Flugorna
Premiär 30/9
Av: Jean-Paul Sartre
Översättning: Eyvind Johnson
Regi: Angelina Stojcevska
Scenografi: Angelina Stojcevska och Ane Asheim
Mask & Kostym: Ane Asheim
Ljus: Sara Henriksson
Musik: arrangerad av Hampus Hallberg och Angelina Stojcevska (förutom vad som anges i programhäftet)
Spelas till och med 11/11 på Lilla scen
Undrar vad Tommy Berggren hade tyckt, han vars gärning mästerligt inriktats på förtätad realistisk stämning. Varför impulsen att börja med honom? Jo, för att han sågs i korsningen Södra Vägen/ Berzeliigatan i utkanten av motståndet kring nazistdemonstrationen, troligen på promenad från Bokmässan till teaterhuset vid Götaplatsen. Norska färska stjärnskottet Stojcevska har satt sina regiklor i Sartres kultförklarade debutpjäs, skriven mitt under andra världskrigets fasor. Se där en slumpmässig koppling till en händelserik lördag i Göteborg, fylld av farhågor och ilska, liv och rörelse. Denna version av Flugorna lanseras som ”grekiskt murder mystery generationsdrama”.
Handlingen i Flugorna, medges vara såväl förvirrande som av underordnad betydelse, något som Hampus Hallberg förmedlar i en av många blinkningar till publiken. Kände till att den franske existentialisten förlagt sitt idédrama till den grekiska mytologin, att han kretsat kring frågor om skuld och skam, hat och hämnd. Inte olikt Hamlet, är det myten om kvalfyllda grubblande Orestes och hans syster Elektra vi bevittnar. Regissören har valt att slå an en lekfull ton, vilket tar udden av de grymheter som utspelas. Är en motsatt estetik gentemot vad som genomsyrade Lars Noréns Orestien på Folkteatern. Produktionen sägs präglad av hipster-punk. Skådespelarna har grälla åtsittande kläder, peruker och platådojor. Finns i princip ingen dekor, däremot flera musikinstrument. På den välvda väggen bakom scenen en neonslinga formad till ett SOS.
Baren är öppen under hela föreställningen. Skådespelarna jagar varandra i ett pågående kreativt flow, även när det proklamerats uppehåll i väntan på nästa akt. Tilltalet är intimt och avspänt. En minipaus introduceras komiskt: ”lös inte de stora konflikterna nu”. Början och slut binds ihop med högtrycksdammsugare, gummiborstar och spänner. Det slösas med teaterblod. Tänker att det påminner om spelsättet man gärna praktiserar på Galeasen. Uppsättningen har mycket musik i sig, dels från exempelvis Richard Hawley (Pulp med mera), Kinks, Frank Sinatra, Gluck, Wagner, dels naiva elektroniska kompositioner signerade Hampus Hallberg på e-pad, gitarr och klaviatur. I små portioner är hans sång och ackord ett kul grepp som inramar monologer och våldsam action. Men blir för mycket av avskalade upprepningar och tålamodsprövande omtagningar. Mosande av kålhuvuden är ett av flera liknande inslag, vars utrymme borde halverats.
Största nackdelen är således formatet. Att bokstavligt talat vara instängd i källaren i över tre timmar gör att mottagligheten gradvis sipprar ur, recensenten längtar till sist ut. Upprepningar in absurdum var legio, vilket blev tröttsamt till slut. Tror att jag skulle vara odelat förtjust om föreställningen kortats väsentligt. Detta experimenterande anti-naturalistiska drama om skuld och mänsklighetens sorgliga oförmåga att lära av historien, lägger fram viktiga spörsmål. Hur besegrar vi det onda?” Människor är födda fria men vet inte om det”, utropar gång på gång Isak Holmen Sörensens rollfigur. Vi påminns åtskilliga gånger om att flugor är en metafor för skuldkänslor, vars uppkomst beror på vetskapen om att ha kunnat hindra ondskan. Vidare är ånger, ansvar och inte minst motstånd sådant som bubblar i en märklig pjäskonstruktion.
Skådespelarna är värda stort beröm, utgår från att de njuter varje ögonblick. Å ena sidan kliver de ur dramatiken genom blinkningar till oss. Å andra sidan orgiastiska omtumlande hopp, ner i den undervegetation där vansinne och psykos går hand i hand. Kvinnorna på scen – Kim Theodoridou Bergqvist och Melina Tranulis (norsk accent) – tömmer sig fullständigt i utbrott som sträckts ut längre än vad man tror är möjligt. De visar upp en enorm, nästan obegriplig teknik när aggressioner når sitt maximum. Isak Holmen Sörensen imponerar som skrajsen skrävlande superhjälte, medan Hampus Hallberg tilldelats funktionen som cool berättare, guide och ståtlig förlösare; uppdrag han självklart bemästrar. Att kvartetten slutligen under ”mysiga former” förenas i en klibbig samexistens krälandes på golvet, utgör i sig den ultimata ironiska kommentaren.
Medverkande: Isak Holmen Sörensen, Kim Theodoridou Bergquist, Hampus Hallberg och Melina Tranulis.