Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik
Roxette gjorde sin enda spelning i Sverige på Peace & Love på onsdagskvällen den 27 juni.
Kulturbloggens fotograf Lena Dahlström var på plats.
Recensioner av spelningen: Expressen och Aftonbladet.
Läs även andra bloggares åsikter om Roxette, Peace & Love, popmusik, musik, musikfestivaler
Samling, Shangri-La
Peace & Love 27 juni 2012
Betyg: 4
Temat på årets Peace & Love är ”en ny värld”. Ett tema som verkligen passar in på Stockholmsbandet Samling vilka med sin progg-osande pop skapar stämningar och atmosfärer som passar in någonstans mitt emellan två världar. Deras texter är ofta simpla, på gränsen till banala, samhällsbetraktelser och även sättet de framförs kontrasterar de flytande, nyansrika ljudlandskapen. En kombination som ofta blir lätt psykedelisk. Som att förbindelsen mellan kropp och sinne är på väg att klippas av. Ena stunden står du där bara för att sekunden senare plötsligt inges av en känsla av surrealism. Till en början kan det kännas lite motsträvigt, men i takt med att du sveps in i denna ”nya värld” faller bitarna på plats.
Det grundläggande predikamentet för att den här sortens flummiga penseldrag ska kunna måla upp en så imponerande helhetsbild är bandets samspelthet. Den tre man starka rytmsektionen bidrar med mycket, men det är framför allt dynamiken mellan de två gitarristerna (eller tre om man räknar med sångaren som även spelar akustik gitarr på vissa låtar) och basisten som har ett sväng. Inte minst blir det tydligt i Desperationen och avslutningsnumret Anna som idag övervinner det mesta. Det skojas om att ”resten av festivalen känns som en förfest och att det först nu börjar på riktigt”. Troligtvis var det mest en ironisk kommentar till den inte särskilt svindlande publiksiffran, men när jag blickar tillbaka på dagen kan det – åtminstone sett till musikaliska kvaliteter – faktiskt stämma. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Samling tillhör vår tids mest intressanta svenskspråkiga band.
The Pains of Being Pure at Heart, Tropico
Peace & Love 27 juni 2012
Betyg: 3
The Pains of Being Pure at Heart slår inte direkt hål i myten om att charmiga New York-band ofta även är stora Sverigevänner. Innan Everything with You ropar Kip Berman, bandets svärmorsdröm till sångare, ut ”Go and see The Sound of Arrows. They are cool and they are Swedish, which is the same thing”.
Till en början lutar Peace & Love-spelningen tungt på senaste skivan Belong som förvisso är en mer ambitiös popskiva än den självbetitlade debutskivan. Men jag saknar det där raka och charmiga som fortfarande finns där i låtar som Young Adult Friction och, inte minst, This Love is Fucking Right.
Inledningen med Heaven’s Gonna Happen Now lider av att de jangliga gitarrerna överröstas av Bermans ojämna stämma, men i Heart in Your Heartbreak sprakar det till ordentligt. Överlag präglas spelningen just av dessa höga berg och djupa dalar. Under Come Saturday ser det ut som att bandet verkligen försöker röja loss, men inte ens då försvinner mysfaktorn. Den här sortens musik avnjuts bästa sittandes i gräset.
Kurt Vile and the Violators, Athena
Peace & Love 27 juni 2012
Betyg: 4
Bakom tjockt, mörkbrunt hår gömmer sig likt en mystisk Messias den forne The War on Drugs-gitarristen Kurt Vile, en av vår tids mest intresseväckande låtskrivare, som tillsammans med kompbandet The Violators intog Athena-scenen på Peace & Love inför en rätt liten publik. Konstigt att inte fler hade valt att dyka upp. Smoke Ring for My Halo tillhörde ändå fjolårets mest kritikerrosade album.
Ena foten står stadigt placerad i den amerikanska folksjälen. Det är ingen slump att Philadelphia-sonen Kurt Vile jämförts med såväl Bruce Springsteen som Tom Petty. Men det går även att dra paralleller till lite mer atmosfärisk alternativrock, vilket vi kanske har den 6-strängade basen och den 12-strängade Vox-gitarren att tacka.
Inledningen med Jesus Fever och On Tour, från senaste skivan, är fläckfri medan efterföljande Freeway visserligen har bra drag men tyvärr präglas av den rätt dova ljudinställningen. Något som medför att det psykedeliska skimret inte riktigt kommer till sin rätt, vilket däremot manglet i låtar som Freak Train gör. Avslutningen är mer nedstämd när Kurt Vile, ensam med akustisk gitarr, framför Peeping Tomboy och Blackberry Song. Kanske gör Kurt Vile det bästa av situationen. Det är ju trots allt en festivalspelning, med allt det innebär. Men jämfört med den intima (och överfulla) spelningen på Strand ett år tidigare känns det som han faller till korta. Dessutom saknar jag ett par låtar. Varken Runner Ups eller Baby’s Arms spelas.
Peace & Love – Sveriges största musikfestival har startat i Borlänge.
Festivalen som både har en stor seminariedel och massor av musik har i år dessutom fått en filmfestival.
Kulturbloggen har en stor grupp medarbetare på plats – så det kommer en hel del bevakning därifrån de närmaste dagarna.
Vår fotograf Lena Dahlström gjorde en fotorunda innan allt var igång.
Foto: Lena Dahlström
Läs även andra bloggares åsikter om musik, musikfestival, Peace & love