Artist: Jill Johnson
Titel: That´s Life -hyllningsshow med 18 musiker + cirkusartister
The Theatre Gothia Towers Göteborg
4
Foto Mattias Maddoc Johansson
Premiär 8/11 2017 ,sista show 16/12
Regi, iscensättning & koreografi: Linda Hansson
Idé & manus: Mikael Gordon Solfors och Jill Johnson
Scenograf: Roland Söderberg
Video och ledinnehåll: Viktor Rundlöf
Ljusdesign: Palle Palmè
Ljud: Mattias Winther
Kostym: Lars Wallin
Cirkusartister: Joachim Assarsson och Karin Odermatt
Kompband: Stefan Brunzell (kapellmästare), Marcus Liliequist, Joakim Hemming, Martin Landström och Mattias Fjellström
Storbandet: Blåssektionerna i Bohuslän Big Band (ensembleledare Jan Eliasson, för sättning se längst ner)
Arrangörer: Anders Berglund, Martin Landström, Samuel Olsson, Christer Olofsson, Niclas Rydh och Stefan Brunzell
Har inga skivor med Jill Johnson, däremot med Bohuslän Big Band. Har uppskattat SVT-serien från Nashville betitlad Jills veranda, liksom hennes medverkan i Så mycket bättre. Minns att jag var relativt nöjd med den countryälskande damens konsert på Götaplatsen för ett antal år sedan. Men det var först när jag tog del av ett klipp från den show hon tillägnar i vid mening The American Songbook, som jag insåg att That´s life kunde vara något för mig. Bohuslän Big Band – ett storband med toppstatus vars karriär jag följt i närmare trettio år – var ju med även om jag upptäckte på plats att det ”bara” rörde sig om deras eminenta blåsare. Recensionen är således från lördagen 11/11 då jag satt tillsammans med omkring 1200 förväntansfulla människor, var av flertalet kostat på sig exklusivt mat- och dryckespaket. In bland matgästerna kommer först engelsktalande blomsterbud i form av spexande cirkusartister. De åtföljs av kvällens stjärna och musikerna som paraderar in på två led. En kul effektfull entré som slår an en ton av glädjefyllda upptåg. Därpå stråkar och bildspel från Jills uppväxt, medan musikerna intar sina positioner på den vida välvda scenen.
Jill Johnsons show är en storslagen satsning, jämförelsen med internationella motsvarigheter stämmer säkert. Arton musiker, två nycirkuskonstnärer, påkostat pastellfärgat ljus, åtskilliga klädbyten för huvudpersonen, kavalkad av porträttbilder, extremt bred scen med rörliga moduler jämte ”piedestal-scen” mitt bland publiken och maffigt kristallklart ljud. Förvisso det största hon gjort, vilket på sluttampen får henne att stolt utbrista i tacksamhet och uppmana var och en att ”hålla hårt i era drömmar”. Avsteget från huvudspåret är dock inte så stort som det påstås. För några år sedan gjorde ju den genreöverskridande sångerskan från Ängelholm ett album med Anders Berglund, ett album vars motivation var att hylla pappa, genom att lyfta fram den amerikanska låtskatt han omfamnade. På The Theatre hyllar hon ikoner som tagit sig igenom hennes filter. Följaktligen framförs självklara melodier signerade Frank Sinatra, Nat King Cole och Sammy Davis Jr. Av alla förebilder är det Sinatra vi ges några biografiska detaljer om. Hänget och artikulationen betonas. Repertoaren är omsorgsfullt ihopsatt, bjuder på flera välgörande överraskningar. Spännvidden är hisnande. Beyoncé och Aretha, Diana Ross och Nashville Cast, Elvis och Dolly Parton. Tror också att förbisedda Lena Horne förekom.
Foto Mattias Maddoc Johansson
Det låter bra, riktigt bra. Blir aldrig slätstruket eller ansträngt. Det är stompigt och ösigt med välplanerade nedgångar i tempo. Jill Johnson har en imponerande smäktande sångröst och går definitivt inte på halvfart. Ibland klarar Sveriges svar på Shania Twain, att förena uppenbara vokala färdigheter med känslomässigt djup. Och skånskan gillar att överskrida genrer, lika mycket som hon ogillar att bli instoppad i fack. Bandet som mest hör hemma i rock- och schlagersvängen anpassar sig förträffligt till de snygga arrangemangen, peppas till stordåd i den inspirerade omgivningen med skickliga blåsare. Åtminstone vi som går ofta på livemusik kräver mer än underhållning för stunden, vill ha godbitar att ta med hem. Vilken lycka och lättnad då att önskan infrias flera gånger, framför allt i något oväntade låtval. Första fina solot levereras av Alberto Pinton på barytonsax Flöjt och luftiga gitarrackord gifte sig i Mr. Bojangles, vars utsmyckning i form av hattrick var en bonus.
Några gånger bryts mönstret av en artist med mottot att ta in sårbarheten på scen. Karaktären av bekymmerslös förströelse förbyts i allvar, första gången när Time After Time (Cindy Lauper) framförs mitt i lokalen till ståbas och trumpet. Vågat att ge sig på melodin som Miles odödliggjort, en bedrift trumpetaren Samuel Olsson lyckas briljant med. Efter balladen passar Jill på att visa vördnad för låtskrivande hbtq-aktivisten, tillfogar att hon själv tidigt tog beslutet att uteslutande ägna sig åt musiken. Nämnde Olsson spelar lysande på flygelhorn i I Will Never Let You Know. Vidare hörs under en show som varar omkring 80 minuter, pregnanta läckra solon av bland andra Martin Svanström, Björn Cedergren – funkar förträffligt för Björn att ”imitera” Maceo Parker- och den yvige trumslagaren som jobbat med sångerskan tidigare.
Foto Mattias Maddoc Johansson
Spinning Wheel görs i en otroligt suggestiv version, med flådigt spel av gitarristen Mattias Fjellström och drivande trumpetstötar. Andra höjdpunkter: Stevie Wonder´s medryckande gospelartade Don´t You Worry `bout A Thing, ett medley på Dolly Parton vars hit Jolene satt perfekt, soul/ funk -avdelningen där det blev ett j-a drag med kringvandrande musiker (kul att musikhistoriens första funklåt döptes om till Mama´s Got A Brand New Bag), ösigt värre även när storbandet triumferade i New York New York samt Jill inledningsvis på tu man hand med kapellmästaren i svävande sång (Fly Me To The Moon). Trumpetare, saxofonister och trombonister friskade sedan på för fullt i denna storbandsklassiker, löste uppgiften så galant att de kan ses som värdiga arvtagare till Nelson Riddle Orchestra.
Delvis för att slippa pauser vid klädbyten, delvis för att bibringa fler dimensioner, förekom luftakrobatik, sketcher och nycirkus lite varstans i programmet. Paret som varit anlitade av berömda Cirque Du Soleil är också kända för Vrickade Teatern. Tror de är medvetna om risken att hamna ur fokus, fast gymnastiska Karin Odermatt inhöstade rejäla applåder efter uppvisning på hög höjd. Blev förstås tillräckligt med applåder för att genomföra ett inplanerat extranummer, vilket visade sig vara en finstämd komposition av Bacharach/ David tillägnad Dionne Warwick.
Somligt kommer fastna i minnet i en fartfylld högteknologisk show med levande musik av yppersta snitt. Verkligen glädjande att höger och vänster halva på scen lät som en sammansvetsad enhet. På papperet var det två aparta konstellationer med trumslagare mitt emellan, vars gemensamma sound tillfredsställde den blandade publiken. Kapellmästare och arrangörer förtjänar mycket kredd för vad de åstadkommit. Och ingen som ser den lyxiga produktionen, kommer ha anledning att vara besviken över Jill Johnsons insats, eller valet av favoritsånger hämtade från USA.
Bild: Bo Håkansson, Bilduppdraget
Bohuslän Big Band: Trumpet & flygelhorn= Lennart Grahn, Robin Rydqvist, Samuel Olsson och Jan Eliasson / Saxofon & träblås = Mikael Karlsson, Alberto Pinton, Martin Svanström, Björn Cedergren och Joakim Rolandson/ Trombon = Christer Olofsson, Hanne Småvik, Niclas Rydh och Ingrid Utne
Foto Mattias Maddoc Johansson