Artist: Mattias Nilsson
Titel: Dreams of Belonging
Betyg: 5
Inspelad på Musikhögskolan i Malmö
Producent: Mattias Nilsson
Utgiven och inspelad 2016
Speltid: 47:34
Foto Anja Emzén
Här en solodebut av en internationellt verksam pianist, i begynnelsen ett musikaliskt underbarn vars framgångar skett utan min vetskap. Skåningen borde tillhöra landets mest omtalade på sitt instrument. Kan ligga honom i fatet att han är marig att sätta etikett på, har släppt en hybridskiva i en alldeles egen genre. Nilsson (född 1980) har ackompanjerat Sharón Clark och Anna Louise Andersson och drivit jazzklubb i Malmö. Har spelat med för mig välbekanta namn som Jesper Thilo, Bo Stief och Mårten Lundgren. Den vidsträckta kategorin kammar- och konstmusik utgör en annan gren. På solodebuten märks en underliggande strömning: förtjusningen i det nordiska folkloristiska tonspråket. Han har spelat ballader och psalmer i svensk folkviseton på svenska ambassaden i Chile.
Låt er inte förvirras. Mångsidigheten är enbart en stor tillgång. De vittförgrenade influenserna till trots, har albumet en sammanhållande konsekvent ådra. Dreams of Belonging är en helgjuten produkt – enligt uppgift kulmen på en lång resa för en professionell pianist som avvisat studier på musikhögskola – och vars särpräglade stil rikligt belönar uppmärksamma mottagare. Han känns igen på sitt expressiva och böljande spelsätt, är inte någon som i första hand sömlöst skapar porlande melodier. På ett motsägelsefullt sätt tar den eftertänksamma musiken skuttande kliv framåt, inte olikt vad som frekvent förekommer i klassisk musik.
Noterar hans anslag på flygeln som i förstone kan uppfattas som apart. Vid upprepade koncentrerade lyssningar blir det istället beroendeframkallande. I intervju har Nilsson resonerat om att frigöra sig från Jan Johanssons arv och om hur han mixat den oundvikliga melankolin med ljusa färger. Faktum är att jag inte tänker på geniet som förenade jazz med folkmusik. Associerar istället till Bill Evans och Esbjörn Svensson, Michael Nyman och Keith Jarret, Nils Lindberg och Stefan Nilsson. Vet förstås inte i vilken utsträckning dessa funnits med som följeslagare hos 37-åringen.
Sökandet efter en egen röst, ett personligt uttryck, har definitivt gett ett mycket lyckat resultat. Varje ton och varje pausering känns övervägd och meningsfull, vare sig det rör sig om moll eller motsatsen. Öppningen är allt annat än svulstig, trots att temat hämtas från Sveriges nationalsång. Rotad i jazzens fria förhållningssätt skalar han bort och lägger till. Det nedtonade temperamentet i Folk Melody From Västmanland går igen i åtföljande Serenade ( ursprungligen en tonsättning på Karlfeldt), även om stycket innehåller en subtil tempostegring. Egenkomponerade minimalistiska titellåten måste betecknas som ett mästerverk.
En melodi av berömde storbandsledaren Thore Swanerud bryter mönstret, blir till delikat pianojazz i gränslandet Tommy Flanagan – Bill Evans. Gentle On My Mind är en högoddsare, skulle utgjort ett stilbrott om det inte vore för att pianistens signum är intakt. En på samma gång utsmyckad och sparsmakad tolkning. Med jazziga inslag kläs Petterson-Bergers Frösö Kyrka i ny dräkt, blir ett fint exempel på Nilssons storhet. Utan att överlasta med impulser broderas snyggt utifrån den välkända ”refrängen” På liknande sätt dissekerar han omtyckta psalmen Blott en dag (som ju Freddie Wadling sjungit på ett oförglömligt sätt). Binder ihop ovan angivna, sällsamma urval av melodier, gör tre stycken skrivna av Mattias Nilsson. Tre stycken som verkligen håller måttet.
En senkommen recension som således tipsar om en svindlande skön skiva med ett djupt personligt avtryck. Ytterligare plusfaktor är superb ljudåtergivning En ensam pianist kombinerar på ett förunderligt vis nordisk kammarmusik med jazzig attityd. Senare i år kommer han ha kyrkokonserter med material från Dreams of Belonging.