• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Ytterst sevärd diabolisk metateater – Mephisto på Göteborgs Stadsteater

18 september, 2016 by Mats Hallberg

Av Klaus Mann

Dramatisering: Ariane Mnouchkine

Regi och bearbetning: Pontis Stenshäll

Scenografi och ljus: Johan Bergman

Premiär: Stora scenen 17 september 2016

Ola Kjelbye

foto Ola Kjellbye

För trettiofem år sedan såg jag Mephisto på vita duken, den första filmen från Ungern att belönas med en Oscar. Att nya styret i just detta land med rätta hudflängs i  programmet, kan  ses som ett utslag av ödets grymma ironi. Hur kan en motståndsman förvandlas till medlöpare är den grundläggande frågeställningen som varvas med funderingar på teaterkonstens syfte. Vad ska spelas och för vem? Låt mig omgående påpeka att  denna uppsättning är invecklad, har olika lager, är inte lätt att bena ut.  Dock anser jag att Stadsteaterns konstnärlige ledare tillverkat en mycket berikande och angelägen produktion, en märkvärdig totalteater som förhoppningsvis kan fylla salongen.  Hoten mot mänskliga fri- och rättigheter är som bekant återigen reella när högerextrema nazianstrukna ideologier vinner terräng. Hur prekär är situationen idag hos oss jämfört med 30-talet? Vanskligt att avgöra, men en kan förmoda att denna  komplexa pjäs tillkommit som en varningsklocka.

Ska inte irra bort mig i fakta om mytiska Faust och hans djävulska hantlangare. Jag har varken läst Marlowe, Goethe, Thomas Mann eller hans plågade sons verk på detta tema. Ska dock noteras att Jesper Söderblom, i egenskap av presentatör, meddelar att handlingen har dokumentär bakgrund. Förlagan till dramats centralgestalt ska ha varit författaren Klaus Manns svåger. Egentligen erbjuds vi inte något heltäckande svar på varför denne Henrik Höfgen väljer att svika sina ideal.  Fåfänga och hållningslöshet förklarar inte tillräckligt, vilket inte reducerar  uppsättningens höga kvalitet. Det verkligen gnistrar om Fredrik Evers i huvudrollen, vars maktberusade opportunist blir till ett rörande och otäckt porträtt. Hans tolkning ömsom kräver ömsom vädjar: se mig, beundra mig, älska mig; ett själviskt synsätt som tillämpas både i karriären och privat. När hans önskningar slagit in men förlorat sin själ, vet han innerst inne att ansvaret är hans, att det är för sent att urskulda sig fast han försöker. Verkligen rörande!

Första akten äger rum på 20-talet i provinsen, närmare bestämt Hamburg. I en dekadent epok roar sig en grupp med kommunistisk varité under sena kvällstimmar. Det allvarstyngda ämnet i Mephisto får här en motvikt. I sedvanlig stil förmedlar  Sven-Åke Gustavsson, Carina Boberg – denna gång flankerade av Misagh Sharifian och Victor Ståhl  Segerhagen vid pianot – mycket förlösande torr humor. Man gycklar i revolutionär anda med Hitler och den groteska inflationen.

I andra akten flyttar handlingen obevekligt in i nästa decennium och de fasor som är i antågande, vilket radikalt påverkar de rollfigurer vi sett viga sina liv åt scenkonst. Och någonstans i den hektiska  häxkitteln blir äregirige Höfgen i Berlin ett maktens redskap. Några gånger tillåter sig regissören, ihop med Mnouchkine, vad som skulle kunna betecknas som digressioner.  Diskussionerna om klassiker och borgerlig teater ges flera konkreta illustrationer. Bland andra Schiller, Shakespeare och Tjechov är med på banan. Mycket förenklat går skiljelinjen mellan teater vars mål ska vara att visa verkligheten eller teater vars syfte är att nå sanningen. Mest utrymme ges  åt recitation av ett vemodigt avsnitt ur Körsbärsträdgården. I debatterna om teater är perukförsedde Johan Karlbergs uppburne författare respektive ansedde teaterchef en pådrivande agitator. Jag tycker mycket om hans tolkningar, också hans sätt att aktivt lyssna in sig. Vill i sammanhanget påminna om två andra uppsättningar på Sveriges näst största stadsteater som senaste tioårsperioden problematiserat teaterkonsten: Publiken och Påklädaren.

Pontus Stenshäll är förtjust i omtagningar och upprepningar, kanske alltför förtjust. Med denna metod ligger han ibland nära en tjatgräns, fast scenen när Höfgen bestämt sig för att knäcka en medlem i nationalsocialistiska partiet är konsekvent och skickligt genomförd. Kännetecknade är vidare det extremt omfattande bruket av videokamera. Är vad som återges på superstora välvda fonden live eller inspelat? Man kan tro att skeendet bakom kulisserna är förinspelat, åtminstone en fantastisk festmåltid med hummer på hyllan ovanför foajébaren, en scen där Karlberg, Evers, Söderblom, Jennifer Amaka Pettersson samt Maria Pontén firar triumfer. Blir speciellt att titta på skådespelarna i uppförstorade närbilder, som ett väsensskilt uttryckssätt. Ibland ska medges att det kändes konstigt när den spatiösa runda scenen var obefolkad. Under vår väntan på förnyad entré, beskådade vi oftast upphetsade ansikten på en jättelik backdrop. Som sagt ett anmärkningsvärt förhållningssätt som bidrog till en slags totalteater. Men nog blev det lite för mycket av detta hjälpmedel?

Musiken har sin givna plats i ett allkonstverk. Rudy Addo sjunger i trapets likt en nedstigande ängel och kring pianot vid högra scenkanten framförs diverse melodier, inte minst slagkraftiga stycken av Kurt Weil. Verdi, Chopin och Schubert är med på ett hörn liksom Moonlight Serenade jämte Ungarische Hochzeit. Obestridligt roligast och mest otippat är att några strofer ur Blå Tågets Staten och kapitalet fyller en funktion, blir indirekt en hommage till Leif Nylén som dog tidigare i år. Fler beprövade ”knep” används framgångsrikt. Skådespelare sittandes i salongen, spotlights som attribut för den tragiske antihjälten (minnesvärt ögonblick med Brandauer i den prisade filmen), fallucka för de som väljer att inte längre vara med , laborerande med ridådragningar samt ihärdigt bankande på en vägg för att nöta in scenkonstens främsta teser.

En mycket intressant roll görs på ett trovärdigt sätt av Lisa Lindgren, vars rollfigur är en udda typ av nazist. Hon gör Miklas som mest av allt avskyr kapitalismen och i den avskyn inbegriper judar, eftersom de antas befinna sig i avgörande finansiella sfären.. En annan aspekt är det könsöverskridande inslaget. Klaus Mann var homosexuell och hans överlägset mest kända protagonist hymlar inte med sin bisexualitet. Höfgen åtrår passionerat en transa som spelas av Jesper Söderblom.  Som ni noterat finns många bottnar, av vilka jag vadat ner i några centrala.  Rekommenderar att ni tar reda på vad ni kommer att fastna för.  Mephisto är övertygande nydanande teater  vi aldrig får för mycket av.

Medverkande: Fredrik Evers, Lisa Lindgren, Jesper Söderblom, Jennifer Amaka Pettersson, Marie Delleskog, Johan Karlberg, Carina Boberg, Sven-Åke Gustavsson, Rudy Addo, Victor Ståhl Segerhagen, Misagh Sharifian, Kim Theodoridou Bergqvist samt Maria Pontén (praktikant).

 

Arkiverad under: Recension, Teaterkritik

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in