Artist: Low
Titel: The Invisible Way
Betyg: 4
Allmänt betraktade som grundare av den suggestiva slowcore-scenen (som väl egentligen skapades av Cowboy Junkies några år tidigare med The Trinity Session, men i alla fall) är äkta paret Alan Sparhawk och Mimi Parker nu tillbaka med sitt tionde album på dubbelt så många år. Sparhawk berättade i ett pressmeddelande strax före albumet kom ut att The Invisible Way innehåller mer piano (”…piano, lots of piano…and an acoustic guitar…”), och sånger om kampen mot både klassamhälle och droger. Parkers sång får också större plats.
Efter lång tids pusslande lyckades Low tajma in ett besök i Jeff Tweedys studio The Loft när de passerade Chicago. Det var starten till vad som skulle bli The Invisible Way. En sak som Sparhawk förtjusades över var den stora arsenal av instrument som The Loft tillhandahöll, vilket ter sig ologiskt för att komma från ett band vars karriär grundats på att använda så få som möjligt. Men det handlar om att välja rätt också, inte hur många man väljer.
Low har aldrig handlat om de stora gesterna, utan om de små subtila stämningar som deras musik tålmodigt vecklar ut. Om Tweedy som producent har haft någon märkbar inverkan är det möjligen genom att tona ner där det behövs, och fått bandet att förstå dess egen styrka. Några sånger tar man till sig direkt, som Just Make It Stop, On My Own (som mynnar ut i en gnisselorgie halvvägs in), Paper Cup och So Blue, medan andra blir favoriter först efter fjärde eller femte lyssningen. Men detta är inte en skiva att avlyssna för den som har bråttom. Den kräver sin tid för reflektion och eftertanke.
The Invisible Way är ett bevis på att det är i sångers tomrum känslor väcks till liv, inte där varenda frekvens fyllts ut till bristningsgränsen. Den 3 maj spelar Low på Debaser Slussen i Stockholm. Kom dit du också. Kanske vi tillsammans kan höra en knappnål falla. Och njuta av dess skonsamma oväsen.
Bästa spår: Mother
Text: Tommy Juto