Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Dokumentär

Filmrecension: The Other Fellow – värd att se också för den som inte är James Bond-fan

by

The Other Fellow
Betyg 4
Svensk biopremiär 3 februari 2023
Regi Matthew Bauer

Runt om i världen finns det många män och pojkar som heter James Bond. Att ha det namnet kan vara en fördel men också en förbannelse. Denna engagerande dokumentär berättar inte bara om de människor som fått namnet, berättelsen säger något om vår värld, vårt samhälle och kändis-fixeringen. Matthew Bauers fängslande dokumentär porträtterar män som alla har namnet James Bond. Filmen är underhållande och tankeväckande.

Matthew Bauer och Gunnar James Bond Schäfer.

Att bli sammankopplad med planetens mest kände agent låter för många som en önskedröm. För Gunnar James Bond Schäfer, svensken som driver ett av världens största muséer tillägnat Agent 007 i Småländska orten Nybro, är namnet en välsignelse. Efter att ägnat många år åt att leva i 007:s efterföljd genom kläder, livsstil, bilar och till och med en gondol från en Bond-film fick han godkänt av Skatteverket att lägga till James Bond till sitt namn.

Regissören, Matthew Bauer berättar om mötet med Gunnar James Bond Schäfer:
– När jag satte igång det här projektet hade jag aldrig kunnat föreställa mig att en fjärdedel av filmen skulle komma att spelas in i Sverige på svenska. Men det var dit resan gick när vi upptäckte Gunnar James Bond Schäfer. När det var dags att filma honom väntade jag mig att träffa “en galen svensk James Bond”. Istället fick jag en vän för livet som gått så extremt mycket in för att bli James Bond att hans världsåskådning tycks mig både insiktsfull och skärpt. Han har lärt mig värdet i att följa sina drömmar oavsett vad andra tycker.

Men för alla har inte namnet varit en välsignelse. Att bli stoppad av amerikansk polis och inte ha legitimation med som bevisar att man faktiskt heter James Bond kan vara en ruggig upplevelse. En afroamerikansk man greps misstänkt för mord och det uppmärksammades helvilt av amerikanska medier med skämt om en James Bond utan rätt att döda. När han sedan blev frikänd förbigicks det med tystnad från medier, då var det inte intressant alls.

En queer teaterregissör med namnet James Bond är inte så lycklig över sitt namn. Om någon vill googla på hans produktioner syns han knappt i webbens sökmotors flöde. Men det kan vara en fördel för en människa som inte vill bli hittad däremot vilket en annan av de öden som filmen berättar om han vittna om. Det är en starkt berörande dokumentär som helt fångade in min uppmärksamhet.

Namnet James Bond hittade författaren Ian Fleming från en bok om fåglar. Författaren, ornitologen, heter James Bond. Det namnet har flyt, tyckte Ian Fleming. The Other Fellow har vunnit pris vid Documentary Edge Festival i Nya Zeeland.

Filmen är dråplig, rolig men också allvarlig och är värd att se både för den som är fan av James Bond men också för alla andra.

Filmrecension: Just Animals – skarpt men också ömsint

by

Just Animals
Betyg 4
Svensk biopremiär 3 februari 2023
Saila Kivelä och Vesa Kuosmanen

Hur påverkas en människa av att möta så mycket lidande som en djurrättsaktivist gör? Det är en av frågorna som denna gripande dokumentär ställer och funderar kring. Djurrättsaktivisten Saila Kivelä gör en ärlig dokumentär om sitt liv som aktivist.

Jag erkänner att jag var nervös inför att se denna dokumentär då jag misstänkte att den innehåller scener där vi får se hur fruktansvärt illa behandlade djur är inom mat- och pälsindustrin. Det finns sådana scener men de är inte fler än att jag klarade av att se det mesta utan att blunda. Fokus är på själva kampen för djurens rätt och vi får följa hur aktivisterna tänker och känner, vad som motiverar dem till att fortsätta kämpa.

Saila och hennes syster Mai är båda djupt engagerade för djurens rätt till värdiga liv. Men de har valt olika sätt att jobba för en värld där djuren inte utsätts för detta vidriga lidande. Saila och Mai Kivelä är två finska systrar, födda på 1980talet. De är båda aktivister för djurens rätt men efter ett tag väljer Mai, den äldre systern, att arbeta inom systemet, först som anställd på Greenpeace och sedan som politiker.

Saila, som för övrigt står kameran och medverkat både för manus och regi, väljer att fortsätta som aktivist. Tillsammans med Kristo Muurimaa tar hon sig in till djur på nätterna och filmar deras vedervärdiga villkor. Djur som knappt kan röra sig för att de står så trångt. Grismammor som har det så trångt med sina kultingar att hon lägger sig på dem så de dör. Höns och kycklingar som har det så trångt och smutsigt att de hackar bort sina fjädrar. Kor som lider under långsam avlivning. Det är helt sjukt, helt vansinnigt hur djuren behandlas.

Saila ställs inför rätta tillsammans med Kristo för att de brutit sig in på böndernas och uppfödarnas områden. Rättegången uppmärksammas stort. Många upprörs av de bilder och filmer på djurens lidande som Kristo och Saila filmat och det gör att frågan uppmärksammas. Men de enda som får skulden för djurens lidanden är bönderna, inte matindustrin eller politikerna som ansvarar för de lagar som finns kring djurens behandling.

Mai får uppleva vissa framsteg i lagstiftningen kring hur djuren behandlas. Men det är små steg och varje framsteg kräver motprestationer åt producenterna och de som äger matindustrin.

Saila är väldigt berörd, vilket hon också visar med många tårfyllda närbilder. På ett sätt känns det övertydligt men det är samtidigt ärligt – och om en aktivist inte påverkades av de hemska förhållanden han eller hon möter skulle de vara okänsliga. Frågan är om någon kan se den här filmen och fortsätta äta kött. Det är en skarp film men berättad på ett ömsint sätt.

Filmrecension: Leva tills jag dör – gripande film om rätten att åldras och leva

by

Leva tills jag dör
Betyg 4
Svensk biopremiär 30 september 2022
Regissörer: Gustav Ågerstrand, Åsa Ekman, Oscar Hedin Hetteberg & Anders Teigen
Producenter: Marina-Evelina Cracana & Oscar Hedin Hetteberg

Om livet, om glädje och sorg och samhörighet och om att få åldras med värdighet. En gripande film om det som borde vara självklart: Att åldras inte ska göra att människor ställs åt sidan. Att alla borde få känna att man lever och utvecklas också när krämpor gör kroppen blir allt mer osmidig. Filmens distributör skriver om denna dokumentär:
Leva tills jag dör är en berättelse om att försöka försonas med livets slut, och göra det med humor, värme och flaggan i topp. Filmen utmanar vår bild av vad äldreomsorgen kan vara … och vad den kan bli.

Vi får följa människor som bor på Kyrkbyn, ett äldreboende tio kilometer söder om Stockholm. På detta äldreboendet strävar personalen efter att låta de äldre ha kul, få ta egna beslut och att de ska känna att boendet är deras hem och familj. Vi får komma nära ett gäng som tillsammans skrattar, skojar, gråter och tar vara på sin ålderdom.

Berättelsen fokuserar framför allt på Monicas och Ellas vänskap. Monica som jobbar på boendet är en aktivitetscoach som fortfarande sörjer sin bortgångna mormor och Ella är en 99-årig boende utan egna barn. De får en tät relation där de har har roligt tillsammans och kan tala öppet och ärligt som nära vänner om livets med- och motgångar i att åldras och vårdas i livets slutskede.

Livet består av både glädje och sorg och det får vi följa på ett sätt som känns äkta och verkligt. Det känns hoppfullt att det finns äldreboende som kan fungera på detta sätt. Jag hoppas denna dokumentär kommer att visas för alla som arbetar inom vård och alla politiker på alla nivåer. Ja egentligen borde alla se den. Min erfarenhet är att det brister en hel del i Sverige när det gäller rättigheter för de äldre.

Filmen känns väldigt ärlig och den tar upp den stora existentiella frågan om liv och död. Hur vi kan leva fast vi vet att döden närmar sig.

Min mamma ville absolut inte på några villkor flytta till ett äldreboende. Jag hade svårt att förstå henne då men idag när jag själv vet att vi alla åldras har jag tänkt på frågan och inser att jag inte heller vill bo tillsammans med så många andra människor, spå nte ens ett äldreboende där de äldre blir bemötta som vuxna, som på Kyrkbyn. Jag är alldeles för mycket en människa av stort behov av integritet och egentid. Men många är annorlunda än jag och när de börjar tappa ork och kroppen inte orkar så mycket tror jag många gärna vill bo tillsammans med andra. Det viktiga är att våga ta upp ämnet, att börja fundera på hur man vill ha det när man blir äldre och att vi alla tillsammans, som bildar samhället, ser till att vi har de äldreboenden som låter äldre människor känna att det lever.

Filmen känns viktig. Det råder rätt stor diskriminering av äldre människor i Sverige. En människa är fortfarande vuxen när den blivit gammal och har krämpor och kanske måste ta sig fram med rullator eller i en rullstol.

LEVA TILLS JAG DÖR | Trailer (svenska) from Film and Tell on Vimeo.

Filmrecension: Moonage Daydream – en omskakande och fantastisk resa i David Bowies universum

by

Moonage Daydream
Betyg 5
Svensk biopremiär 16 september 2022
Regi Brett Morgen
Medverkande David Bowie, Ziggy Stardust, The Thin White Duke, David Jones med flera

En omskakande och fantastisk resa till David Bowies universum. Den första filmen om David Bowie som skapats med gillande av hans familj. Det behöver inte alltid medföra ett högt betyg att anhöriga godkänner filmen men i det här fallet märks det på ett positivt sätt. Filmskaparen har helt klart fått tillgång till mycket material. Moonage Daydream är uppbyggd av mängder av klipp från konserter, intervjuer och musik av och med Bowie. Om det gick att ge betyg 10 av 5 möjliga hade denna film fått det.

Filmleverantören skriver om filmen:
Filmen har fullt stöd från Bowies dödsbo och innehåller många av hans bästa låtar, såväl som tidigare aldrig tidigare visat konsert-material.

Filmen berättar på ett unikt sätt och för med oss på en resa i Bowies funderingar kring livet och existensen, det är en audivisuell rymdodyssé om en man som vågade testa sina drömmar och vågade förändras många gånger och också belyser hans tankar kring hur vi kan leva meningsfulla liv på 2000-talet. Delvis följer filmer delar av hans liv kronologiskt men samtidigt är den uppbyggd av bilder som får tala själva. Helt fantastiskt filmverk. Och tiden återges i cirklar emellanåt, på ett effektivt bildberättande sätt.

Filmen bör ses på riktig bioduk. Jag såg att en av medfinansiärerna är HBO. Jag misstänker att det betyder att filmen kommer att släppas på HBO Max streamingtjänst framöver. Jag uppmanar alla som vill de filmen att först se den på bio. För varenda som är ett fan av David Bowie är filmen ett måste att se. Men också den som inte är lika stor fan kommer att få ut mycket av filmen. Musiken är fantastisk och Bowie bjuder in till en andlig resa med tankar och funderingar kring de mest centrala existentiella frågorna. Om du någon gång funderar kring tiden och livet bör du ge dig hän åt denna resa in i Bowies universum.

Det finns dock en sak som är negativ med Moonage Daydream: den är för kort. Den är två timmar och tjugo minuter. En artist som David Bowie kan knappast skildras i en långfilm på två timmar och tjugo minuter. Han skapade musik, han skapade videos, han målade, han var skådespelare.

Det är mycket som inte finns med. Hans personliga Bowie liv berättas det alltför lite om. Hans äktenskap 1970-1980 med Angela Barnett (även känd som Angie Bowie), med vilken han har sonen Zowie (numera Duncan Jones, filmregissör) finns ingenting om. Han gifte om sig med Iman Abdulmajid 1992, vilket nämns live.

Det är också mycket från Davids Bowies artistliv som inte är med. Alldeles för lite av vad han gjorde de sista femton-tjugo åren är med. Jag respekterar om familj inte vill att privatlivet skildras nära, men något mer vill man ändå ska tas upp och framför borde mer berättas om den musik och den konst han skapade under dessa år. Hur vilt liv han levde under Berlinåren nämndes inte heller på något sätt. Vi får hoppas att regissören får i uppdrag att göra en serie med sex eller tio avsnitt om David Bowie.

Jag är helt tagen efter filmen. Det är en omskakande resa i Bowies universum. Men för fokuserad på hans första år fram till Lets Dance-åren. Mycket liv från albumen Reality, The Next Day och Blackstar. Och jag är nyfiken på hur han rent filosofiskt funderade då han skapade de sista albumen,.

David Bowie var otroligt kreativ och samtidigt djup andlig tänkare. Han var bara 69 år när han lämnade jordelivet. Det är sorgligt för oss människor som är kvar att han inte kunde få fortsätta och skapa i den åldern. Jag kan tänka att med sin livserfarenhet och sitt enorma kunnande skulle skapat ännu mer odödliga verk.

Filmrecension: Det ska va gôtt å leva – en film om Galenskaparna After Shave – rolig, äkta, sätter igång minnen

by

Det ska va gôtt å leva – en film om Galenskaparna After Shave
Betyg 5
Svensk biopremiär 9 september 2022
Regi Anna Hammarén, Rasmus Ohlander, Håkan Hammarén
Medverkande Knut Agnred, Anders Eriksson, Kerstin Granlund, Claes Eriksson, Per Fritzell, Jan Rippe, samt i arkivmaterial även Peter Rangmar.

En underhållande dokumentär som jag gärna hade sett i ett par timmar till. Den är en timme och fyrtio minuter men för min del skulle den få vara fyra-fem timmar. Jag vill bara se mer och mer. Den är rolig, sätter igång en massa minnen och känns väldigt äkta och ärlig.

Humorgruppen Galenskaparna After Shave fyller 40 år och filmen berättar hur det började hemma hos bröderna Claes och Anders Eriksson och vi får följa hur de mötte övriga delen i gruppen i samband med att flera av dem började plugga på Chalmers i Göteborg. Plugga och plugga, det blev väl inte så många poäng tagna av dem då de hade fullt upp med att skapa sketcher, sjunga och uppträda. Vilket många av oss är tacksamma över. Den glädje, underhållning och humor som denna grupp spritt vibrerar genom hela filmen. Chalmers studentspex och cortege varje valborg tycks vara en plantskola för artister.

Tv-serien Macken innebar deras riktigt stora nationella genombrott. Det är starkt att se publiken sjunga med i sångerna när tv-serien blivit en scen-föreställning. Titellåten för Macken liksom sången om husvagnssemester och sången om konfirmanden som vill ha en synt har blivit kultförklarade klassiker som jag tror att oavsett vilken musikstil man gillar ändå inte kan låta bli att sjunga med i.

Dokumentären handlar om gruppen men det är också en metafor för alla artister. Vi får en nära inblick i relationerna mellan artister och publik och kritiker. Claes Eriksson, som skrivit en stor del av gruppens material är mest i fokus och intervjuas men de övriga är också med och intervjuas.

Claes Eriksson är inte särskilt imponerad av kritiker. När gruppen i början av dess karriär hade haft succé med en föreställning i Göteborg bokade de en teater i Stockholm för att sätta upp föreställningen där. De blev totalt nedgjorda i en Stockholmstidning där recensenten skrev att gruppens medlemmar varken kunde dansa eller sjunga eller vara underhållande. Något år senare gav gruppen en ny föreställning i Stockholm och då blev de otroligt hyllade. Jag är väldigt förvånad över hur en kritiker kunde såga en föreställning och dess medverkande så grovt.

Claes Eriksson tycks vara rätt skeptisk till kritiker. Jag tror kritiker behövs av flera skäl men jag kan inte förstå hur en kritiker kan såga artister totalt. Bakom varje föreställning ligger mycket arbete, många förberedelser och varje artist är en människa med känslor och förhoppningar och som anstränger sig. Att vara kritisk är en sak men att såga jäms med fotknölarna fyller ingen större funktion. Det krävs inte någon större kunskap att recensera på det sättet: att bara fördöma eller bara höja till skyarna utan att förklara. Mer än så förväntar jag mig av en kritiker.

Denna dokumentär sätter igång både minnen och tankar – och det är precis det bra film ska göra. Filmens skapare har lyckats komma nära både Claes och Anders Eriksson och de övriga, intervjuerna känns väldigt ärligt och äkta.

För den som älskar Galenskaparna After Shave är filmen förstås en film som måste ses, men jag tycker den är så bra och så inspirerade och tankeväckande att jag rekommenderar alla att se den. Och vem älskar inte denna galenskap? Behöver vi inte alla den emellanåt? Vi behöver skratt och vi behöver underhållning.