harcourt in och ackompanjerade de tre skönsjungande kvinnorna. Inte särskilt överraskande kom Lyngley Sisters in och körade och spelade fiol till några av Ed Harcourts sånger.
Ed spelade förstås några av sina mest kända sånger, som ”Born in the 70s”. men han bjöd också på några sånger från nya albumet.
Han var avslappnad och skojade, bland annat om att det kändes konstigt att spela i en kyrka. Han kom till och med av sig och glömde texten till en sång. Men sådant gör liksom inget. Atmosfären blev så tät och nära, att det kändes mer som en god vän som är duktig på att spela och sjunga, som satt där och underhöll. Loney Dear hade problem med kopplingen mellan ena gitarren och förstärkaren och fick ägna viss tid åt att fixa det under spelningen. Men sådant spelar inte så stor roll, när man upplever kontakt mellan publiken och artisten.
Loney dear höll sin avskedskonsert för sin turné. Drivande i bandet är Nils-Emil Svanängen. Loney dear startade i Jönköping/Bromma runt 2003 och har släppt fem fullängdsskivor på egen hand, varav två sedan släppts på nytt av skivbolag. Den 11 mars 2009 släpptes Loney dear’s senaste album Dear John.
Svanängens starka röst och ibland bara gitarrkomp på mycket låg volym – det är vackert, enkelt och starkt på samma gång.
Langley Sister, hur ska de beskrivas egentligen? I julröda kortkorta klänningar, svarta strumpor och illröda högklackade skor spelar de indiecountry. Tre tuffa tjejer med vackra röster.
Ed Harcourt på MySpace.
Loney Dear på MySpace.
Från fredagskvällens konsert i Filadelfiakyrkan:
Läs även andra bloggares åsikter om musik, indie/alternative, Filadelfiakyrkan, Ed Harcourt, Loney Dear, Lyngley Sisters
Om du ska kallas för Kulturblogg i all dess mening så behöver du utmana dig själv om du ska utmana oss andra med dina kommentarer angående konserten i Filadelfiakyrkan. Det räcker inte med att beskriva vilka steg som artisten i fråga tar eller till synes små problem som uppstår med tekniken. Det viktiga när det gäller konserter med tre olika artister är att oundvikligt vara anonym och oförstående mot vem som är den mest kända figuren i salen(där av den mest värda att uppmärksamma, skitsnack). Alla som var där vet att Loney Dear stod för kvällens höjdpunkt. Han och kompbandet fyllde ut scenrummet till dess bristningstgräns och fångade allas uppmärksamhet tack vare att dom fångade kyrkan i sin famn. Ed uppträdde i fel forum. Han ska sitta vid ett slitet piano i en bar som är smutsigare än dina tre år gamla kalsonger och sjunga sina fylleballader. Ed Harcourt hör inte hemma i en kyrka medans Loney Dear kan förföra en kyrka medan han river ner ett fullsatt Ullevi. Förresten så heter trion med damerna Langley Sisters. Peace out!
Till Simon: Loney Dear är grymt bra. Du drar helt fel slutsatser när du påstår att jag skriver mest om Ed Harcourt för att han är störst. Det finns mycket häri livet som kan ligga till bakgrund till saker och ting. Vidga dina vyer.
Anledningen att jag inte skrev mer om Loney Dear var att jag var så totalt trött och utarbetad att det var en ren bragd att jag ens tog mig till konserten.
Dessutom stod jag i slutfasen inför planeringen av det stora arrangemang som Kulturbloggen stod bakom dagen efter konserten, nämligen Stora Kulturbloggpriset på Dramaten.
Jag hade helt enkelt inte krafter kvar att skriva mer om konserten.
Jag visste inte så mycket om Loney Dear och valde därför att försöka göra läsarna mer nyfikna genom att de fick lyssna på en av hans låtar. Loney Dear själva säger mer om sig än jag kan säga med tusen ord.
Emil är ett geni som fått alldeles för lite uppmärksamhet.
Om vi ska prata i sporttermer så vann Loney Dear en utklassningsseger mot Eds ”bakfylle-gig”.
Harcourt var inte på något sätt dålig men det känns lite bortkastat att en så kompetent låtskrivare som Ed inte kan har ett kompband med sig för att göra låtarna rättvisa.
Det hade passat bättre om Ed varit förband & Loney Dear avslutat konserten, nu kändes det lite som om luften gick ur när Emil gick av scen…