Debaser Medis

Ända sedan Thom Powers och Alisa Xayalith startade upp bandet 2008 — och två år senare släppte fullängdsdebuten Passive Me, Aggressive You, som bland annat innehöll singeln Young Blood — har The Naked and Famous med sin melodistarka och 80-talsinfluerade pop vunnit över fans långt utanför hemlandet Nya Zeelands gränser. Så här lät det när Kulturbloggen mötte upp duon, vars senaste album In Rolling Waves släpptes några veckor tidigare, inför deras utsålda spelning på Debaser Medis den 1 november.

Tror ni att släppet av In Rolling Waves har vidgat folks uppfattning av vad ni kan göra musikaliskt?

Thom: Det tror jag, gensvaret från såväl fans som folk som är inblandade i samma musikscen som oss har bekräftat våra ansträngningar.

När ni påbörjade arbetet av albumet, var det några element ni ville behålla från debuten — och var det någonting ni specifikt försökte göra annorlunda?

Thom: Jag hade en liknande konversation med Campbell Hooper som har regisserat flera av våra musikvideos — nu senast videon till Hearts Like Ours. Vi diskuterade kontinuitet, jag oroade mig över kontinuiteten gällande våra musikvideos och han sade ”jag tror inte vi behöver tänka på kontinuitet, det är ju samma personer inblandade”. Han menade förstås kontinuiteten i musikvideorna, men jag insåg då att mycket av det jag hade gått och oroat mig över faktiskt skulle lösa sig automatiskt eftersom det var samma människor som var involverade — så vi gjorde egentligen inga större förändringar i själva arbetsprocessen; det är bara summan av allt vi lärt oss under de tre åren vi skrev och turnerade med Passive Me, Aggressive You. Det är svårt att hålla på med något i tre år utan att lära sig något.

Ni spelade ju in albumet i Los Angeles, tror ni att miljöerna där hade någon inverkan på soundet?

Thom: Jag tror inte det, för om du lyssnar på vårt första album så låter ju inte det som min mammas hus i Brown’s Bay där jag bodde då. Jag flyttade tillbaka hem för att arbeta på albumet och för att spara pengar. Vi hade inga pengar då.

Alisa: Dessutom är Brown’s Bay en sömnig strandstad.

Thom: Det är en tråkig förort, men jag växte upp där. Om du lyssnar på albumet så låter det inte alls som min mors hus. För mig har musik alltid betytt eskapism, något som inte begränsas av din direkta omgivning. Det är väldigt fantasifullt och andligt. Oavsett disciplin — om det nu är film, musik, måleri eller fotografi — så tror jag inte att din kreativitet influeras av din direkta omgivning. Det har snarare att göra med din egen förmåga att fantisera.

Båda era album är definitivt poporienterade, men samtidigt tas er musik emot väl hos en indiepublik. Är det en balans ni medvetet försökt hitta?

Thom: Jag skulle säga att det kom ganska naturligt. Det mesta vi lyssnar på är alternativmusik. När vi bildade bandet lyssnade vi mycket på Yeah Yeah Yeahs och TV on the Radio.

Alisa: Till och med Nine Inch Nails är multifacetterade i sitt sound. De har riktigt tunga och mörka, väldigt obskyra ögonblick — sedan har de också väldigt tillgängliga ögonblick i sin musik. Jag skulle vilja tro att vi har den typen av balans. Jag uppskattar poppiga synthmelodier och jag uppskattar band som har en alternativ edge i sitt sound, så jag hoppas det reflekteras i musiken vi gör.

Ni växte ju upp i Nya Zeeland i en tid då internet inte var lika utspritt som idag. Var det svårt att få tag på ny musik — och tror ni att tillgängligheten har ändrat hur folk lyssnar på musik?

Thom: Sett till både film och musik matas Nya Zeeland med amerikansk och engelsk kultur, så i det avseendet är det väldigt normalt. Ett album som slår stort i USA blir också stort i Nya Zeeland. Trots att vi har en väldigt unik musikscen så är det ändå Katy Perry som toppar listorna. På så sätt finns det en förbindelse till omvärlden, men som en kreativ person är det å andra sidan svårt att slå igenom i Nya Zeeland just eftersom det geografiskt är så avlägset. Som kultur är det ingen stormakt. Du måste själv hålla koll på vad som händer, till skillnad från USA vars kulturella omfång är så utbrett.

Vilka effekter skulle ni säga att den ökade tillgängligheten har haft för musikindustrin överlag?

Thom: Det krävs ingen större ansträngning för att hitta ny musik på nätet, vilket är både bra och dåligt. Det finns en illusion, ett antagande att eftersom verktygen är här kan du nå ut till en större publik — men så är det inte — eftersom alla idag kan nå en större publik är du bara en i mängden. Men så har det alltid varit, det finns populära band och så finns det hundratusentals okända band. Bara för att internet gett oss tillgång till direkt kommunikation betyder det inte att alla kan ta del av de här möjligheterna, det finns fortfarande ett behov av infrastruktur. Om något är det svårare än någonsin att navigera bland all ny musik. Någon måste fortfarande sprida din musik, jag tror att det är en av de största missuppfattningarna idag. För tillfället är musikindustrin väldigt invecklad. Folk slänger iväg simpla förklaringar till komplexa problem. Du kan inte komma någonstans utan ett skivbolag i ryggen, du behöver en infrastruktur för att ge ut ett album, och om du vill ha bevis för det — se bara på alla okända, osajnade band på nätet.

Jag kollade igenom era musikvideos häromdagen och ett återkommande element tycks vara glitter. Hur skulle ni beskriva den visuella sidan av The Naked and Famous?

Thom: Den visuella komponenten till The Naked and Famous har alltid varit Special Problems, det är namnet på företaget, de kallas Special Problems. Det är två killar, de gick under det namnet — nu har de inte splittrats, men de gör saker separat under sina egna namn; Joel Kefali och Campbell Hooper. Vi har jobbat exklusivt med dem när vi tagit fram alla våra omslag och videos, även t-shirts och affischer, vi gör allt med dem. Vi är ju inga visuella konstnärer, den enda disciplinen vi har någon erfarenhet inom är musik, så för mig är det vitalt att jobba med någon som faktiskt är en visuell konstnär — och det är allt de gör. De gör reklamfilmer och kortfilmer, men de kommer från en bakgrund inom finkonst, så de är både belästa och skickliga på det de gör. Just därför är vår relation väldigt uppfyllande, så när vi behöver en video vänder vi oss till dem och det är alltid spännande eftersom vi inte tar del av den kreativa processen — de får fria händer, så det blir helt och hållet deras tolkning av vår musik — det de tycker den säger visuellt.

Har det aldrig varit tvärtom, att ni visat upp en demo eller något och sedan fått inspiration från dem?

Thom: Nej, men i andra avseenden såsom filmer överlag. Jag har fått många intryck från filmer — ibland soundtracket också — som definitivt har inspirerat mig och fastnat. Många referenser som slängs runt när vi diskuterar produktionsidéer är faktiskt filmreferenser; ”John Carpenter style synths” och ”Blade Runner-esque” är termer som ofta kommer upp just i produktionsfasen.

Jag läste att I Kill Giants handlar om när din mor gick bort, känner du dig säkrare i att skriva låtar som behandlar tyngre ämnen nu?

Alisa: Den erfarenheten tillhör det som påverkade mig mest i mitt unga liv. Allt jag skriver kommer från en väldigt personlig och känslomässig plats, just den erfarenheten är något jag alltid behövt skriva om. Jag har alltid vetat att jag någon gång skulle göra det, men jag hade ingen aning om när. Det var inte förrän vi började skriva material till In Rolling Waves som det kändes rätt. In Rolling Waves är en känslomässig resa från början till slut, så det var passande att ha med I Kill Giants. Det är ett väldigt speciellt ögonblick på albumet — både för mig och för min familj. Allt kommer från en väldigt personlig plats, men jag skulle säga att det är det mest personliga jag hittills kommit i mitt låtskrivande.

Hur kommer det sig att du funnit modet att skriva om det nu?

Alisa: Hon gick bort när jag var sju, så jag antar att det gått tillräckligt lång tid. Minnena är ju något jag alltid behövt skriva om, men jag vet egentligen inte varför det kändes som rätt tid nu.

Thom: Det beror nog på att jag pushade dig. Det var en kvarlämnad demo från vårt första album, men den ursprungliga demon var väldigt olik den versionen som hamnade på In Rolling Waves. Av någon anledning passade den inte in på Passive Me, Aggressive You, men jag har alltid tyckt att de texterna är bland det bästa och mest kraftfulla hon någonsin skrivit — så vi kunde inte bara överge dem. Sedan när vi var ute på turné och jag satt i turnébussen och skrev på lite grejer fick jag en idé hur vi kunde förvandla låten till något, så jag tror att jag alltid har tjatat på Alisa att färdigställa den.

Vilka känslor väcks när du framför låten live?

Alisa: Ibland kan jag känna mig väldigt isolerad när jag sjunger den eftersom det är ett parti i bridgen när alla instrumenten försvinner. Allt som är kvar är min röst. Det är när jag är som mest sårbar. Allting blir mer påtagligt. Ibland kan det vara jobbigt, men samtidigt kan jag uppleva en konstig läkningsprocess från att spela den live.

Vad bidrog Justin Meldal-Johnsen med som producent för albumet?

Thom: Vi jobbade med honom på två av låtarna; The Mess och I Kill Giants. Jag hade gått in i en vägg gällande instrumentationen och hade ingen koll på vad jag höll på med — jag kände mig väldigt osäker — jag kunde till exempel spela in ett gitarrparti och visa upp det för de andra för att sedan tröttna på det, då ändrade jag lite på det och spelade in det på piano istället, men när jag sedan spelade upp det för dem kunde jag inte avgöra vad som var bäst — pianot eller gitarren — så då blev det bara att jag bytte instrument hela tiden.

Alisa: Så många idéer utan att vilken som var bäst.

Thom: Ja, problemet var inte att jag inte visste vad som skulle göras, det var att jag hade för många idéer som jag omarbetade oändligt många gånger. Så var åtminstone fallet med I Kill Giants, med The Mess kändes det som att jag upprepade mig själv, så jag ringde upp vår manager och vi började diskutera producenter. Vi befann oss i Los Angeles, där är det ju fullt med producenter, så vi bestämde oss för att kolla runt om någon var intresserad. Då kom hans namn upp – Justin Meldal-Johnsen – och jag visste att han hade jobbat med Anthony Gonzalez på det senaste M83-albumet, jag visste att han var en del av Nine Inch Nails, och jag fick reda på att han länge hade varit en medlem i Becks band — så han var en spännande person. Vi möttes upp i ett lokalt café och därifrån lyfte det. Han blev som en spegel, ett bollplank, jag frågade vad han tyckte och han gav någonting tillbaka. Det var nödvändigt med en utomstående åsikt.

Foto: Emma Andersson