Sedan starten för tretton år sedan har den Borlängebelägna festivalen Peace & Love etablerat sig som en av landets mest populära musikfester. Förra året slog de publikrekord med femtio tusen betalande besökare och i år förväntas det inte gå sämre. Framgångsreceptet ligger kanske i att de inte håller sig inom en viss genre – eller ”ena stunden kan du se Veronica Maggio bara för att sekunden senare se något stenhårt dödsmetalband” som Ronny Mattsson, presschef för Peace & Love, berättar för Kulturbloggen när vi möter upp honom vid Mariatorget i Stockholm.
Kan du berätta lite om årets tema på festivalen?
Vi började med teman 2004 och årets tema ”En ny värld” handlar om att medlen finns för att skapa en bra värld för alla, frågan är vilken värld vi vill leva i – vi vill inte skriva någon på näsan hur de ska tycka utan få folk att bilda sin egen uppfattning. Gäster kommer och pratar om saker löst bundet till temat, en av gästerna är David Batra som kan vara både lättsam och finurlig. Debatterna och seminarierna är en del av festivalen, ingen separat del av festen Peace & Love. Botten i att vi började med annat än musik var att det fanns en hel del problem i Borlänge. Det var anledningen till att vi först startade, nu har det kommit att bli vårt koncept. Bland övriga gäster hittar vi även Patrik Sjöberg, Alex Schulman och Annika Östberg som har en intressant historia bakom sig. Det är svårt att föreställa sig hur hennes tankegångar kan ha gått medan hon satt fängslad i USA. Personligen brukar jag gå på festivaler för att se band men hade jag sett att det fanns så här intressanta namn hade jag inte velat missa det. Fast det är upp till var och en, vill du bara se band kan du göra det. Vi erbjuder en helhetsupplevelse för alla sinnen.
Har ni temat i åtanke när ni väljer ut banden som spelar?
Artisterna är konstnärer så vi ställer inga krav på politik. Men det finns artister som står för värden som passar fint i vårt koncept. Patti Smith är en sådan och hon har spelat två gånger på festivalen. M.I.A. förra året har också ett slags budskap som är viktigt för henne och vad än Bob Dylan numera tycker själv så har han påverkat generationer på många olika sätt. Ända sedan starten har vi satsat på bredd. Vi vill inte vara en genrefestival och i takt med att vi blivit större har vi satsat än mer på bredden. Ambitionen är att bli så breda det bara går – enigt oss finns det bra musik i alla genrer och det vet jag att väldigt många andra håller med oss om. När vi bokade Rihanna väcktes en hel del känslor, mestadels mycket positiva, och det är också ett tecken på bredd. Vi har en publik bestående av olika åsikter och det är kul att folk engagerar sig. Nyss släppte vi Magnus Uggla och han var nog otippad för många men han kommer att fokusera på sin tidiga karriär som ju var viktig gör punkens och glammens inmarsch i Sverige. När han kom var han en otroligt underlig fågel som körde sin grej. En rebell. Svenskt musikhistoriskt har han varit viktig oavsett vad vi tycker om hans långa karriär. Jay-Z var också otippad när vi bokade honom. Kanske inte just honom men genren i sig. Av tradition har svenska festivaler främst handlat om rock och pop så det var en signal från oss att vi är breda. Året innan hade vi Mötley Crüe, kanske en mer sedvanlig festivalbokning, och året efter hade vi Bob Dylan som varit en drömbokning sedan dag ett – han är en av de mest betydelsefulla.
Är det någon akt du absolut inte tänker missa under festivalen?
Bloc Party är en ganska stor grej för alla som gillar dem då de inte spelat på ett tag. Sedan har vi Kurt Vile och mina personliga favoriter Other Lives för alla som gillar indie. Det hade varit kul att ha Bob Marley men tyvärr finns han inte längre med oss. Musiken går genom hans söner och i år har vi ytterligare en Bob Marley-son. Regina Spektor är vi stolta över, jag har stora förhoppningar på hennes nya platta, fast vi som arbetar är inte där för att se band. Jag hade turen att se M.I.A. förra året och det vore kul att se Maggio i år eftersom jag missade henne senast men det är lite speciellt i min roll – jag måste ständigt vara nåbar då det främst handlar om att göra sitt jobb. Det är besökarna som ska ha en finfin upplevelse, det är dem vi gör festivalen för. Jag brukar kanske hinna se tre eller fyra band och i år är det en hel del artister jag vill se. Regina Spektor står högst på listan – helt enkelt eftersom hon är väldigt bra. Självklart kommer jag försöka se Rihanna också, som kommer bli en stor upplevelse. Och Skrillex.
Nyss gick er systerfestival i Havanna av stapeln, hur gick det?
Jag var där förra året som var premiärår och det var en rätt speciell grej. Det började med att X-Alfonso, en av Kubas största artister, spelade hos oss och tyckte om konceptet så mycket att han frågade om vi inte kunde hitta på någonting tillsammans. Det är ganska ovanligt med den här typen av festivaler i Kuba, det är inte direkt karibiskt men fortfarande väldigt annorlunda det vi är vana vid. Förra året var intresset från media oerhört stort och det bjöds på en bandning av svenska och kubanska band. Bland annat The Baboon Show spelade och lämnade ett stort avtryck. De visade att kvinnor kan vara frontfigurer vilket inte alls tillhör vanligheten i Kuba. Förra året drog vi runda slängar 17 000 besökare och i år höjdes siffran till närmare 25 000. Jag var själv inte närvarande men enligt de rapporter jag fått ska allt ha gått väldigt bra. Det visar att scenframträdande inte handlar om språk utan uttryck, rytmer och melodier och att konceptet fred och kärlek inte är bundet endast till Borlänge.
Vilka argument skulle du använda för att övertyga en person som bara besöker en festival i sommar
att välja just Peace & Love?
Till att börja med brukar vi alltid ha bra väder. Sedan drar vi olika typer av människor vilket banar för intressanta möten. Vi bjuder på riktiga världsartister som Rihanna blandat med allt möjligt under hennes paraply beroende vad som faller i din smak. Framför allt är det en helhetsupplevelse – kanske väljer du att skratta eller bli förbannad på en debatt eller att gråta eller dansa till ditt favoritband. Stämningen på konserter hos oss kan bli magiska. Journey, Håkan Hellström, Kent, Veronica Maggio, Iggy Pop, Deadmau5, Manu Chao, Alice Cooper, Maskinen, Jay-Z, Hoffmaestro, Patti Smith, Robyn, Lykke Li och Europe är några som gjort grymma spelningar hos oss där publiken varit totalt med på noterna. Mötet mellan publiken och artisten hos oss brukar bli helt otroligt. En slags symbios, ett möte som bara kan skapas vid det direkta livetillfället. Men framförallt hoppas vi att våra besökare åker hem nöjda, kanske har ett frö såtts i dem att vi alla kan försöka skapa en bättre värld att leva i. Vi kan alla bidra till en värld som respekterar varandra.