Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik
The Vaccines på Pustervik i Göteborg, 18 oktober 2015
The Vaccines spelade på Pustervik på söndagskvällen. Det en kul konsert, men en smula ojämnt. Det är inte när bandet ska spela fint och moget som jag spetsar öronen. Men när de väl öser på (typ ” Wreckin’ Bar (Ra Ra Ra”), då inte bara lyssnar jag utan då stampar jag även takten med ett glatt flin på läpparna.
Foto: Peter Birgerstam
Ought, Pusterviks lilla scen
15 augusti 2015
Betyg: 5
Ought är ett av festivalens stora utropstecken.
Ute öser regnet ner, men det är svettigt inne på Pustervik när den kanadensiska kvartetten Ought intar den lilla scenen på övervåningen för sin första Sverigespelning någonsin. De får bara spela i en halvtimme, men under denna halvtimme lyckas de imponera stort. Det är den sista, men också den bästa spelningen jag hinner med att se under årets Way Out West.
Framför allt rör det sig om postpunk-influerade, rytmiskt malande låtar som byggs upp dynamiskt, där det är den upptrappande energin som får refrängerna att verkligen lyfta. Att se Ought live just nu känns som att se Joy Division eller Talking Heads som unga. Det sprudlar av vitalitet och en textrad som framförs med särskilt tryck är “I’m no longer afraid to die cause that is all that I have left / And I’m no longer afraid to dance tonight cause that is all that I have left” ur Beautiful Blue Sky från deras kommande album, Sun Coming Down, som släpps i september.
Frontmannen Tim Beeler Darcys scenrörelser, kanske i synnerhet hans smått besatta ansiktsuttryck när han blundar, för tankarna till Ian Curtis. Energin smittar av sig i hela lokalen. Så gott som alla som trängs på övervåningen hoppar och sjunger med i låtarna och när spelningen är över kommer en frälst främling fram till mig och ger mig en kram för att det var så bra. Potentialen finns där för att Ought ska bli ett stort band, se bara på The War on Drugs resa sedan de fyllde Lilla Hotellbaren i Stockholm för några år sedan. Förhoppningsvis återvänder de till Sverige för en egen spelning så snart som möjligt, för jag behöver mer.
Beck, Pustervik
12 augusti 2015
Betyg: 3
Det talades mycket inför Way Out Wests nya koncept, Needle in the Hay, döpt efter den klassiska låten av Elliot Smith; en hemlig artist i världsklass skulle inta den — i normalt fall — alltför lilla scenen på Pustervik. Att artisten i fråga var Beck ryktades det om redan inför, speciellt efter att han hade gett en liknande spelning i Köpenhamn ett par dagar tidigare, men jag hörde alltifrån Kate Bush till Thåström nämnas bland dem som stod intill mig i väntan på att Mr. X, en timme efter utsatt tid, skulle kliva på scen.
På förhand var det nog lätt att anta att det skulle röra sig om en akustisk spelning. Beck Hansen som med enbart en akustisk gitarr framför låtar från senaste, tillbakalutade Morning Phase och dess systeralbum Sea Change hade ju inte varit helt fel. Men redan i inledande Devil’s Haircut stod det klart att Los Angeles-bons första Sverigespelning på ett decennium skulle komma att bli en regelrätt rockshow. Jag blir inte förvånad om han kör exakt samma låtar när han kliver på Flamingo-scenen imorgon.
Därefter bjöds det på en mångfacetterad kavalkad av låtar; stundtals är det rymdrockig disco, nästa sekund är det en helt annan genre. Nya Dreams var en av höjdpunkterna. Uppbackad av ett hav av trummor och synthar, såväl som en gitarrist och en basist, är spelningen åtminstone ur ett musikaliskt perspektiv så gott som fläckfri. Det är snarare konceptet som går att ifrågasätta. Ofta värmer stora akter upp inför en festivalspelning just genom att bjuda in trogna fans till ett gig i mindre skala, men hemlighetsmakeriet gör att inte ens en låt som Loser får det genomslag som den skulle få inför en publik som var där för att se just Beck. Nu spelades den visserligen redan som tredje låt, hade den spelats mot slutet hade det antagligen blivit en annan sak.
Hursomhelst, 21:20 imorgon kliver Beck tillsammans med ett band i toppform på Flamingo-scenen. Antagligen blir det en spelning utöver det vanliga. Frågan är bara om han är rätt typ av artist för det här konceptet, eller skulle en mer ”folklig” artist ha passat bättre?
Text: Jonatan Södergren
Foto: Peter Birgerstam
”Ljudbilden har förfinats och det pendlar istället mellan olika arrangemang och instrumentationer, låtarnas minsta gemensamma nämnare är snarare melodierna som både känns tidlösa och omedelbara,” skrev vi i vår recension av Mikal Cronins tredje soloalbum MCIII tidigare i år. Vi utsåg även hans spelning på Primavera Sound som en av Barcelonafestivalens höjdpunkter. Nu står det klart att garagepopparen från Laguna Beach återvänder till Sverige för två spelningar i höst. Den 12 november spelar han på Kägelbanan i Stockholm och dagen därpå intar hannscenen på Pustervik i Göteborg. Så här skriver Luger i ett pressmeddelande:
”Med soldränkt garage-rock har Mikal Cronin värmt gitarrsvärmande bröstkorgar sedan den självbetitlade debut-LP:n 2011. Uppväxt i Laguna Beach, Kalifornien, följde (inte så förvånande) ett musikaliskt uttryck därefter – där garagerockiga inslag varvas med lummiga arrangemang, tröstande melodier och djupt personliga texter. Tillsammans med parhästen Ty Segall är Cronin i absolut främsta led när det kommer till att skapa musikalisk kvalitet från den amerikanska västkusten.
I maj 2015 släpptes Cronins tredje album MCIII. Albumet är en samling av rasande och obestridbara poplåtar varvat med ett djupare berättande om att bli vuxen. Precis som på debutalbumet och tidigare fullängdaren MCII hörs nästan uteslutande Cronins egna arrangemang och instrument även på detta album – allt sammansatt i ett humörsvängande crescendo, långt utanför ramarna för den traditionella enmansorkestern.”
Titta på Mikal Cronins musikvideo till Turn Around här nedan:
Vi var många som föll för Jessica Pratts andra fullängdsalbum, On Your Own Love Again, när det släpptes via Drag City tidigare i år. Nu står det klart att den San Francisco-baserade sångerskan kommer till Sverige för två spelningar i slutet av sommaren. Den 31 augusti intar hon scenen på Pustervik i Göterborg och dagen därpå, den 1 september, är det Stockholm och Debaser Strands tur.
Du kan se henne framföra Back, Baby här nedan: