Lars Winnerbäck

Invigningen av Tele2 Arena
24 augusti 2013

Hösten 2010 gick startskottet för bygget av Tele2 Arena, och efter några fotbollsmatcher samt en Gyllene Tider-spelning – som framför allt uppmärksammades för att den ägde rum under stängt tak – var det nu dags för dess officiella invigningsfest. I samband med firandet av denna nya arena, som med en kapacitet på 30.000 besökare alltså har potential att ta emot rätt stora akter, ställde sig tre av rikets mest folkkära artister – som dessutom inte turnerat på ett tag -på scen.

– Vi är glada över att den här arenan kompletterar våra andra arenor på ett fantastiskt sätt. Ikväll har vi evenemang i Ericsson Globe, Hovet och Annexet. Det är precis så det ska vara, berättade Ninna Engberg från Stockholm Globe Arenas i sitt tal under invigningsceremonin

Strax innan klockan åtta – efter att kvällens supportakt Zhala hade bjudit på en slags mystifierad elektronisk pop som förde tankarna till Lykke Li – var det dags för Robyn att gör sitt första framträdande på svensk mark sedan förra årets hemliga gästspel på Färgfabriken. Hon kickade igång sin färgsprakande show med sin 90-talshit Show Me Love, följt av Cry When You Get Older från 2010 års Body Talk Pt. 1, innan hon tog sig an Snoop Dogg-samarbetet U Should Know Better. Det första som slår en är den snygga ljusshowen och det trots arenans kapacitet faktiskt känns som att man kommer rätt nära inpå artisten. Med låtar som With Every Heartbeat som snyggt får över i Dancing on My Own har hon ju dessutom samlat på sig en imponerande kavalkad av perfekt dansanta poplåtar, vilka framförs innan hon avslutar sitt set med Don’t Fucking Tell Me What to Do. Konserten har några riktigt höga toppar, men även några dalar. Elektroniska We Dance to the Beat känns till exempel som att den varar en evighet. Det ska dock bli intressant att se vilka esse Robyn har i rockärmen, det har ju trots allt gått tre år sedan hon släppte sitt senaste album.

Därefter var turen kommen till Lars Winnerbäck som ensam med akustisk gitarr inledde med vemodiga nya låten Vi åkte aldrig ut till havet – från sitt kommande tionde album Hosianna som ges ut om en månad – innan resten av bandet anslöt sig på scen. Låten, som i avskalad version påminner lite om Thåström, kontrasterar de mer traditionella rockelementen som resten av bandet bidrar med.

Kent, som vi nog kan kalla kvällens huvudakt, gick på strax efter klockan tio. De inledde föga förvånande med 999 – ledsingeln från förra årets Jag är inte rädd för mörkret – men även om låtlistan fokuserade på just standardnummer som Ingenting, Musik Non Stop och 747 utblandat med ytterligare några nya låtar som Petroleum och Jag ser dig kändes det inte direkt som en dussinspelning. Antagligen beroende på att det är deras enda spelning för i år, så en känsla av exklusivitet ingavs – bandet var på ett imponerande spelhumör och publiken var med på noterna. Efter det abrupta slutet på ett förvånansvärt kort ordinarie set premiärspelas som extranummer dessutom Ingen kunde röra oss, som släpptes till förmån för Roks (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige) i samband med årsskiftet, och innan den givna konfetti-avslutningen med Mannen i den vita hatten passar Jocke Berg på att avslöja planerna för nästa album som de ska börja spela in den 1 december. Kent var det band vars låtar kändes bäst anpassade till den här typen av arenor, det enda frågetecknet var egentligen speltiden – det var lite för kort för att det ska kännas som en konsert, men tillräckligt långt för att väcka intresset för vad det nu blir de släpper härnäst.

Här är ytterligare några bilder från invigningen:

Foto: Emma Andersson