Av Klaus Mann
Dramatisering: Ariane Mnouchkine
Regi och bearbetning: Pontis Stenshäll
Scenografi och ljus: Johan Bergman
Premiär: Stora scenen 17 september 2016
foto Ola Kjellbye
För trettiofem år sedan såg jag Mephisto på vita duken, den första filmen från Ungern att belönas med en Oscar. Att nya styret i just detta land med rätta hudflängs i programmet, kan ses som ett utslag av ödets grymma ironi. Hur kan en motståndsman förvandlas till medlöpare är den grundläggande frågeställningen som varvas med funderingar på teaterkonstens syfte. Vad ska spelas och för vem? Låt mig omgående påpeka att denna uppsättning är invecklad, har olika lager, är inte lätt att bena ut. Dock anser jag att Stadsteaterns konstnärlige ledare tillverkat en mycket berikande och angelägen produktion, en märkvärdig totalteater som förhoppningsvis kan fylla salongen. Hoten mot mänskliga fri- och rättigheter är som bekant återigen reella när högerextrema nazianstrukna ideologier vinner terräng. Hur prekär är situationen idag hos oss jämfört med 30-talet? Vanskligt att avgöra, men en kan förmoda att denna komplexa pjäs tillkommit som en varningsklocka.
Ska inte irra bort mig i fakta om mytiska Faust och hans djävulska hantlangare. Jag har varken läst Marlowe, Goethe, Thomas Mann eller hans plågade sons verk på detta tema. Ska dock noteras att Jesper Söderblom, i egenskap av presentatör, meddelar att handlingen har dokumentär bakgrund. Förlagan till dramats centralgestalt ska ha varit författaren Klaus Manns svåger. Egentligen erbjuds vi inte något heltäckande svar på varför denne Henrik Höfgen väljer att svika sina ideal. Fåfänga och hållningslöshet förklarar inte tillräckligt, vilket inte reducerar uppsättningens höga kvalitet. Det verkligen gnistrar om Fredrik Evers i huvudrollen, vars maktberusade opportunist blir till ett rörande och otäckt porträtt. Hans tolkning ömsom kräver ömsom vädjar: se mig, beundra mig, älska mig; ett själviskt synsätt som tillämpas både i karriären och privat. När hans önskningar slagit in men förlorat sin själ, vet han innerst inne att ansvaret är hans, att det är för sent att urskulda sig fast han försöker. Verkligen rörande!
Första akten äger rum på 20-talet i provinsen, närmare bestämt Hamburg. I en dekadent epok roar sig en grupp med kommunistisk varité under sena kvällstimmar. Det allvarstyngda ämnet i Mephisto får här en motvikt. I sedvanlig stil förmedlar Sven-Åke Gustavsson, Carina Boberg – denna gång flankerade av Misagh Sharifian och Victor Ståhl Segerhagen vid pianot – mycket förlösande torr humor. Man gycklar i revolutionär anda med Hitler och den groteska inflationen.
I andra akten flyttar handlingen obevekligt in i nästa decennium och de fasor som är i antågande, vilket radikalt påverkar de rollfigurer vi sett viga sina liv åt scenkonst. Och någonstans i den hektiska häxkitteln blir äregirige Höfgen i Berlin ett maktens redskap. Några gånger tillåter sig regissören, ihop med Mnouchkine, vad som skulle kunna betecknas som digressioner. Diskussionerna om klassiker och borgerlig teater ges flera konkreta illustrationer. Bland andra Schiller, Shakespeare och Tjechov är med på banan. Mycket förenklat går skiljelinjen mellan teater vars mål ska vara att visa verkligheten eller teater vars syfte är att nå sanningen. Mest utrymme ges åt recitation av ett vemodigt avsnitt ur Körsbärsträdgården. I debatterna om teater är perukförsedde Johan Karlbergs uppburne författare respektive ansedde teaterchef en pådrivande agitator. Jag tycker mycket om hans tolkningar, också hans sätt att aktivt lyssna in sig. Vill i sammanhanget påminna om två andra uppsättningar på Sveriges näst största stadsteater som senaste tioårsperioden problematiserat teaterkonsten: Publiken och Påklädaren.
Pontus Stenshäll är förtjust i omtagningar och upprepningar, kanske alltför förtjust. Med denna metod ligger han ibland nära en tjatgräns, fast scenen när Höfgen bestämt sig för att knäcka en medlem i nationalsocialistiska partiet är konsekvent och skickligt genomförd. Kännetecknade är vidare det extremt omfattande bruket av videokamera. Är vad som återges på superstora välvda fonden live eller inspelat? Man kan tro att skeendet bakom kulisserna är förinspelat, åtminstone en fantastisk festmåltid med hummer på hyllan ovanför foajébaren, en scen där Karlberg, Evers, Söderblom, Jennifer Amaka Pettersson samt Maria Pontén firar triumfer. Blir speciellt att titta på skådespelarna i uppförstorade närbilder, som ett väsensskilt uttryckssätt. Ibland ska medges att det kändes konstigt när den spatiösa runda scenen var obefolkad. Under vår väntan på förnyad entré, beskådade vi oftast upphetsade ansikten på en jättelik backdrop. Som sagt ett anmärkningsvärt förhållningssätt som bidrog till en slags totalteater. Men nog blev det lite för mycket av detta hjälpmedel?
Musiken har sin givna plats i ett allkonstverk. Rudy Addo sjunger i trapets likt en nedstigande ängel och kring pianot vid högra scenkanten framförs diverse melodier, inte minst slagkraftiga stycken av Kurt Weil. Verdi, Chopin och Schubert är med på ett hörn liksom Moonlight Serenade jämte Ungarische Hochzeit. Obestridligt roligast och mest otippat är att några strofer ur Blå Tågets Staten och kapitalet fyller en funktion, blir indirekt en hommage till Leif Nylén som dog tidigare i år. Fler beprövade ”knep” används framgångsrikt. Skådespelare sittandes i salongen, spotlights som attribut för den tragiske antihjälten (minnesvärt ögonblick med Brandauer i den prisade filmen), fallucka för de som väljer att inte längre vara med , laborerande med ridådragningar samt ihärdigt bankande på en vägg för att nöta in scenkonstens främsta teser.
En mycket intressant roll görs på ett trovärdigt sätt av Lisa Lindgren, vars rollfigur är en udda typ av nazist. Hon gör Miklas som mest av allt avskyr kapitalismen och i den avskyn inbegriper judar, eftersom de antas befinna sig i avgörande finansiella sfären.. En annan aspekt är det könsöverskridande inslaget. Klaus Mann var homosexuell och hans överlägset mest kända protagonist hymlar inte med sin bisexualitet. Höfgen åtrår passionerat en transa som spelas av Jesper Söderblom. Som ni noterat finns många bottnar, av vilka jag vadat ner i några centrala. Rekommenderar att ni tar reda på vad ni kommer att fastna för. Mephisto är övertygande nydanande teater vi aldrig får för mycket av.
Medverkande: Fredrik Evers, Lisa Lindgren, Jesper Söderblom, Jennifer Amaka Pettersson, Marie Delleskog, Johan Karlberg, Carina Boberg, Sven-Åke Gustavsson, Rudy Addo, Victor Ståhl Segerhagen, Misagh Sharifian, Kim Theodoridou Bergqvist samt Maria Pontén (praktikant).