Titiyo på Stockholm Music and Arts
Stora scenen, 29 juli 2016
Betyg 4
Det är nästan så att soulen har försvunnit ur hennes musik. Det är ingen värdering utan ett konstaterande. Idag vill jag beskriva Titiyo som en singer & songwriter ackompanjerad av supertunga electronica-landskap.
För att börja från början. Jag har följt Titiyo av och till sedan dundergenombrottet med första skivan, den som vill jag minnas proddades av blivande maken. Jag har hört henne på diverse galor och kommer ihåg en skaplig konsert på Liseberg för 5-10 år sedan. Nu måste jag bekänna att jag inte lyssnat på hennes nya album, det första hon gjort med svenska texter. Så jag ger er som bonus lite delar ur refränger och något från Tiiyos mellansnack.
På scen inramas hon av fyra musiker, varav en är kvinna. De presenteras utspritt. I efternamn heter de som jag uppfattade det Perlskog, Sirén, Lindvall samt Lindelöv. Likt en Alex O´Neal-konsert sent 80-tal ser jag på scen tre stationer med syntar. Därutöver ett trumset och som komplement basgitarr och gitarr. Soundet är som antytts väldigt syntetiskt och kliniskt.
Ibland går tankarna nästan till Daft Punk eller Pet Shop Boys. Tityo och hennes band är klädda i rött upptill och svart nertill. Backdrop utgörs av en världsatlas och scenen flankeras av två guldfärgade flaggor. Om ni undrar över ljudets kvalitet ska noteras att det var ett bra rent ljud, om än fasiken så högt. Men det blev aldrig obehagligt högt.
Jag förmodar att i princip alla låtar från nämnda 13 gården var med på låtlistan. Som inledning nås vi av ett fett beat där refrängen lyder ”här är första raden”, därpå kommer ”Solna”, en sugande långsam melodi.
Vi får en till ny låt vars sound är angenämt med backbeat som en krydda. Vad som därpå följer är nytolkningar och nya arrangemang på ett knippe hits: Man in the moon (Kjell Alinge får cred), Kleerups vidunderliga Longing for lullabies och självklart Come along. Jag antecknade att framför allt Kleerups komposition gjordes svinbra. Därefter återgick Titiyo till nyare material.
Jag blev starkt tagen av låten om brodern och pappan Ahmadu skriven tillsammans med Linnea Henriksson, den som innehåller raden ”du tar hand om honom, vem tar hand om dig?” En annan ruggigt bra låt med dansfeeling hette något i stil med ”Staden börjar vakna”. Allra sista egenkomponerade stycket handlade om Titiyos mamma och hennes umbäranden. Jag är lite osäker på om alla texter håller måttet, vissa gör det definitivt. Det är mycket och naket om uppväxten och mycket Stockholmiana.
I vissa nya versioner av äldre hits och i det självutlämnande, känns det som att hennes oklanderliga röst vibrerar. Hon sjunger onekligen alldeles utmärkt. Och bandet vet vad de sysslar med, även om musiken har inslag som delvis gör den kall emellanåt. Dock, mina ben gungade i takt åtskilliga gånger och damen med klädsamt självförtroende levererar välljud och kvalitet. Och det var onekligen spännande att höra hennes berörande stämma på svenska. Flera av hennes låtar borde förresten passa på trendiga dansgolv.
Foto: BeA Nilsson
