Hur många gånger har man inte gått på en konstutställning och tänkt ”Det här var ju riktigt bra men … Det är något som fattas”. Tilpo (Hans Eriksson) är just en sådan konstnär där man nästan i procent kan säga vad som är genialt och vad som kunde vara bättre. Allt finns ju egentligen där så som ljuset och den varma blicken för det mänskliga i alla sin skröplighet och storhet. Det är bara något för rappt utfört med lite för snabba penseldrag.
Men i verken på hans senaste utställing Stalker in India hos Galleri Niklas Belenius känns det plötsligt som om alla bitarna fallit på plats. Ett reflekterande lugn och ett slags vila har infunnit sig i bilderna.
Det är som om man stiger in i verken och det är lätt att låta tankarna vindla iväg i torr ökensand med palmer eller vid en indisk flod med elefanter som värdigt kommer vandrande genom en stad.
Till viss del är bilderna fabler där elefanter blir stolta kvinnor eller där kor ligger och läser morgontidningen, precis som vem som helst.
Allra bäst tycker jag om bilden på de rikas cocktailparty, men där serveringspersonalen har en egen ö där de umgås friskt, och gör allt möjligt … De verkar ha det betydligt trivsammare än de rika som de passar upp och som högdraget står och samtalar med varandra.
Nästan som ett slags kuriosa ser jag på den bild som mest liknar ett tidigare lite för snabbt målat verk av Tilpo. Det föreställer en man som lägger benet bakom huvudet i något slags yogaställning. Bilden talar till mig men nuet, närvaron, saknas och den vill inte riktigt fastna.
Det är möjligt att inte så mycket förändrats i grunden i Fruls Tilpos måleri. Ändå känns det som om allt är förändrat.
Utan att vara konstkritiker (men väl författare och gift med en konstnär) vill jag varmt rekommendera utställningen. Det är inte varje dag man ser konst som känns som en del av livet.
David Ericsson
Författare