17/3 2017
Dramatiker: Johanna Larsson, Stefan Åkesson, Ensemblen
Regi: Johanna Larsson
Scenograf och kostymör: Linda Wallgren
Koreograf: Fredrika Byman-Moberg
Kompositör: Systraskap (Amanda Lindgren & Sabina Wärme)
Musiker: Stefan Abelsson, Mats Nahlin, Amanda Lindgren och Sabina Wärme
Foto Ola Kjelbye
Se mig! Ni fattar inte vad jag går igenom. Det är kontentan av den fjortonårige Anna Harlings utbrott, en betydelsebärande urladdning vars följdverkan blir en finstämd sång. Vi får i 5114 Dagar vara med om personliga vittnesmål från en kvalfylld ålderszon alla måste passera. Titeln syftar på hur många dagar som ska uppnås, till tillståndet mellan barndom och spirande ungdom. Den förste att göra entré är just Anna Harling i rollen som sammanhållande kitt, en slags ciceron i utforskningen av våra famlande yngre tonår. Sina dagboksskriverier kallar hon en redigerad selfie. Presentatören avlöses i tur och ordning av övriga i ensemblen. Samtliga utgår från porträttfoton klistrade på kroppsstora pappskivor, foton som med något undantag visar hur de själva såg ut när det begav sig.
Ensemblen berättar och spelar upp situationer från ett mestadels olyckligt fjortonårslandskap, anekdoter och känslostormar de upplevt. De tilltalar varandra med förnamn, bara vid enstaka tillfällen är de avsiktligt andra än sig själva (kurator, pappa…). Skådespelarna agerarar de versioner av sina autentiska jag, som de vaskat fram i samarbete med regissören och dramatiker Stefan Åkesson. Det ständigt närvarande metaperspektivet ges en hisnande brygga, när Gallons insats i Girl Power (2000) lyfts fram av yngre kollega som något hon verkligen tyckte om. I manus finns flera liknande frivolter inlagda. Och det beprövade konceptet fungerar väl , om än en aning ojämnt. Genomgående metod hos hyllade ungdomsscenen på Hisingen, är just att dramaturgiskt bearbeta och sammanställa insamlad research.
Vill påstå att den förhånade instabile fjortisen återupprättas, tas på blodigt allvar. Skolgång, kompisar, föräldrar, passioner, identitetssökande och trevande sexualitet; en heltäckande innehållsdeklaration över en problematisk ålder. Skådespelarna har grävt fram vad de kanske förträngt, troligen många gånger smärtsamma minnen. Man lyckas förmedla en palett av lidande och hopp, vånda och längtan, besvikelse och bekräftelse. Några historier är extra uppseendeväckande, exempelvis de från Åsa-Lena Hjelm, Ramtin Parvaneh och Ylva Gallon. Åka fast för checkbedrägerier, tolv begravningar i samband med den så kallade diskoteksbranden och besatthet vid kvinnlig superhjälte. Tre fall av märkvärdiga berättelser jag troligen kommer minnas länge.
Scenografin är sparsmakad. Några mobila väggar med dörrar skärmar av, som fond fasad som föreställer skola i nordöstra Göteborg. I övrigt noterar jag soffa och tillhörande bord, på vägg framväxande korrespondens mellan pushande lärare och en kämpande basketfantast samt musikernas utrustning. Av oklar anledning utökas scenutrymmet till läktaren publiken sitter på, vilket känns ganska onödigt. För att markera musikernas betydelse finns de i sedvanlig ordning placerade nästan mitt på scen, får presentera sig och görs delaktiga i enkät. Anmärkningsvärt annars är att det är den unga kvinnliga duon som komponerat, medan de erfarna männen ”bara” lirar. Musiken kan överlag betecknas som svävande ambient eller rytmisk electronica. Som mest mänsklig, lustfylld och kommenterande blir den när de duktiga musikerna trakterar diverse blåsinstrument. Då vibrerar teaterrummet av känslor.
Varje gång jag ser fryntlige Kjell Wilhelmsen och hans bistra motpol Ove Wolf ( tesen om att de fastnat i sina olika fack behöver motbevisas), får jag en förväntad dos teatergodis. Den först nämnde i rustning ala Game of Thrones kommer säkerligen skrattas åt av högstadieelever, vars skratt lär komma av sig, när hans motpart gör uppror. Skådespelarna som helhet utstrålar trygghet med de spelsätt de vinnlagt sig om. Men jag önskar att de utmanat sig själva mer. Blir denna gång mest imponerad av intensiteten hos Hannah Alem Davidsson, det konsekvent maniska hos Ylva Gallon och sättet att äga teaterrummet hos Ramtin Parvaneh. Jag som för länge sedan slutat följa teveserier, skulle absolut bli sugen igen om mannen i blå träningsoverall skulle erbjudas en huvudroll.
Ser ett gott hantverk med förmodligen rätt tilltal för tänkt målgrupp. Ibland när förväntad effekt nätt och jämt infrias, trots rättmätig positiv hållning, ska poängteras att 58-åringar inte utgör Backa Teaterns målgrupp. Igenkänningsfaktorer för dem produktionen vänder sig till finns framför allt på ett existentiellt plan, eftersom den dokumentära uppsättningen inte har med nutidens fixering vid smartphones eller sociala medier.
Skådespelare: Hannah Alem Davidsson, Anna Harling, Åsa-Lena Hjelm, Ylva Gallon, Kjell Wilhelmsen, Ove Wolf, Nemanja Stojanovic och Ramtin Parvaneh