Artist: Sumie
Titel: Sumie
Betyg: 4
Det krävs en hel del mod för att med en sådan konsekvens hålla fast vid ett uttryck. Men på Sandra Sumie Naganos, inte att förväxlas med lillasyster Yukimi som frontar betydligt mer dansanta Little Dragon, självbetitlade debutalbum ligger styrkan just i det enkla och minimalistiska. Hon började skriva låtar 2008, ett par år efter det att hon blev förälder — dessa har lagts upp på hennes Bandcamp — men hon väntade med att spela in ett album ”until it sounded like I heard it in my head”.
Låtarna börjar snarlikt, avskalat med blott några fingrar plinkandes på en akustisk gitarr. Hennes röst, som sedan smyger sig in, har något poetiskt och ödsligt — men framför allt någonting väldigt vackert — över sig, vilket matchar de sparsmakade arrangemangen perfekt; det är musik som skapad för natten, mörkret och den stundande svenska vintern.
Sumie består av tio låtar som blir bättre och bättre ju längre in i albumet vi tar oss, med höjdpunkter som Hope Sandoval-osande Speed Into och delikata Midnight Glories mot slutet. Som lyssnare är det enkelt att beröras, låta sig svepas iväg till de lika delar längtande och intima tonerna. Jämförelserna med göteborgskollegan José González är väl delvis berättigade, samtidigt har Sumie hittat någonting unikt och redan nu kan jag tänka mig hur makalöst det skulle bli om hon exempelvis spelade på Annedalskyrkan i samband med Way Out West nästa år.
Bästa spår: Never Wanted to Be, Speed Into, Midnight Glories