Säsongen inleddes med två konsertanta framförande av Rossinis Italienskan i Alger.
Historien handlar om bejen som tröttnat på sin hustru och därför beordrar en medarbetare, Haly, att skaffa honom en eldig italienska, inom en vecka, Om uppdraget misslyckas får det konsekvenser för uppdragstagaren, som knappast är särskilt behagliga.
Den omständigheten att Mustafa, som bejen heter redan är gift löses genom att han förskjuter sin hustru, vilken han skänker till en frigiven slav, Lindoro, som dessutom på detta sätt kan få komma tillbaka till sitt egentliga fosterland, Italien.
Problem uppstår dock när det visar sig att Mustafa´s nye fru är Lindoros tidigare italienska fästmö.
I rollen som den gubbsjuke Mustafa hörde vi Andrea Patucilli, en italiensk basbaryton med komiska talanger, som Isabella hans tillkommande, Ann Hallenberg, en svensk mezzo, med internationell ryktbarhet. Lindoro sjöngs utmärkt av den ryske tenoren Maxim Mironov, mest känd från Helicon-operan i Moskva. Som Taddeo hör vi husets egen Markus Schwartz som förra året gjorde en bejublad Mustafa i Läckö slotts opera. Hans komiska talonger tillhör en av föreställningens höjdpunkter. I andra, tyvärr mindre roller, hör vi utmärkta Mia Karlsson som bejens hustru, Mia Karlsson och som Zulma hör vi utmärkta Erika Sax. Haly, Mustafas handgångne man, sjöngs av Andreas Lundmark, som tillhör den fasta ensemblen i huset liksom de tidigare nämnda damerna.
Orkestern leddes av deras nye 1:e gästdirigent och maestro di cembalo, GianCarlo Andretta, som jag vanligtvis hör på DKT. Till övriga höjdpunkter måste man ju räkna in GO:s utmärkta herrkör. Ja, totalt sett var det en mycket trevlig och rolig föreställning och en fin och stimulerande inledning på GO:s säsong, som egentligen öppnar den 11 september med Stravinskys ”Rucklarens väg”.
Sammanfattningsvis kan jag konstatera att det var en fantastisk fin upplevelse, som dominerades av herrarna, inklusive, herrkören och Ann Hallenberg var en mycket trevlig bekantskap och alla var väl värda stående ovationer som avslutade föreställningen.
Avslutningsvis kan jag precis som Göran Gademan uttrycka en stilla förhoppning om att det nu är dags för att denna sprudlande och charmfulla opera, en av Rossini´s bättre, snart nog platsar i repertoaren på Kungliga Operan. Kanske det kan locka kung och drottning till sina platser i logen på operahuset i Stockholm. Kungaparet lär ju ha roligt när de avnjöt ”Askungen”, förra säsongen. Det är lite trist att alltid sitta och titta på en tom kungaläktare.
Läs även andra bloggares åsikter om Italienskan i Alger, säsongsöppning, GöteborgsOperan