Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bok

Boken Kultur för hälsans skull – lanserades med kultur – så klart

by


En författare som dansar – därefter en uppvisning av Läkande teater. Skådespelarskan Marie Göranzon läste texter ur Medea och ur Strindbergs Dödsdansen tillsammans med kvinnor från den helande teatern.

När boken ”Kultur för hälsans skull” av Eva Bojner Horwitz hade releasefest på måndagskvällen den 29 augusti skedde det helt enligt bokens budskap i en kulturell lokal, i Playhouse Teaters lokaler i Stockholm och med kultur som inramning.

Först ur på scen var författaren själv som tillsammans med en annan dansare (som jag inte just nu vet namnet på, men det kommer) framförde dans till musik från olika tider och kategorier, från världsmusik vidare över klassiskt till popmusik.

I Stockholm finns en grupp eller ett projekt som kallas ”den helande teatern”. Där får människor med olika stressrelaterade smärtor samarbeta med skådespelare som Marie Göranzon från Dramaten. På releasefesten för boken läste Marie Göranzon några stycken ur Medea och ur Strindsbergs Dödsdansen tillsammans med kvinnor som deltar i projektet. De var duktiga och intressant var hur starka dessa texter är, hur de vibrerar och får olika betydelse beroende på vem som läser dem och hur de läser.

Eva Bojner Horwitz är medicine doktor och forskar inom kulturhälsa. I boken ”Kultur för hälsans skull” redogör hon för hur olika kulturaktiviteter påverkar människors hälsa och välbefinnande. Ibland kan boken kännas väl metodisk och noggrann, men det måste nog vara så för att bokens budskap ska nå beslutsfattare och vetenskapsmän. I boken löper en helhetssyn på människor som en röd tråd, som hon uttrycker det: det går inte att separera tankar, känslor, kropp eller omgivning från varandra. De är kopplade till varandra och kan därför påverka varandra.

Skapandet genom lyssnande eller görande slår an en helig ton som påverkar oss på djupet. Skapandet ifrågasätter genom att ställa oss utanför våra gränser, det inspirerar genom ny kunskap. Och det är detta som gör att konstnärliga och kulturella aktiviteter kan få både spirituella och helande effekter.

I boken tar Eva Bojner Horwitz upp hur kulturen är ryggraden för allt lärande, hon berättar om olika projekt där kultur används medicinskt och hon skissar på en vision om hur detta skulle kunna vidareutvecklas.

Intressanta rubriker i boken är till exempel:
Öka din hälsokonstnärliga potential – ett tiostegsprogram
Konster tar vid där orden tar slut
Hälsokonstnärskap i framtiden

Boken tar upp hälsokraften i kultur och Kulturbloggen kommer helt klart att återkomma till flera av de aspekter som tas upp. Människor som mår bättre på grund av kulturen är en vinst för samhället och för den enskilde individen. Därför är kultur så viktig, ja rent av det viktigaste. För mig fungerar boken som ett kvalificerat bollplank, den ger mig en del nya infallsvinklar och ny kunskap samtidigt som den får mig att komma igång och fundera och tänka vidare. Den är som ett arbetsredskap i mitt sökande efter sätt att förklara hur viktig kultur är.

Här kan du provläsa delar ur boken.

Lyckans smed har också bloggat om boken.

Titel: Kultur för hälsans skull
Författare: Eva Bojner Horwitz
Förlag: Gothia
ISBN10: 9172057750
ISBN13: 9789172057753

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Amos Oz: Lantliga scener – fascinerande

by

Amos Oz tippas om och om igen att få Nobelpriset i litteratur. Amos Oz, född som Amos Klausner 4 maj 1939 i Jerusalem, dåvarande Palestina av rysk-judiska föräldrar, är israelisk författare, professor i litteratur vid Ben Gurion-universitetet och samhällsdebattör. Han har fått flera fina litteraturpris som Friedenspreis des Deutschen Buchhandels 1992 och Goethepriset 2005.

Jag läser just nu hans bok ”Lantliga scener”. ”Lantliga scener” består av åtta noveller som tillsammans bildar en roman. En person som i den ena novellen är huvudkaraktär kan i nästa bli en bifigur eller kanske bara flimrar förbi i utkanten, för att nästa novells huvudperson råkar se något i förbifarten utan att direkt lägga märke till det. Det är så snyggt upplagt, så vackert och suggestivt. Samma sak upprepas, fast i ett annat sammanhang och sett med andra ögon, ur en annan synvinkel.
Dessutom är Amos Oz otroligt skicklig skribent. Han behärskar språket, jag blir så inspirerad och jag njuter av varenda mening.

DN:s recensent Maria Schottenius skrev:
Den bok som kommer ut i dag, ”Lantliga scener”, är en novellsamling, författad i en stämning av livets efterklang. Amos Oz skapar en avspänd, vardaglig atmosfär när han skriver. Det är inga märkvärdigheter som händer, förrän plötsligt en energipelare stiger ur texten.

”Lantliga scener” utspelar sig i Tel Ilan, en idyllisk men bedagad israelisk by, och varje novell utgår från någon av byns invånare. Den kom i svensk översättning i maj så den är rätt aktuell. Själv fick jag tag på den via bokklubben Gondol, som enligt sin hemsida riktar sig till kulturintresserade män och kvinnor i alla åldrar. Vana läsare som efterfrågar kvalitetslitteratur – böcker som engagerar, överraskar, berör och utmanar.
Jag tycker de lyckas bra, deras urval innehåller båda nya och äldre kvalitetsböcker. Det kan vara rätt svårt att få tag på äldre bra böcker, eftersom bokhandlarna idag är väldigt fokuserade på nyutgiven litteratur.

Amos Oz är intressant också för att han inte bara är författare utan engagerad i viktiga samhällsfrågor. Han var med och grundade Fred Nu-rörelsen i Israel 1978 och har länge varit en framstående förespråkare för en tvåstatslösning till den israelisk-palestinska konflikten.

Lantliga scener
Originaltitel: Scenes from village life
Författare: Amos Oz
Översättare: Rose-Marie Nielsen
Översättare: Nicholas de Lange
ISBN10: 9146220526
ISBN13: 9789146220527

Fler recensioner av ”Lantliga scener”: Göteborgsposten, Svenska Dagbladet och Dagens bok.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Majgull Axelsson: Moderspassion: Tankar efter att ha läst boken: är livet så förutsägbart och är det omöjligt att bryta negativa mönster?

by

Moderspassion, Majgull Axelssons nya roman skildrar moderskapets plågor och hur samhället och omgivningen fördömer utsatta kvinnor och gör det nästan omöjligt för dem att bli accepterade i samhället. Eller så handlar den om utanförskap som går i arv och nästan är omöjlig att bryta. Eller så handlar den om det omöjliga för föräldrar och barn att nå varandra, hur svårt det är att prata med varandra och hur många förväntningar vi har på varandra, föräldrar och barn.

Sallys Café & Restaurang är en vägkrog utanför Arvika. När ovädret slår till och bygden drabbas av översvämning hamnar några människor på vägkrogen. Det är Minna, som ärvt krogen av sin moster, där är Ritva, journalistvikarien som aldrig får fast anställning, där är Tyrone som är pensionerad från räddningstjänsten men måste rycka in nu vid katastrofläget, Anette, bitter alkoholistfru och restaurangbiträde och där är Marguerite, före detta skådespelerska på Dramaten med grava alkoholproblem och hennes arrogante make ekonomiprofessorn Henrik.

De möts, konfronteras med varandra och framför allt inne i dem händer mycket då deras minnen genom livet poppar upp. Alla brottas med sina livsproblem. Minna och Marguerite hittar någon slags gemenskap i att de båda är mödrar till barn som mår psykiskt dåligt. Marguerites son Anton har gått in i en religiös sekt. Av det vi får reda på i boken beror det på att hans pappa som övergav dem när han var liten var alkoholist som valde alkoholen istället för sin familj. Anton har aldrig känt sig välkommen till livet.

Minnas dotter Sofia har det också hänt något förfärligt med, får vi snart reda på. Men exakt vad dröjer långt in i boken. Vad tänker jag inte avslöja, ifall du inte läst boken än.

Romanen har självklart massor av intressanta spår och är ett spännande språkligt experiment eftersom Majgull Axelsson i de olika kapitlen skriver utifrån varje karaktärs tankevärld i jagform. Majgull Axelsson använder sig också av fantasifigur, en kopparängel som kommer till Minna när hon är medvetslös. Bra eller dåligt? Jag vet inte. Vi har inte så många svenska författare som behärskar konsten att på bra litterärt sätt foga in änglar eller andra fantasifigurer.

Det som får mig att tveka inför boken är att den är så mörk, så utan hopp. Jag tror att det är att göra det för enkelt för sig att ge föräldrar skulden till att barn går in i religiösa sekter, eller för den delen går in i missbruk eller kriminalitet eller på annat sätt blir destruktiva för sig själva.

Visst har arv stor, stor kraft och inflytande över våra liv. Det är svårt, ibland kan det tyckas omöjligt, att bryta negativa mönster som går igen i släkte efter släkte. I dagens medier propageras ofta för en individualistisk syn, att vi alla är vår egen lyckas smed. Majgull Axelssons Moderspassion säger något annat. Det är viktigt, för visst har arv mer att säga till om än dagens ”gördetsjälv-profeter” vill erkänna.

Minna är dotter till en ensamstående mamma – och det är en skam hennes mamma fört vidare till Minna. Jag har dock svårt att riktigt tro på hela historien kring Minna. Skulle hon gå ut till tunnelbanan, ragga upp en tillfällig förbindelse för att ha sex två gånger och sedan föda det barnet? Det känns så konstigt. Å andra sidan är Minna så fäst vid sin dotter. Dottern blir hennes allt. Och då går deras relation sakta men säkert åt skogen. Allt är så mörkt, så förutsägbart, så omöjligt att vända till något bättre. Det gör så ont i mig att läsa det. Jag vill inte att livet ska vara så omöjligt att göra något bra av.

På så sätt är förstås Moderspassion mycket bra som litteratur. Den får mig att reagera, att känna starkt. Fast samtidigt är den destruktiv. Den ger nästan inget hopp alls.

Hanna Nordenhök skriver i sin recension i Aftonbladet:

För det som gång på gång förbryllar mig är hur Axelsson lindar in sina romanfigurer i ett slags pekoralistiskt skimmer, en onödig sentimentalisering som bara reducerar och gör dem förutsägbara och ovärdiga. Som om den traderade skammen från kropp till kropp inte vore storslagen nog som litterär figur; till exempel hur självhatet olycksaligt vandrar mellan Minna, hennes maniskt pladdrande mamma och den högpresterande dottern Sofia.
Med yviga gester konstrueras i stället en ganska sökt och grund psykologi åt Minnas livstraumahantering och hon blir både obegriplig och överbegriplig samtidigt.

Expressens Aase Berg är inne på något liknande:

Men tyvärr blir Minnas krassa genomskådande åtminstone bitvis för slängigt och roligt. Det är en balansgång där Axelsson ibland mister greppet om den pricksäkert tragiska undertonen och låter handling och repliker slå över i något som nästan liknar ofokuserad buskis.
Kraften ur den fula, oacceptabla kvinnligheten försvinner in i det excentriskt charmiga och ofarliggjorda, och de flesta karaktärerna, som exempelvis den extremt masochistiska och självömkande Anette, blir i det läget parodier snarare än levande varelser.

Här berättar Kulturbloggen från releasefesten för boken.

Missa inte Moderspassion i kortform.

Moderspassion
Författare: Majgull Axelsson
Förlag: Brombergs
ISBN10: 9173372889
ISBN13: 9789173372886

Recension i Svenska Dagbladet och i Göteborgsposten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Releasefest för Majgull Axelssons nya roman: Moderspassion

by

Majgull Axelssons nya roman: Moderspassion tog tre år för henne att skriva.
Romanen utgår från några människor som träffas på en vägkrog i Arvika under ett oväder med stora översvämningar. Recensionsdag för boken är 17 augusti. Kvällen före bjöd författaren och bokförlaget på en releasefest.

Vi bjöds på vin, god mat och trevliga samtal om böcker, litteratur och livet, i en vacker trädgård där vi satt under lövträd och vädret var på sitt bästa sensommarhumör. De mörka moln som fanns på himlen blåste snabbt bort och Café Blom på Arkitekturmuséet på Skeppsholmen fick hålla bokfesten under mild himmel.

Huvudkaraktären heter Minna och Majgull Axelsson berättade att hon i början av skrivprocessen hette Nina.
– Jag fick aldrig något bra grepp om henne, hon gled undan, berättade Majgull Axelsson.
Hon berättade att hon skrev om första kapitlet 14 gånger, bland annat för att hon inte tyckte att hon fick liv i huvudkaraktären.
Ett besök i Finland löste knuten. Majgull Axelsson signerade böcker och där kom en kvinna som hette Minna.
– Vilket vackert namn, tyckte Majgull Axelsson och sade till kvinnan:
– Bli inte förvånad om ditt namn dyker upp i en roman av mig.

Namnet Minna löste knuten. Ett bra namn också med tanke på att en hel del i boken utgår från minnen.

Romanen har fick mycket bra kritik av Yukiko Duke i Vi:

I Moderspassion fortsätter Majgull Axelsson att med knivskarp blick utforska familjebandens gåtor. Den här gången är det moderskapet som står i centrum – moderns sätt att se på barnet. Med varm, varsam hand tecknar författaren Minna och Sofia; hon berättar hur klass och konventioner kuvar en kvinna och hur det i sin tur påverkar hennes närmaste. Minna har bara Sofia. Hon älskar och idealiserar sin dotter, men förmår inte att se Sofias stumma desperation.

Med Moderspassion visar Majgull Axelsson återigen att hon är en av våra allra bästa berättare. Det är en ren fröjd att glida fram i hennes spänstiga prosa och låta sig röras och beröras av hennes romangestalter.

Kritikern på Dagens bok är också förtjust i romanen:

Författaren vet hur hon ska sy ihop delarna till en spännande historia. Språkkänslan är förvånande, vilken rikedom. Dessutom har hon det där extra som gör att man blir omtumlad och sugs fast vid sidorna. Jag snyftade inte bara över den sorgliga berättelsen, utan också för att jag blev rörd av hennes konstnärskap. Att hon är magisk genom att vara i vardagen. Majgull Axelsson framstår som en modern Scheherazade, som gjort sig av med kungen och kommit hem till oss.

Sydsvenskan berättar kort om handlingen så här:

Fyra generationers kvinnor står i centrum i Majgull Axelssons nya roman ”Moderspassion”. Alla har de blivit kallade ”hora”, eftersom de inte följt samhällets sanktionerade sexualitet. Minnas mormor fick barn med två olika män, mamma fick en dotter med skolans förförare som sedan blev tv-stjärna, och Minna själv, romanens huvudperson, blir med barn efter en tillfällig kontakt. Nu driver hon med kraft en vägkrog utanför Arvika när historien tar sin början med en höststorm som raserar hus, vägar och relationer.

Kort info om boken från Bokus:

Höststormen drar in över Arvika och regnet vräker ner. Några människor tar sin tillflykt till Sallys Café & Restaurang,en vägkrog strax utanför staden,för att rädda sig undan det stigande vattnet och de hårda vindarna. I skuggan av ovädersnatten får vi deras livsberättelser.

I centrum står vägkrogens ägarinna, Minna, den sista i en ätt av ensamma mödrar och en person som har vissa svårigheter med sitt minne.
Här finns också den ordkarge Tyrone från räddningstjänsten, det ständigt förorättade restaurangbiträdet Anette, Ritva från lokaltidningen, Marguerite, en smått alkoholiserad före detta Dramatenskådespelerska,och hennes man, den arrogante ekonomiprofessorn Henrik.

Moderspassion är en berättelse om föräldraskap i allmänhet, och moderskap i synnerhet, om att förtränga och vägra se, om att bära generationers skuld och skam, men också om längtan efter tillhörighet och gemenskap.

Kulturbloggens recension kommer om en vecka, ungefär. Vi har läst två tredjedelar av boken hittills. Det är en stark berättelse om människor som mött livets svåraste händelser, att se sitt barn må dåligt. Därför tar det viss tid att läsa och smälta. Men recension kommer.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Bo R Holmberg, Magnus Ljunggren, Mårten Melin, Sara Kadefors och Stefan Casta nominerade till Barnens Romanpris

by


Bo R Holmberg, Magnus Ljunggren, Mårten Melin, Sara Kadefors och Stefan Casta är de fem nominerade författarna till Barnens romanpris 2011. Vem vinnaren blir avslöjas i P1:s direktsändning av prisutdelningen 12 augusti kl 11.03 på Stockholms Kulturhus, berättar ett pressmeddelande.

De fem nominerade böckerna är:
”Alice varannan vecka” av Bo R Holmberg
”Den gröna cirkeln” av Stefan Casta
”Nyckelbarnen” av Sara Kadefors
”Som trolleri” av Mårten Melin
”VM-sommar” av Magnus Ljunggren

Om Barnens romanpris
Kulturjournalisten Kerstin M. Lundberg är en av initiativtagarna bakom Sveriges Radios romanpris som startade 1993. Tillsammans med Ylva Mårtens, journalist och redaktör för radioprogrammet ”Barnen” i P1, startade hon Barnens romanpris 2010 för att främja läsning bland barn. De nominerade böckerna som är fem svenska böcker för barn mellan 10-13 år utgivna under 2010 väljs ut av en kritikergrupp. Vinnaren utses sedan av en jury bestående av mellanstadiebarn. Cecilia Bodström, kanalansvarig P1, delar ut priset på Kulturhuset i Stockholm på avdelningen Tiotretton. Barnens romanpris är ett samarbete mellan Sveriges Radio och UR.

Bilden:
Ylva Mårtens och Kerstin M Lundberg. Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,