Roskilde

Roskilde: Jenny Wilsons tid är nu

5 juli, 2014 by Redaktionen

Jenny Wilson, Arena Stage
Roskildefestivalen 5 juli 2014
Betyg: 4

Även om Jenny Wilson inte har hunnit bli någon gigant hemma i Sverige är hennes status här i Danmark betydligt högre. Varför är svårt att sia om, men det brukar ju heta att en inte blir profet i sitt egna hemland – vilket vanligtvis brukar gälla författare och filmregissören, men givetvis gäller för många kulturarbetare och konstnärer – och låten Like a Fading Rainbow som blev en megahit hjälpte säkerligen till. Dock har hon arbetat upp en karriär under flera år nu, runt ett decenium, och visar ständigt att hon inte är någon one-hit-wonder utan förtjänar att verkligen ta plats med sina starka låtar, hårda melodier och engagerande dans.

Om hennes kariär har kantats av personliga, men aldrig för privata, texter är stämningen på scenen ungefär densamma: i början bär hon en scarf för ansiktet, och ser lite ut som en nydanande Beyonce utan sin Jay-Z och även om sången därmed inte hörs så bra är det ändå estetik före funktion som gäller, samtidigt som den kraftiga röken och bländande motljuset gömmer bandet i en mystisk dimma. Sången klarnar snart och showen är verkligen igång.

Speciellt engagerande är hennes självsäkra scennärvaro som cementeras genom hela spelningen genom hennes fräcka höftvickande som för tankarna till den för den tiden utmanande Elvis eller James Dean. Hon hinner även med att dansa på ett podium och hoppa ned till publiken för att ge de främsta kärnfansen handskakningar. Det uppskattas vilt! Dessutom hämtar hon upp några väl valda fans som fick komma upp och dansa på scenen, vilket gav dem ett lyckorus (och ett speciellt minne för livet) som smittade av sig på resten av publiken. Där avslutas första delen, men inte konserten.

När bandet återvänder in på scenen är det för att leverera några lugnare och äldre låtar. Det ger en skön kontrast till den annars så hårda och dansanta stilen hon anammat. Även om den elektropopiga uppdateringen av just Like a Fading Rainbow levereras förvånansvärt tidigt under konserten och samtidigt är både dov och än mer hänryckande än albumspåret, är skiftningen välbehövlig. Även om Jenny Wilson står för en fenomenal insats, trots genomkämpad cancersjukdom (vilket gav upphov till användandet av albumtiteln Demand the Impossible, som ursprungligen skrevs på en vägg i Paris under studentupproren, där hon återerövrat sin kropp och sitt liv och därmed krävt det omöjliga – att få lura döden och sen fortsätta på sina villkor), är hon inte ensam på scenen. Hon har även med sig en trummis och gitarrist som ger sin beskärda del av de musikaliska godbitarna. Trummisen leverar hård pondus och gitarristen ett stämningsfullt ylande. Tillsammans skapar de magi. Speciellt när Jenny själv spelar synth eller marackas samtidigt. Då är de en svårslagen enhet.

Text: Linou Gertz

Roskilde: Den nya stjärnan Kelela visar upp sin talang

5 juli, 2014 by Jonatan Södergren

Kelela, Pavillion Stage
Roskildefestivalen 5 juli 2014
Betyg: 3

– Jag är glad över att vara del av en kultur, och ha så många DJ-vänner vilket tillåter mig att sjunga över nya remixer på mina egna låtar, säger Kelela Mizanekristos. Den nytända R&B-stjärnan verkar uppriktigt rörd över att så många kommit för att se hennes spelning på Pavillion Stage; scenen som fokuserar på uppstickande musiker. Uppväxt i USA med etiopiska föräldrar har hon sedan barnsben pendlat mellan olika kulturer.

– I’ve grown up feeling very American but being constantly othered by people — there’s internalized racism and feeling weird about being second-gen, berättade den numera Los Angeles-baserade sångerskan i en intervju med Pitchfork förra året. På sin utmärkta mixtape Cut 4 Me, som också den släpptes ifjol, blandandes R&B med framåtskridande klubbmusik, och den eklektiska sångerskan, som kommit att bli en självklar del av skivbolagen och kollektiven Fade to Mind och Night Slugs, hade tidigare i år en plats på BBC:s inflytelserika lista över 2014 års genombrott. Uppbackad av en DJ inleder hon med The High, som släpptes tidigare i år, innan det är dags för låtar såsom Enemy och Floor Show från Cut 4 Me. Den fyrtiofem minuter långa spelningen är jämnstark, men lyfts en aning mot slutet då hon framför Bank Head följt av Cut 4 Me. Stundtals känns det mer som showcase än fulländad festivalspelning, men Kelela har potential i massor. Framöver kommer hon troligtvis bara att växa.

Här är ytterligare några bilder från spelningen:

Roskilde: Future Islands har klivit in på de stora scenerna

5 juli, 2014 by Jonatan Södergren

Future Islands, Avalon
Roskildefestivalen 4 juli 2014
Betyg: 4

Årets Roskilde har redan bjudit på några spektakulära konserter. Jag trodde inte att någon skulle kunna toppa Damon Albarns spelning i Arena-tältet, men Future Islands — med den inlevelsefulla sångaren Samuel T. Herring i spetsen — var nära nog. Redan i öppningen med Back in the Tall Grass rör han sig som en kobra, och det råder inga tvivel kring vem som äger scenen. Han studsar runt, growlar, bankar sig själv mot brösten och gesikulerar så vilt att han ser ut att vara på bristingsgränsen. Som en ringledare får han även publiken att vakna till liv, trots att klockan redan passerat midnatt.

Efter ytterligare två låtar från senaste albumet Singles — Sun in the Morning och A Dream of You and Me — gräver de djupare i sin katalog och plockar fram Inch of Dust från 2010 års In Evening Air. Om något så visar det hur hajp-maskinen fungerar. ”This might be the biggest crowd we’ve ever played for,” säger Herring från scen. Baltimore-trion har egentligen gjort lika stark och 80-talsdoftande synthpop under en tid, men det krävdes ett visst uppträdande hos David Letterman för att få den publik de förtjänar. Jag tycker det går att dra paralleller till The War on Drugs som i och med sitt senaste giv nått ut på ett bredare plan, trots att de gjort mer eller mindre likadan musik i flera års tid.

Singles är för övrigt en passande albumtitel, då varenda låt känns som en singel. I och med albumet har Future Islands klivit in på de stora scenerna, och spelningen på Roskilde visar att det var på tiden. En mer underhållande liveakt är svår att hitta.

Här är ytterligare några bilder från spelningen:

Roskilde: Trentemøller bjuder på en liten upplevelse i en alldeles för stor förpackning

5 juli, 2014 by Redaktionen

Trentemøller, Orange Stage
Roskildefestivalen 4 juli 2014
Betyg: 3

Även om producenten och låtskrivaren Anders Trentemøller snabbt gjort sig ett namn inom musikvärlden, och dessutom byggt upp ett respektabelt band, med sin indierocktechno finner jag det svårt att falla för hypen. Således är jag skeptisk när spelningen inleds med ljud som påminner om vatten som droppar mot tinningen så det ekar i hela hjärnbarken. Det lyfter inte riktigt. Jag får känslan av någon som försöker för hårt, men inte lyckas övertyga. Det verkar även mångfalden i publiken göra, eftersom de vallfärdar därifrån långt innan konserten är över.

På sätt och vis tror jag att det har mycket med framställningen att göra: det är en liten upplevelse i en alldeles för stor förpackning – vilket mestadels påminner om ett barn som får en jättestor present, som sen visar sig vara mycket mindre när paketet har öppnats. Från entusiasm till besvikelse på alldeles för kort tid för att det nästan ska bli chockartat. Det är således inget fel på bandets musikaliska lekar, men förpackningen och varudeklarationen känns fel.

Någonting som förvånar mig är dessutom hur svårt bandet tycks ha att verkligen engagera publiken. Nog för att den emellanåt verkligen är med på noterna, när den mer populistiska delen av technoframförandet görs, men alltför ofta står det still. Bandet klappar händer, men alltför ofta är det ingen som följer med (utöver fansen lägnst fram då) som tomheten tar vid. Liksom den ökade känslan av att detta hade varit en så mycket bättre konsert om de bara flyttat den till en intimare scen så de gränsöverskridande ljudexperimenten inte skulle behöva jaga iväg så många , plus att besökarna skulle vara där för att de verkligen uppskattar Anders och hans musik snarare än för att det är sista bandet som uppträder på största scenen på fredagskvällen.

Världen må hylla honom, men jag såg inte mycket ikväll som fick mig att göra detsamma. På sin höjd dansade jag lite för att inte frysa. Fast jag hade förväntat mig så mycket mer.

Text: Linou Gertz

Roskilde: Warpaint fängslar festivalpubliken

5 juli, 2014 by Jonatan Södergren

Warpaint, Avalon Stage
Roskildefestivalen 4 juli 2014
Betyg: 4

”De har tagit god tid på sig — tre och ett halvt år har passerat sedan deras fullängdsdebut The Fool såg dagens ljus — men nu är Los Angeles-kvartetten tillbaka med en självbetitlad uppföljare. Det låter ändå fortfarande omisskänneligt som Warpaint, men de tar ännu ett steg in i det okända. In i atmosfärerna och texturerna. Det går att dra paralleller till förebilderna i The Cure som 1980 följde upp sitt debutalbum Three Imaginary Boys med mer atmosfäriska Seventeen Seconds. Warpaint har genomgått en liknande utveckling; istället för att göra ett album som ska locka en större publik låta atmosfärerna — och den drömska produktionen — stå i fokus gär att det blir mer subtilt och förföriskt”.

Ovanstående text är hämtad ur min recension av Warpaints andra fullängdsalbum, som släpptes tidigare i år. När Los Angeles-kvartetten på självaste Fourth of July, i gassande solsken intar Roskildefestalens Avalon-tält står det dock snabbt klart att det inte rör sig om en fullt så tillbakalutad spelning som man kanske hade kunnat förvänta sig. Som scendekor har de enkelt, men snyggt bara omslaget från deras senaste album.

Om deras nya album just kan kännas aningen passivt så är det en expressiv liveupplevelse vi bjuds på. Interaktionen de fyra medlemmarna emellan, i kombination med deras hypnotiska sound, bådar för en fängslande konsert. Inledningsvis är det gitarristen Theresa Wayman som ger mest sken av att vara frontfigur, men allteftersom konserten växer tar såväl den andra gitarristen Emily Kokal som basisten Jenny Lee Lindberg — och till viss del även den australienska trummisen Stella Mozgawa — mer plats på scen. Keep It Healthy har vuxit som öppningsspår, och Undertow spelas relativt tidigt i setet, men det är mot slutet det verkligen tänder till; ännu outgivna No Way Out lyfts av publiken respons, disco-funkiga Disco//very sticker ut som en ny livefavorit, och finalen med Elephants — som trots att den var med på deras första EP fortfarande tillhör deras starkaste låtar — är några av höjdpunkterna.

Här är ytterligare några bilder från spelningen:

Roskilde

Footer

Om oss